En av mina vänner har som hobby att sitta
nere vid Refvens grund och meta i den ström som rinner genom vår hemstad Norrköping.
Han tröttnar aldrig på att bjuda mej att dela hans hobby, något som jag alltid
måste avböja. Varför då? undrar han. Och jag har ännu inte haft mod att säga
honom sanningen.
Jag kan inte meta. För om jag fick napp och
drog upp en fisk skulle jag bli tvungen att avliva den. Och jag kan inte avliva
något som tittar på mej.
Jag skulle kanske kunna jaga och skjuta på
håll. Men jag skulle aldrig kunna slakta en kanin eller en gris, för de skulle
säkert titta på mej.
Flugor kan jag slå ihjäl. Den vanliga husflugan
(Musca domestica) har stora ögon som är riktade åt flera håll. Den kan se
föremål som är framför, ovanför och på sidan om den. Flugögat är uppbyggt av en
massa småögon som alla ser lika bra. Jag kan inte få känslan av att flugan ser rakt
på mej, därför kan jag slå ihjäl den.
Som barn kunde jag skjuta med slangbella på
ekorrar som var långt borta och svåra att träffa. Men om de var nära och lätta
att träffa kunde jag inte skjuta. För då fick jag känslan av att de tittade på
mej.
En blick innehåller alltid ett vädjande. Var
min vän! Skjut inte på mej! Trampa inte på mej! Döda mej inte!
Jag äter gärna kött – käk av djur som någon
annan har dödat. Jag äter gärna fiskbullar men skulle aldrig kunna sätta
gaffeln i en hel fisk som låg på tallriken och tittade på mej. Inte ens om det
var en liten sardin.
Här har jag ett moraliskt problem. Låt andra
göra jobbet! Hitler hade inget blod på sina händer. Han lät andra göra jobbet.
Våra kapitalister blir rikare och rikare, inte genom att arbeta utan genom att
låta andra göra jobbet.
När jag granskar mej själv finner jag alltså
att jag har samma moral som dom jag avskyr mest.
Döda inte något som kan se vad du gör. Se
gärna till att det blir dödat – men låt andra göra jobbet! Usch! Fy fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar