Stenåldersmänniskor är vi!

Innan man kan göra något annat måste man ha mat. Att skaffa mat är människans primära sysselsättning.

Om man med människa menar en varelse som går upprätt och använder redskap med sina sålunda befriade händer, då har vi funnits på jorden i kanske sjuhundratusen år. Av dessa har vi levt sexhundranittiotusen år ur hand i mun, i ständig kamp för att överleva från dag till dag.

Det är för stenålderns arbete och kamp som människan är utrustad. Stenålderslivet är vår naturliga tillvaro.

Hur "kulturen" sett ut under denna dominerande del av vår tillvaro borde vi kunna gissa oss till, eftersom vi biologiskt sett är samma människor nu som då.

Grupperna var små, det fanns inga främlingar i vardagslivet. Maktrelationer och arbetsmetoder var tydliga och begripliga. Sammanhangen var överskådliga.

Ingen behövde således känna sig dum!

Det måste ha funnits ett sinligt samband mellan människan och naturens material. Den som tillverkade ett nyttoföremål måste ha fallit för frestelsen att göra det så vackert som tiden tillät. Och kanske sjunga under arbetet dessutom.

Den som nedkämpat ett villebråd måste ha känt behov av att berätta om det, spela upp händelsen på nytt och brista ut i sång över segern.

Efter att under 99 procent av vår tillvaro på jorden ha levt stenåldersliv började vi så den märkliga utvecklingsexplosion som trängs ihop på den sista procenten av vår tillvaro – bronsålder, järnålder, medeltid, nyare tid och atomålder. Eller med en mer upplysande indelning: slavsamhälle, feodalism, kapitalism och dödlig imperialism samt olika försök till socialism.

Det hade uppstått ett överskott att slåss om. Det som ryms på en sista procenten av vår tillvaro på jorden är därför olika former av klassamhällen.

Den kultur vi vanligen pratar om är olika härskande klassers kulturyttringar.

Vad arbetande människor skapat av egen drift är mestadels förstört. Våra kläder och bostäder, våra snidade bruksföremål, allt det som gjorde vardagens förtryck uthärdligt, det har multnat och försvunnit. Våra sånger har blåst bort med vinden. Det har ingått i förtrycket att våra sånger och berättelser stämplats som "vulgära" (det betyder folkliga) och trampats ner i glömskan.

Överheten har dödat vår glädje över vårt eget kulturarv. Jag undrar hur många av oss som – liksom jag själv – tycker att det finns stor poesi i gamla rader som dessa:

I den djupaste skuggan under en lönn

har jag pissat min älskades namn i snön…

Det är rader av äkta kärlek. Och jag kommer alltid att vara nyfiken på hur den folkliga (vulgära) kulturen sett ut under vår stenålderstillvaro. Den som överheten tagit död på för att skydda sej själv i klasskampen.

Att leva på att ljuga – trevligt yrke!

När mitt barnbarn Malin var ett litet barn för många år sedan brukade vi åka till Centralbadet i Norrköping för att simma och ha de skönt. I bilen satt vi och sjöng på Pippi Långstrumps melodi:

Nu ska vi åka och bada

tjolahej tjolaha tjolahoppsansa!

Och därför är vi så glada

tjolahej tjolahoppsansa!

Sång är en kulturyttring. Vi satt alltså där i bilen och ägnade oss åt kultur. Då tänkte vi inte på det.  Nu ser jag att man kan undersöka hur den där sången egentligen fungerade.

För det första spred den tydligen glädje i vår lilla kulturkrets på två personer. Den hade en tilltalande form med Jan Johanssons melodi som är slitstark och hållbar.

För det andra var den ett uttryck för sammanhållningen oss emellan. Den befäste vår gemenskap.

För det tredje var den lilla sången en traditionsbärare, Vi använde den i flera år. Den hade positiva associationer och var trygghetsskapande.

För det fjärde talade sången om vad vi just tänkte göra. Den ställde oss i ett begreppsligt förhållande till det vi höll på med genom att nämna det med ord.

Så är det med kulturyttringar. De ska sprida glädje. De ska avgränsa gemenskaper och stärka deras sammanhållning. De ska bära traditioner och visa på historisk kontinuitet. Och de ska beskriva, bilda begrepp, förklara.

Originalsången "Här kommer Pippi Långstrump" försvarar sin plats i den svenska barnkulturen alldeles utmärkt i de tre första avseendena. Men den tanketomma originaltexten gör den omöjlig i det fjärde avseendet. Den beskriver ingenting, förklarar ingenting.

Egentligen är den bara ett exempel på kommersiell kultur med vissa kvaliteter, som kan användas av oss i den mån vi har tid och ork att utveckla lite fantasi.

Nu är mitt barnbarn Malin vuxen och har blivit journalist. Det som jag också ville bli en gång i min ungdom.

Men jag dög inte till journalist. Jag kunde inte hålla mej till sannigen, vilket journalister skulle göra på den tiden.

Om man inte kan hålla sej till sanningen ska man bli författare. Då får man ju leva på att ljuga. Det är nu mitt yrke. Som jag trivs alldeles utmärkt med!  

Kulturarv jag unnar dagens ungdom

Det hände för många år sedan att jag fick i uppdrag att prata om en bok fem minuter i radio. Jag valde då en 750 sidor tjock diktsamling som hette Svensk dikt – från trollformler till Lars Norén. Den skulle ge mej en inblick i vad lyrik är i Sverige – och jag skulle få betalt dessutom.

Det blev en förskräcklig upplevelse.

Hur i all världen har läsarna orkat hänga med i de orgier av borgerlig bildning som utövats av Georg Stiernhielm, Hedvid Charlotta Nordenflycht, Victor Rydberg, Oscar Levertin, Frans G Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf för att nu bara nämna några?

