Jag avskyr helgdagar!

Helgdag i går, helgdag i morgon. Jag avskyr helgdagar. När jag var lönarbetare satte jag värde på helgdagarna som innebar betald ledighet. Nu arbetar jag inte för lön utan för glädjen att arbeta. Då betyder helgdagar att min kontakt med omvärlden bryts.

Brevlådan är tom. Inga tidningar och tidskrifter, inga vykort och brev. Ingenting som visar att jag existerar och att någon tänker på mej.

Den enda helgdag jag kan tänka mej att fira är första maj. Det gjorde mina föräldrar, som var socialdemokrater "så länge sossarna själva var det" som någon har sagt. En som tvivlade på sossarna var Finn Zetterholm som diktade sålunda:

Första maj, första maj, alla löften på svaj,

röda fanor i mängd, ser man på!

Men en röd som är blå litar jag inte på.

Jag vill inte gå med ut och gå!

Och jag kan inte gå med ut och gå. Man kan ju inte gärna stappla fram i ett förstamajtåg med rullator. Men jag ställer mej nog någonstans för att titta på dem som demonstrerar. Ska sossarna låtsas vara progressiva? Ska kommunisterna komma med några omvälvande krav?

Men än är det långt till första maj. Dessförinnan har vi röda söndagar 12, 19 och 26 med gåtfullt innehåll. Men i alla fall söndagar då man ändå inte skulle ha fått nånting i brevlådan.

I går fyllde jag nitti år

I går var det födelsedag. Gäster, tårta och presenter. Tröjor i olika färger, gubben ska tydligen se glad och trevlig ut. Böcker förstås. En meterlång kudde. Så man inte behöver känna sej ensam i sängen.

I natt drömde jag om byråkrati. Nyckeln hade fastnat i ett hänglås. För att köpa ett nytt hänglås måste man köpa en ny dörr. Som satt på ett hus. Som stod på en tomt, en sk fastighet. Som låg avsides i en skog. Jag blev alltså fastighetsägare. Kåken låg så otillgängligt till att min handikappade hustru Inga aldrig skulle kunna ta sej dit. Ja, på nätterna lever hon fortfarande och delar mina bekymmer.

Jag fyllde alltså nittio år. När man blivit så gammal har man väl rätt att vara lite knäpp, som ni ju kan se att jag är. Man har rätt att bara sitta och vänta på att maten blir levererad. Att våningen blir städad av älskvärda damer som också tar sej tid att sitta ner och prata med gamlingen.

I går var det födelsedag. Gästerna hade med sej barn som jagade katten och stjälpte bord med kaffekoppar och mediciner på. Jag lyckades se ut som om jag älskade barn. Det var inte lätt.

Jag fyllde nitti. Inte många människor blir hundra. Att tänka på döden är oundvikligt. Så nu sätter jag mej ner och tänker på döden. Den kan inte vara avlägsen. Men den kommer inte i dag. Jag känner mej pigg och frisk.

Så vi hörs kanske i morgon också. Till dess – käka påskägg och ha det så trevligt som det går!

Kram på er och tack ska ni ha!

I dag är det långfredag. Om man googlar dagen får man veta att dagen var lång och besvärlig för Jesus. Ja, han hängde ju på korset, och det kan inte ha varit så kul. Man får också veta att det i Sverige fram till 1069 var förbjudet med offentliga nöjen, varför affärer, restauranger och danslokaler var stängda den här dagen. På 1800-talet fick svenska barn inte leka på långfredan, varför de upplevde dagen som "lång och tråkig".

Hur jag ska uppleva en här dagen vet jag inte. I dag fyller jag 90 år. Inte för att det är långfredag utan för att det är den 3 april, det datum då jag föddes 1925. Jag har redan fått presenter, blommor och chokladkartonger.

Eftersom jag har ordet i denna blogg passar jag på att skicka ett varmt tack till alla er som uppvaktat mej på min 90-årsdag. Det är så man upplever att man fortfarande har vänner, fast man blitt så gammal att man överlevt de flesta.

Kram på er och tack ska ni ha!

I morgon fyller jag nittio år

När man fyller nitti tänker man tillbaka på sitt liv. Det är ju ingen idé att tänka framåt, för nån framtid har man inte. Men bakåt.

En gång ville jag bli journalist. Det var 1945 när jag gått ett halvår på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Jag praktiserade på Folkbladet. Men jag dög inte som journalist. Jag kunde inte hålla mej till sanningen, vilket journalister skulle göra på den tiden.

