Så har man då kommit hem från Ibiza, tämligen
frisk men utan att ha skrivit allt det där man hade föresatt sej. I mitt
anteckningsblock står det till exempel:
Hon låg i min säng, ung och vacker – men död.
Det skulle
ha blivit en deckare men blev bara en rad. Lite längre blev en dialog som
skulle ingå i nästa deckare:
– Så du skulle mörda mej då – och riskera livstids fängelse?
– Nä, det skulle inte märkas att du var
mördad. Du skulle bara vara död, utan att det syntes hur det gått till.
– Och det skulle du klara?
– Javisst. Först slår jag dej i huvet så du
blir medvetslös. Jag slår dej med en liten sandpåse så det inte blir några
synliga skador. Sen, när du är medvetslös, drar jag en plastpåse över huvet på
dej. Då får du inget syre. Du får andas ihjäl dej själv…
Det skulle
ha arbetats. Tio sidor om dagen i tjugo dagar, det blir tvåhundra sidor det!
Ett lagom format för en deckare som folk ska orka läsa.
Men så ska man ju sitta i solen utanför
baren med en drink och titta på alla flickor som går förbi… jag menar på alla båtar
som tuffar in i hamnen… och fundera över vilka miljonärer som har råd med såna
lyxkryssare.
Ja, det blir
några rader i anteckningsblocket. Med föresatsen att skriva de där påbörjade böckerna
när man kommit hem.
Och nu har
man som sagt kommit hem…
Så här i efterdyningarna av gårdagens politiska TV debatt så skulle jag vilja att du fortsätter berätta om framtiden och möjligheterna i den frihetliga socialismen. Jag vill höra din röst i samhällsdebatten. Vi måste upprätthålla visionen om arbetet med ett omfördelat och rättvist samhälle. Jag vill läsa din krönikor i Folkbladet som en motvikt till den nuvarande folkpartistiske ledarskribenten. (Nu går inte det då jag upphört med prenumerationen. En sorts protest.) Du fyller fortfarande en stor mission i dagens samhälle.
SvaraRaderaHälsar Curt Andersson Kimstad