Om våra barn lever i en skenvärld av TV och seriemagasin så levde dessa i en skenvärld av Herkules och Nifelhem och Zevs och Salome som är precis lika ointressant för nutida läsare.

Det är föralldel påfallande att de äldre överklassförfattarna hade viss kontakt med det arbetande folket: de hade pigor och hantverkare i omgivningarna, de kunde beskriva arbetande människor och hade namn på redskap och metoder.

Allt det där tunnas ut så småningom och upphör helt någonstans vid Bo Bergman.

Erik Lindegren uppfattade jag enbart som kejsarens nya kläder.

Jag fick ett par snytingar av Stig Sjödin och Sonja Åkesson och nån tankeställare av Göran Palm och Sonnevi, men resten var i det närmaste likgiltigt.

Resultatet av de 750 sidorna blev att det egentligen inte fanns så mycket nytt att upptäcka. Det som angick mej var jag redan välbekant med genom läsande och sjungande släktingar och kamrater.

Det var Bellman förstås. Det var Kjellgren med Salig Dumbom. Det var Lenngrens drift med den grevliga änkan och det var Frödings folkliga dikter och hänsynslösa uppriktighet. Det var Dan Andersson som visade att även fattiga har ett själsliv. Det var Birger Sjöberg, Evert Taube och Nils Ferlin.

Jag behövde inte sörja över att inte ha pluggat litteraturhistoria. Det väsentliga fanns redan upptaget i det kulturarv som arbetarklassen valt ut och överlämnat till mig.

Och som dagens ungdom också får del av. För det får den väl?

Sådan är kapitalismen!

Jag läser att 349000 människor i Sverige är arbetslösa.  349 tusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är igång, liksom sjukhus. skolor och daghem. De 349 tusen arbetslösa behövs alltså inte?

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sej åt skojiga sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för i egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.

Hur kommer det sej att allt fungerar fast 349 tusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sej genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.

Sådan är kapitalismen. Så länge vi har den kvar.

Om konsten att plocka blåbär

I natt var jag ute i skogen och plockade blåbär tillsammans med min avlidna hustru Inga. Hon var tålmodig och plockade bären ett och ett. Jag använde en bärplockare med spröt av ståltråd och skyfflade in allt möjligt med den, skadade bär, halvruttna bär, blad och blommor.

Så kan man drömma. Men även i verkligheten finns det folk som har sinne för bärplockning. Min vän poeten Ove Klinthäll trivs i skogen och har tålamod att plocka blåbär ett och ett. När man får en burk blåbär av honom vet man att där inte finns något skräp, bara bär som plockats och granskats och blivit godkända.

Själv kan jag inte plocka bär. Min dåliga rygg tillåter mej inte att gå framåtböjd och nå ner till bären.

Jag vet inte varför jag berättar det här för dej. Om du är ung och frisk kanske jag kan väcka din lust att gå ut i skogen och plocka bär. Något jag själv innerligt önskar att jag kunde göra.

Men som tyvärr är omöjligt. Nu och för all framtid. Den lilla framtid som kan finnas kvar för en 90-åring som jag.

Gemenskap eller berövande?

I Proletären skrev göteborgaren Christian Widegren för en tid sedan om det farliga ordet kommunism. Han citerade Sven Wollter som i en intervju blivit ansatt för att han kallar sej kommunist och svarat att "ordet kommunist kommer från latinets communitas som betyder gemenskap".

Detta kan kompletteras med betydelsen av ordet privat som också har sitt ursprung i latinet, nämligen ordet privare, som betyder att beröva.

Behöver vi egentligen fler argument? frågade Widegren. Vill vi ha ett samhälle som bygger på gemenskap eller ett samhälle som bygger på berövande?

Bra fråga! Vi behöver ett kommunistiskt samhälle. Hur länge ska vi vänta på att komma dit? 

Nu har jag fattat ett vettigt beslut

Jag går ut till brevlådan och hämtar Folkbladet och möts av rubriken Det har aldrig varit så liten risk att dö som nu. Om man som jag fyllt 90 och ser döden som enda framtidscenario är det ett glädjande besked. Men är det sant? Och vad döljer sej bakom rubriken?

Drogrelaterade dödsfall ökar kraftigt, får jag veta. Ingen risk för min del, jag tar inga droger, dricker ingen alkohol och röker inte ens. Antalet självmord är konstant, står det också. Dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sej, de flesta är gubbar över 80 år. Som jag då, men självmord, nej…

Vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar. Näst vanligast är tumörer. Prostatacancer skördar flest liv bland män. Prostatacancer har jag ju, men den märker jag inte, den besvärar mej inte.

Förra året tog 1531 svenskar sitt eget liv. Hur bär de sej åt? Självmord kräver ju handlingskraft. Skaffa en bil och köra in i en bergvägg. Köpa ett rep och hänga sej i taklampan. Be hemhjälpen köra en till en sjö och så simma rakt ut…

Nej, om det bara fanns en knapp att trycka på skulle jag kanske ha tryckt – när ensamheten varit alltför plågsam och livet alltför meningslöst.

Jag är inte tillräckligt handligskraftig för att göra slut på mej själv. Dessutom vill jag inte. Om några år fyller jag hundra. Då kanske jag blir intervjuad och kommer i tidningen. Något som de flesta människor skulle se fram emot. De gör jag också.

Jag hoppas att Folkbladet har rätt med sin rubrik om att det aldrig varit så liten risk att dö som nu. Alltså fortsätter jag att leva. Och bestämmer mej för att leva tills jag dör. Ett vettigt beslut, om jag får säga det själv.