Om man inte kan hålla sej till sanningen ska man bli författare. Då kan man göra ljugandet till konst. Så författare blev jag. På Marieborg hade jag träffat Inga. Till henne skrev jag en av de få dikter jag åstadkommit:

Nu när vårens första blommor stig upp ur markens mull

och när trädens spröda grönska spricker ut

och när sommarfåglar sjunga för en våryr kärleks skull

ska vår vinterlånga samvaro ta slut.

Och med vårregnet jag gråter, torkar tappert bort en tår

Hoppas, Inga, att vi åter träffas något år.

Det gjorde vi. I nästan sjuttio år hängde vi ihop. Nu är hon död och tomheten är förfärande.

I morgon fyller jag nitti. När man blivit så gammal har man överlevt sina vänner och bekanta. Men någon tänker tydligen på en. För ett par minuter sedan ringde man från en blomsterhandel och sa att de skulle komma med blommor som någon vill ge mej.

Själv firar jag inte min födelsedag. Jag sitter här och surar och undrar hur länge man ska gå här och skräpa.   

Det är på natten jag lever

I Folkbladet läser jag en krönika av Åsa Hanell. Hon skriver att hon inte vill skriva dagbok, hon vill skriva nattbok. Det är en sån där originell formulering som jag beundrar. Som jag aldrig skulle ha kommit på själv. Trots att jag verkligen skulle vilja skriva nattbok.

Det är på nätterna jag har mina verkliga upplevelser. På dagarna sitter jag i mitt dödens väntrum och gör just ingenting. På nätterna umgås jag med mina föräldrar och min bortgångna hustru. Mina föräldrar skulle ha varit 115 år nu om de levat. På nätterna är de medelålders och fullständigt umgängesbara. Och min hustru lagar min mat och målar sina tavlor, de som hänger på väggarna runt omkring mej och ständigt påminner om henne.

Det är på natten jag lever. På dagen kunde jag lika gärna vara död.

  

Religion är inget att respektera

Jag brevväxlade med en dam som verkade vara en riktig vänsterperson. Tyckte det skulle vara kul att träffas och så gjorde vi det. Jodå, nog hade hon åsikter till vänster. Men… religion… ja, något måste man väl ha, ingen bokstavstro, men…

Religion är vidskepelse. Har man inte insett det är men inte värd respekt. Poeten Ove Klinthäll vet, lyssna på honom:

Av alla hittills kända religioner

är kristendomen möjligen den bästa,

och kristendomens ledande personer

är verkligen sympatiska – dom flesta.

Men helvetet, som dom försöker sälja,

kan jag med bästa vilja inte svälja.

Så grym är inge hedning, vad jag vet,

som skulle vilja döma en person

till ofattbara kval i evighet.

Det gör ju denna – milda – religion!

Religion… ja, något måste man väl ha. Nej, så ta mej tusan! Religion är medeltida tro och tänkande. Sånt borde skolans historieundervisning ta itu med.

Men nej, det finns folk som tror, och folks tro måste man respektera. Jaså? Även om de läser MEIN KAMPF och tror på Hitler också? Nej, bara om de tror på något övernaturligt som sägs bo i himlen där vi nu vet att avstånden är oändliga och planeterna många.

På teve kan jag se hundratals män – alltid män, inga kvinnor – lägga sej på magen med stjärten i vädret och pannan i marken och tillbe nåt slags gud. Ska jag respektera deras vidskepelse?

Eller våga hävda att vi kommit längst. Vi i världens mest sekulariserade land, där bara några som tjänar pengar på det försöker sprida religiös vidskepelse! 

Blir min nya roman en deckare?

Nu har jag börjat på en roman igen. Vad ska den handla om? Det återstår att se. I tidskriften SKRIVA läser jag att det inte finns något som det inte redan skrivits om: otrohet, lögner, övergivenhet, utanförskap, missbruk, förföljelse. Samtidigt är alla ämnen allmängiltiga så du måste hitta ett nytt sätt att berätta samma sak, står det.

Inte tror jag att jag kommer att skriva om otrohet, jag har ingen att vara otrogen mot. Inte heller kommer det att handla om missbruk, jag är ju en renlevnadsman, varken röker eller super eller missbrukar nånting.

Jag läser vidare i SKRIVA: "Om du inte är tillräckligt modig för att skriva kan du inte vara författare. Om du börjar bli rädd för vad folk ska tycka om det du skriver tappar hela författarskapet gnistan".

Rädd är jag inte.

Men jag har en egenhet. Jag tänker ut mina berättelser på nätterna, i drömmar. På morgnarna ligger jag halvvaken och slipar på formuleringarna för att sen gå upp och skriva ner dom.

Så den som är mest nyfiken på vad min nya roman ska handla om är jag själv. Jag hoppas den ska bli en deckare, så att jag kan tjäna en massa pengar.