Det finns en gammal myt om att hunden är
människans bästa vän. Det är ju alldeles galet. Människans bästa vän är katten.
Människan
har haft hund i cirka tiotusen år, dvs så länge som vi varit bofasta och jordbrukare.
Dessförinnan var hunden varg. Att den kunde bli tam berodde på att den kunde leva
på samma mat som människan.
Hunden är
bunden men katten är fri.
Om hunden
vore vår bäste vän skulle vi inte behandla den som vi gör. Min bästa vän bland
människorna heter Ove. Jag tror inte han skulle gilla att jag knöt ett band om
halsen på honom och ledde honom ut på stan och ryckte bort honom från varje
skyltfönster med vackra skyltdockor som han ville titta på.
Nej,
människans bästa vän är katten.
Människan
har alltid haft katt. Redan de gamla grekerna… Redan den förste greken Dimitros
Primeros hade katt. Om det ska stämma, alltså, att människan alltid haft katt.
Jag har
katt. Den har inget namn, jag kallar den bara Katten Katt. När jag ropar så,
kommen hon springande. Hon – ja, det är en kattflicka – väcker mej varje morgon
klockan sex. Då släpper jag ut henne och ser henne springa bort över gärdet. Att
tänka sej att sätta ett snöre om halsen på henne och hindra hennes fria
framfart är en omöjlighet.
Människans bästa
vän är ingen bunden hund. Människans bästa vän är en fri katt.
För frihet
är det bästa ting som sökas kan all världen kring. Om jag och biskop Tomas får
bestämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar