Har skolan plats för sanningar?

Det händer att jag skriver i Folkbladet. Jag känner för den tidningen. Jag var springsjas där på 1940-talet och skev i den redan då. Jag sitter och bläddrar i högen av mina urklippta artiklar. Ganska tidigt frågade jag: Hur kan det komma sig att den svenska välfärden kan rivas ner utan att vi kommer oss för med att försvara den?

En stor skuld har skolan, skrev jag i en av mina krönikor. Säg "sjätte november" till en svensk lärare. Han kommer ofelbart att tänka på 6 november 1632 då Gustav II Adolf dog i Lützens dimmor. Han tänker inte på 6 november 1881 då August Palm höll sitt första tal i Sverige och inledde kampen för den svenska demokratiseringen.

Vad är det för folk som söker sej till lärarutbildningen? Är det bara enkelspåriga själar som inte har åsikter om nånting för att kunna vara "objektiva" i sitt framtida yrke? Ska vi nånsin få en skola som berättar för ungarna om arbetarklassens kamp och unika svenska välfärdsbygge?

Det får vi inte. För då kommer borgerligt styrda föräldraföreningar att anklaga lärarna för vänstervridning. Trots att sanningen om vårt välfärdsbygge ligger till vänster och ingen annanstans. 

Skolan har aldrig lärt oss att vara stolta över välfärden. Därför är vi i dag dåligt förberedda på att försvara den.

Här möter du de papperslösa

De städar våra hus, skottar våra tak och bakar vårt bröd. Det är de illegala invandrarna, de som bor här utan uppehållstillstånd och saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. De finns här men är osynliga för de flesta av oss.

Jag möter några av dem i Kristina Mattssons bok De papperslösa och de aningslösa (Leopard förlag 2008). Sara är agronom men tjänar mer på att promenera rika människors hundar i Sverige än hon skulle göra på sitt yrke hemma i Bolivia. Olga tjänar mer på en månad i Europa än på ett halvår hemma i Ecuador.

Vart femte hushåll i Sverige köper tjänster svart. Mest rika människor med stora hushåll. För dem är risken att åka dit minimal.

200 miljoner människor lever i dag utanför sina hemländer. Av dem har 5 procent flytt undan förföljelse eller krig. 95 procent har flyttat för att hitta jobb och bättre villkor, säger Kristina Mattsson. En afrikan kan öka sin inkomst 35 gånger i Europa.

Mona från Iran kom hit för att flyktingsmugglaren sa att ”Sverige är bra”. Men Sverige är inte bra för dem som saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. Här har mänskliga rättigheter reducerats till medborgerliga rättigheter. Visst kan man få läkarvård, men den kan resultera i skulder på hundratusentals kronor.

LO:s ordförande Vanja Lundby Wedin sa i november 2006 att en av de största utmaningarna för facket i hela världen är att organisera de papperslösa. I Sverige är det hittills bara syndikalisterna som gör så.

                                                                                                                              

Mina låtar får jag sjunga själv

Så har man då suttit och tittat på, och lyssnat på, Melodifestivalen. Det som är utformat som en tävling är ju alltid spännande. Vann gjorde Sanna Nielsen.  I Folkbladet fick hennes låt av Åsa Hanell betyget "ett enda vibrato i gnällighet" och det är bara att hålla med. Att hon vann måste bero på att medtävlarnas låtar var sämre. Tyvärr intervjuades hon efteråt. Intervju med nån som inte har nåt att säga är ett givet misslyckande.

Programmet inleddes med en härlig låt, Wonderful Copenhagen, som därmed blev kvällens melodi!

Min vän poeten Ove Kinthäll undrar varför jag offrar tre timmar på det här programmet som han vägrar se. Som låtskrivare kollar jag programmet av professionella skäl, för att se om det kommer nån melodi, vilket det alltså inte gör. Men det är också intressant med titlarna. Vad skulle jag göra om jag fick i uppdrag att skriva en låt med titeln Bröder eller Survivor? Sångfågel eller Efter solsken?

Om jag lyckades skulle jag aldrig låta den sjungas av en sångare med plåt i ansiktet som Linus Svenning eller en utspökad artist som Yohio.

Nåja, risken är inte stor. Min fars låtar framfördes av kända artister som Karin Juel och Gnesta-Kalle. Mina låtar får jag tralla på hemma eller själv sjunga på de få framträdanden jag numera har.

När man blivit 89 år gammal känns det dags att lägga av. Men det är svårt att släppa de gamla takterna. På måndag får jag se vad jag klarar, när jag ska prata böcker och sjunga låtar hos Gallerilí i Skärkind. Klockan tre på eftermiddagen, då bör man kunna hålla sej vaken.

Nu har jag gjort reklam för det. Vi ses! 

    

Sätt klasskamp före kvinnokamp!

I dag är det internationella kvinnodagen. Låt mej nämna några namn: Margaret Thatcher, Angela Merkel, Hillary Clinton, SE-bankens Annika Falkengren. De är alla kvinnor. De tjänar alltså mindre än de flesta män? De äter sist och minst vid alla måltider? De riskerar att bli bortgifta mot sin vilja?

Ånej!

