Bort med kungahuset igen!

I går var jag republikan och skrev Bort med kungahuset! Det visade sej, som jag trodde, att republikanerna är många. Här fick jag hjälp av poeten Ove Klinthäll:

I bugande rader står vi monarkister

när konungen kommer, vår svenska symbol.

Vi är alla högstämda nationalister,

som älskar nationen, profiten och tronen.

Vi höjer champagnen i konungens skål.

Till tårar vi rörs när Kungssången hörs.

Vi vinkar rart, för vi är undersåtar vi.

Och undersåtligare kan man knappast bli!

Kanske trodde han inte riktigt på min republikanism, för han lämnade slutet på versen öppet, så de sista raderna fick jag skriva dit själv.

Det här ämnet är knepigt. Om vi skulle vara riktigt demokratiska och folkomrösta om monarkin, skulle vi republikaner förlora stort. De flesta av landets äldre damer skulle ge kungen sina röster. Är äldre damer korkade? Frågan är kontroversiell, därför ställer jag den inte här. Gör inte det du heller, för då riskerar du verkligen att få på skallen! 

Bort med kungahuset!

Jag sitter och bläddrar i Republikanska Föreningens tidskrift Reform, där man kan läsa en del skojiga saker om det kungahus som föreningen vill avskaffa. Offentliga ämbeten ska inte gå i arv, står det. Det borde vara val som styr vem som ska bli statschef, inte samlag. Det skulle vara intressant att veta vad kungligheterna gör om dagarna. Hur ser deras arbetsvecka ut? Varför vet man inget om detta? Sånt borde medierna försöka få reda på i stället för att bara spegla monarkerna i deras familjefunktioner.

Det var den 21 augusti 1810 som Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins. På kvällen blev det ett rejält fyllkalas och det berättas att prästerna, som hade svårt att acceptera den katolske fransosen, söp värst. Katoliken Bernadotte hade inga problem med ett byta religion. Den 19 0ktober 1810 antog han den lutherska läran. Han blev svensk kronprins och döpte om sig till det svenskklingande Karl Johan.

Vår statschef ärver sin status och sina privilegier utan några som helst krav på egen prestation. Kungar, drottningar och prinsessor hör hemma i sagoböcker, inte i det svenska samhället.

Nu finns det alltså en förening som vill samla oss republikaner. Du når den på adressen repf.se.

Föreningen har också en webbutik där man kan beställa böcker, väskor, godisklubbor, kaffemuggar och pins. www. repf.se/butik.

I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen. Så skrev Vilhelm Moberg 1955 i boken Därför är jag republikan.

Därför är även jag republikan. Och du också, naturligtvis, om du känner efter.     

Vi lever väl i en demokrati?

Klyftan mellan fattiga och rika har aldrig varit så stor som nu. De rikaste blir rikare medan hundratusentals människor lever i extrem fattigdom.

Världens 85 rikaste individer äger lika mycket som halva jordens befolkning tillsammans. Mellan 2013 och 2014 har dessa 85 individers gemensamma tillgångar ökat med 668 miljoner dollar om dagen, vilket motsvarar nästan en miljon dollar per minut.

Ojämlikheten är inte ofrånkomlig utan resultatet av politiska beslut som kan rättas till.

Så låt oss rätta till det då! Vad är det som hindrar oss? Vi lever väl i en demokrati? Det är i alla fall vad man fått mej att tro. Men jag kanske har trott fel. Då ligger jag illa till, om man får tro poeten Ove Klinthäll:

I jordelivet ska man va hygglig och rejäl

och göra goda saker, för då går det en väl.

Sen ska man leva länge men veta att man dör,

och det som sedan händer ska man ha bekymmer för.

För Bibeln och Koranen, dom anser för sin del

att det går rent åt helvete ifall man har trott fel.    

Det finns två slags tro. Man kan tro på religioner som uppenbart är strunt för den som är normalt begåvad. Och man kan tro på det överheten kallar demokrati och som inte är strunt om folket kräver att det tas på allvar.

Låt oss kräva att demokratin tas på allvar. Låt oss sluta att låta oss fördummas av borgerlig press och borgerliga ledarsidor. Det finns ju faktiskt en röd dagstidning. Dagens ETC, som varje dag dimper ner i min brevlåda.   

Den gör jag alltså reklam för. De har jag gjort förut. För det är faktiskt viktigt hur man dagligen får tillvaron beskriven och tolkad i den tidning som kommer med dagens nyheter. Och som inte längre bör heta Dagens Nyheter.

Ser vad jag aldrig ska köpa

Jag avskyr reklam. Särskilt den som kommer som avbrott i filmer på TV.  Handlingen avbryts och rutan fylls av läppstift och hudkrämer. Poeten Ove Klinthäll har uttryckt mina (och förmodligen tusentals andras) känslor så här:

Högkonjunktur tycks det va alla år

att döma av mängden reklam alla får.

För mångtusen mänskor är kassan dock skral,

har knappt råd att köpa en enda pinal.

Alla miljarder reklamen tar hand om

de borde i stället fördelas ibland dom

som knappast har mat till sin usla lekamen,

men icke – de går till den usla reklamen.

Bra sagt. Själv har jag hittat ett sätt att möta RV-reklamen på: Jag noterar att det som reklameras där är sånt som jag absolut inte ska köpa!

På Arendorffs tid

Victor Arendorff hette en bohem och skald som höll till i Högalids församling i Stockholm där jag växte upp. Han drev omkring och försökte livnära sig på att skriva dikter. Han skulle säkert ha varit glömd om inte Nils Ferlin nämnt honom i en av sina mest kända dikter På Arendorffs tid.

