Åk inte till Ibiza!

Jaha, så är man då tillbaka i Suecia, Sweden, Sverige igen. Efter ett par veckor på Ibiza.

Ibiza som blev en prövning. Där allt påminner om bortgångna hustrun Inga, vars målarkompisar lockade oss dit redan 1953. Se där balkongen till våningen vi hyrde! Se där playan där vi badade! Och där vi hyrde det enda huset för 100 kronor i månaden. Playan där nu hotell, barer och restauranger trängs om utrymmet.

Där sitter jag och skriver ett vykort till min vän poeten Ove Klinthäll. Jag skriver så här:

Redan efter ett par dagar är jag trött på den här jävla ön som inte alls liknar den jag skrivit om i Fall för madonnan. Nu har kapitalister slagit klorna i Ibiza och förvandlat ön till ett hålligånghelvete med hotell, barer och krogar i vartenda gathörn. Jag kan bara säga: Åk inte hit!

Det kortet får jag inte skicka. Min dotter Gittan förbjuder det. Man ska inte skriva kort som gör folk lessna. Så jag köper ett nytt kort och skriver att jag sitter här i solen och har det skönt och tittar ut över havet – se där ligger ön där de hittar en skatt i min bok Mästerdykaren!

Allt är inte dåligt på Ibiza. Folks vänlighet och hjälpsamhet har överlevt. Varje gång min rullstol kör fast på en trottoarkant kommer folk fram och vill hjälpa mej att komma loss.

Ja, min tappra dotter Gittan kör omkring mej med en rullstol, eftersom jag inte orkar gå själv. Vi ser platser som bär på minnen. En skoaffär som förr var Bar Domingo, där på 1950-talet ett tjugotal svenska konstnärer satt och berusade sej – Tanja och bröderna Leander-Engström och Barbro Vad-hon-nu-hette och han Gamla-stan-killen som målade en tavla om dagen med vita hus och en åsna och svartklädda ibizatanter, lättsålda tavlor därhemma, sa han.

I hamnen ligger en stor båt som heter Leander. Där ligger också miljonärers lyxkryssare. Man bör vara miljonär för att stanna här någon längre tid. Allt har blivit dyrt. 9 euro låter inte mycket men betyder ändå 90 kronor för ett kafébesök.   

Så tusenlapparna har rullat. Men nu är man hemma i Sverige igen. Sverige där Socialdemokraterna har lärt kapitalisterna att hålla sej på mattan och inte ställa till samma elände som i resten av världen.

Sverige som borde vara ett föredöme. Sverige där ingen svälter ihjäl för att det finns en gräns för fattigdomen. Ett Sverige där det också en gång ska finnas en gräns för rikedomen – om mina barn och barnbarn fortsätter att göra vårt land till ett föredöme för världen.