Det är skillnad på kvinnor och kvinnor. Min bortgångna hustru Inga visste det. Hon satte alltid klasskampen före kvinnokampen. Med överklassens kvinnor kände hon ingen gemenskap. Liksom miljoner arbetarkvinnor jobbade hon gratis halva dagen med hem och barn, det som bär upp våra samhällen. Hon hade inte råd att anställa pigor. I sin ungdom var hon själv piga.

Arbetarkvinnor – det är inte jag som hittat på det ordet. Det lanserades av tidningen Dagens ETC den 5 mars med rubriken STÖRSTA FÖRLORARNA – ARBETARKVINNOR.

Det finns kvinnor och kvinnor. Internationella kvinnodagen borde heta Arbetarkvinnornas internationella dag.

För överklassens kvinnor har fått makt och därmed förvandlats till könlösa makthavare – eller rentav till något som liknar maktens män, om man så vill!

Visst handlar Putin KRIMinellt!

Okunnig som jag är har jag svårt att bilda mej uppfattning om sånt som sker utanför fosterlandets gränser, men jag litar på poeten Ove Kinthäll när han skaldar så här:

"Put in" säjer ryssen när fordon far till Krim

med stumma soldater i stålstinna stim.

"Put out!" kan ukrainaren utbrista gällt,

det ryssarna gör är ju rent KRIMinellt"!

Om man googlar Krim möter man en väldig röra av uppgifter. Krim beskrivs som en autonom republik med 2,3 miljoner invånare, varav 58 procent är ryssar och 77 procent talar ryska. Det gör att man kan förstå Putin & Co. Men att förstå är inte att förlåta och försvara. Det som händer i en självständig republik måste få hanteras inom landet. Att föröka styra det utifrån – med militärmakt – är nog just KRIMinellt! 

Det är jobbigt att vara rolig!

Babben Larsson har nu ett eget TV-program, Stjärnor hos Babben som går på fredagar. Den som vill veta mer om Babben kan kolla hennes bok Jag vägrar dö nyfiken (Norstedts) som nu finns i pocket. Hon skriver om sitt jobb som sångerska, skådis och ståuppare.

Babben vet att hon är duktig på det hon kan. Hon ser kolleger gå under i alkoholmissbruk och blir själv nykterist. Hon turnerar och vet att det finns artister som knullar sig igenom landet men hon lockas inte själv att ragga killar på stadshotellen.

Min man gnäller att vi inte har regelbundet sex men jag tycker jul-midsommar-jul-midsommar – det är väl regelbundet?

Karlar är som blandfärs – hälften nöt och hälften svin.

Babben ser vad som går att ta vara på i stort som i smått – och så blir hon ståuppare.

Ståuppkomik är inte märkvärdigare än det låter; man står upp och sen är man rolig hela tiden, säger hon.

Allvar bör med humor blandas,

annars blir det tungt att andas.

Men inget kräver så grundliga förberedelser som inprovisation, det vet varje artist. Här visar Babben att man måste lägga ner hårt arbete på att vara lättsam och rolig. Och vi får inblick i ett yrke som kräver speciell begåvning och som tyvärr också utövas av folk som tycks sakna den begåvningen. Babben är lika begåvad när hon skriver som när hon underhåller.

              

  

Underhållande och läsvärt om Jesus

Om man ska läsa nånting om religion ska man inte läsa en troende författare, som ju alltid måste sätta sin tro före sannigen. Nej, man ska välja en ateist. En välkänd sådan är Philip Pullman, en författare som år 2005 fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Jag väljer hans bok Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren (Leopard förlag 2010).

Pullman ägnar 180 sidor åt att skriva en egen variant av Nya testamentet. Maria föder tvillingar i stallet i Betlehem. Jesus och Kristus. Bröderna växer upp. Jesus predikar och gör underverk. Kristus håller sig i bakgrunden och skriver ner vad Jesus säger och gör.

Jesus börjar förkunna. Han håller sin bergspredikan om att man ska bygga sitt hus på stadig berggrund och göra mot andra vad man vill att andra ska göra mot en själv.

Jesus tar sig an horan Maria Magdalena. Han räddar en annan dålig kvinna med en replik som borde kunna fungera än i dag: – Den av er som aldrig syndat kan kasta första stenen!

Det kunde gälla dagens politiker när Jesus far ut mot fariséerna: – Ni lär ut måttfullhet, medan ni lever i lyx och överdåd.

En blind säger till en spetälsk: –Vill du veta vad godhet är? Godhet är att ta en vass kniv och gå runt i staden om natten och skära halsen av alla rika män. Det är höjden av godhet.

Jesus ansätts av tvivel. Han faller på knä och talar till Gud: – Du lyssnar inte. Var är du? Även en präst tvivlar: – Vad ska jag säga till folket i morgon? Ska jag fortsätta att tala om sådant jag omöjligt kan tro på?

Sen går det som det går. Jesus blir korsfäst och dör och blir levande igen. Han ger upphov till en kyrka där Kristus bryter bröd och bjuder på vin i en liten ceremoni som han hittar på. Ängeln som brukar följa honom blir förvånad och säger: – Vem hade kunnat tro att det skulle bli en sådan framgång att bjuda folk att äta människokött och dricka blod?

Det kan man undra. Kristus fortsätter att skriva och tillåter sig att förbättra historien om Jesus lite här och där. Det har också Philip Pullman, och resultatet har blivit mycket underhållande.