Victor Arendorff gjorde flickor med barn. Ett av dem hette Majbritt och var en av mina första förälskelser. Henne kunde jag ha varit gift med om inte Typografförbundet gett mej ett stipendium och skickat mej till folkhögskola i Norrköping, där jag träffade Inga som jag sen skulle tillbringa sjuttio år tillsammans med.

Min far Gunnar umgicks i kretsen av de sk klarabohemerna. Han skrev inte dikter som Helmer Grundström och Ferlin och de andra. Han kallade sej versmakare och skrev tal och verser på beställning. Han var också nykter och skötsam till skillnad från de andra i kretsen.

Min far var född 1898 liksom Ferlin och flera av de andra. Victor Arendorff var tjugo år äldre. Kanske var han som diktare ett föredöme för de andra och påverkade dem. Som diktare kan han låta ferlinsk:

Ni tycker nog mitt liv är skräp och flisor

och att jag ingenting åt världen ger.

Men just för er

jag går i dröm och diktar mina visor…

Trots att min far var nykter och skötsam var vi en fattig familj. Vi blev utsatta för välgörenhet. Genom en stiftelse, Govenii Minne, fick vi hyra en lägenhet högst upp på Skinnarviksberget, där stiftelsen byggt bostäder åt fattigt folk. Hyran var 75 kronor i månaden.

Vem kunde ana att dessa fattigbostäder skulle bli eftertraktade lyxvåningar med tiden? Vi som flyttade in där trivdes bra. Högst uppe på ett otillgängligt berg, men med vid utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan.

Tiderna förändras. Den lägenhet vi hyrde för 75 kronor i månaden såldes härom dagen för 3,2 miljoner kronor. Stockholms Söder är inte längre en arbetarstadsdel som på Arendorffs tid.

Tankar om Döden

Tomas Lappalainen har skrivit en bok med titeln Mellan 55 och 60. Där funderar han kring döden. Det begriper jag inte. När man närmade sej 60 var man ju fortfarande i full gång, vad jag kan minnas. Det är i min ålder, när man är nästan 90, som begreppet döden tränger sej på.

Då är ensamheten det stora problemet. De flesta i ens omgivning har kilat vidare. Man har överlevt dem och kan undra varför.

Man blir klokare ju äldre man blir. Man har ingen framtid och kan inte tänka framåt. Man inser att de erfarenheter man gjort är löjligt subjektiva och meningslösa ur evighetens synvinkel.

Man får krämpor. Man inser att man aldrig mer kommer att vara helt frisk.

Jag är naturligtvis ateist Jag kan inte acceptera den medeltida ovetenskapliga tankevärld som är religion. Det är tråkigt, för om jag kunde ha en kristen tro, kunde jag föreställa mej att jag och min bortgångna hustru Inga skulle mötas igen.

Det kan jag inte nu. Döden har obevekligt skilt oss åt.

Åldern är ett slags frigörelseprocess. Man befrias från den könsdrift som ställt till så mycket elände under gångna år.

Man saknar inte tillfredsställelsen av begär som man inte längre har.

Döden är det enda vi säkert kan veta om livet. Att det ska ta slut.

Jag är som sagt snart nittio år. Jag är alltså närmare döden än de flesta. Det präglar min dag. Jag kan fortfarande köra bil. Men bara till ICA-affären i byn där jag bor. Längre turer känns vådliga.

För det mesta sitter jag i min gungstol och blickar ut över den lilla lägenhet som är mitt dödens väntrum. Jag ser på den dörr där man inom kort kommer att bära ut mej med fötterna före.

En fördel med att inte vara religiös är att man inte behöver frukta att något ska hända efter döden. Inget straff för begångna synder.

Enligt vetenskapen betyder döden att ens kropp återgår till något som kallas "det biogeokemiska kretsloppet". Det låter så fint så det vill jag gärna göra.

Fast det är ingen brådska.

   

Barn är kvicktänkta och begåvade

En av mina grannar heter Majlis. Hon älskar barn. Hon har visst jobbat på nåt barnhem. Nu är hon pensionerad men längtar tydligen tillbaka till jobbet. Varje gång vi träffas pratar hon om ungar och hur underbara de små liven är.

En gång hade hon i en grupp en flicka som tyckte synd om böcker. Flickan hade förklarat. Böcker står så instängda i bokhyllan. De är fångade mellan sina pärmar och vill egentligen komma loss, slippa ut, nå många människor och bli lästa och ompratade.

Majlis antog att det bara gällde barnböcker. Pelle Svanslös och Pippi Långstrump skulle kanske kunna känna sej instängda och längta ut, men den kvicktänkta flickan hade sagt att det gällde alla böcker, även de vuxenböcker som inte hade några bilder.

Alla böcker står instängda mellan sina pärmar och längtar ut. Sa barnet, för barn är ju så begåvade och kan säga så oväntade saker.

Jag är inte förtjust i barn. Jag kände att jag måste käfta emot.

Vadå barn! Barn är vi ju alla i början av vår tillvaro. Barndomen är ett skede i allas våra liv. Är vi klokare i början än senare i livet?

Många människor säger att de tycker om barn. Logiskt sett skulle det betyda att de tycker om sina medmänniskor i början av deras liv men slutar att gilla dem småningom.

Jag har skrivit många böcker för barn och ungdom. Det betyder inte att jag älskat barn. Det betyder bara att jag gillat goda recensioner och hygglig inkomst.

Se där – nu har jag kommit underfund med lite mer om mej själv. Och det har jag ett barn att tacka för. Barn är ju så kvicktänkta och begåvade.

Det är väl bara att acceptera det då.