Här brister inga sängar längre

Varför ska jag dikta själv, när jag bara kan gå in i min dator och plocka fram dikter av det oefterhärmliga geniet Ove Klinthäll? I dag bjuder jag dig, käre läsare, på denna tanke av hans penna:

Det här är en sanning som evigt står fast

och som alla män bör besinna:

Det är skönare lyss till den säng som brast

än att aldrig älska en kvinna.

Så sant. Men tyvärr är jag nu för gammal för att få höra sängar brista av sådan anledning. Dessutom är jag numera ensam, sedan hustru Inga för något år sedan kilade vidare. Även denna ensamhet har vår favoritskald tolkat i rimmade rader:

Det där att vara ensam kvar

är trist som alla vet.

Man äter hellre gröt i par

än biff i ensamhet.

Med detta i tankarna går jag nu att äta min morgongröt och ser med smärta tillbaks på den tid när vi var två vid gröten och leverpastejmackan.

Kära hustru Inga, det är fan att jag inte är religiös och kan tro att vi ska ses igen. Men på söndag ska vår dotter Gittan köra mej till nåt jubileum på Marieborg, har hon lovat. Marieborgs folkhögskola, där vi träffades på hösten 1944 för att sedan hänga ihop i nästan 70 år.

Vi var 29 elever men skulle vara 30. Jag gick ner till stationen för att möta den trettionde eleven. Av tåget steg en mager flicka med en väska i ena handen och en fiollåda i den andra. Föga anade vi då vad allt vi skulle uppleva tillsammans under de kommande 69, nära 70 åren…

Minnet får mej nästan att gråta. Av glädje och av sorg. Se där, nu blir jag sentimental. Och det är inte bra. Att visa känslor, nej det ska man ju inte. Tuff och hård och kall – tyvärr är det ett ideal som jag har svårt att leva upp till.