Börja bygga Republiken Sverige!

Så har man då genomlidit Sveriges nationaldag i TV. Förfärligt storsvenskt och kungligt och militärmarschigt. Så kan det inte fortsätta länge till.

Tyvärr har jag fyllt nitti och kan inte ha så många år kvar. Jag kommer inte att få uppleva den förändring som måste komma. Jag kommer inte att få bo i Republiken Sverige till exempel.

Men jag kan tänka mej Republiken Sverige. Där man rensat bort det lögnaktigt storsvenska.

Då ärat ditt namn flög över jorden. Dvs då fruktat och avskytt ditt namn bespottades i Europa. Tiden kring trettioåriga kriget. Då svenskar som segerrika krigare begick alla de illdåd med våldtäkter och tortyr som segermakter alltid tillåter sej.

Det borde våra historiker berätta mera om. Och vad säger våra skolbarns historieböcker?

Jag försöker föreställa mej Republiken Sverige. Där Gärdebylåten blir nationalsång, med text av vår nationalskald Nils Ferlin:  

Viljen I så lekom vi fiol med varandra,

viljen I så lekom vi fiol med varandra.

Vindarna har stillnat kring vår lek

och Siljan ligger blek.

Tonerna de ger oss både skrattet och gråten,

viljen I så spelom vi nu Gärdebylåten,

frejdig kvintileren I som vi, fiddeliddelideli.

Låten stråkarna gå från moll till brusande dur.

Se skyarna! Hör klangen vill i björk och fur

ifrån säterjäntans lur…

Som många andra melodier ur folkvisetradition har Gärdebylåten ett omtvistat ursprung. Sedan 1950 tillskrivs den spelmannen Hjort Anders Olsson, men traditionerna är flera. Absolut säkert är dock att texten ovan är Nils Ferlins.

Och svensk är Gärdebylåten. "Björk och fur", det är Sverige i ett nötskal.

Om vi ser tillbaka på nationaldagsfirandet så ser vi sånt som bör avskaffas. Det militära muciserandet till exempel. Musiker uppställda i rader spelande militärmusik. Man kunde se hur de vantrivdes. Hur de längtade efter att få spela dansmusik, som de gör så snart de fått av sej uniformerna.

I republiken Sverige har vi inget kungahus. Men de kungliga ska inte avskaffas. I ett civiliserat land "avskaffar" man inte människor. Man pensionerar dem som inte kan förväntas kunna uträtta något nyttigt. Sverige är ett rikt land, vi har råd att ge de som förlorar sina privilegier ordentliga pensioner.

Vi andra lever gott på vår medborgarlön.

Medborgarlön, eller såkallad basinkomst, där var Finland föregångsland. När behovet av mänskligt arbete minskar kan man – som i det gamla tjyvsamhället – avskeda folk och ställa dem utan försörjning. Eller också kan man minska arbetstiden.

Finnarna införde fyra timmas arbetsdag för dem som ville arbeta för att öka sin standard. Och medborgarlön som skulle räcka för den som nöjde sej med enklare villkor. Därmed hade man säkerställt en grundtrygghet för dem som hade det allra sämst.

Det var bara för Sverige att följa efter. Borgarpacket ville naturligtvis ta bort de fattigas grundtrygghet för att säkerställa billig arbetskraft. Men när Sveriges nya valspråk kom upp på fasaden till LO-huset vid Norra Bantorget kunde ingen undgå att läsa:

Ej tjäna på andra, men tjäna varandra!

Jag kommer inte att få leva i Republiken Sverige. Men jag gratulerar er som får göra det. Ni har naturligtvis avskaffat klassamhället. Ni är naturligtvis vaksamma gentemot resterna av den gamla överklassen som fortfarande vill tjäna på andra i stället för att tjäna varandra.

Dem bör ni ta itu med. Inte prygla eller bura in – men uppfostra!  Den som vill tjäna på andra är asocial. Eftersom jag tror på människan, tror jag att det går att socialisera de asociala.

I Republiken Sverige går det illa för den som försöker tjäna på andra. Jävligt illa!

På vilket sätt? Ja, det vill jag helst inte försöka tänka ut.   

Jag kommer inte att få leva i Republiken Sverige. Synd – jag tror att jag kunnat göra nytta där. I Monarkin Sverige känner jag mej bara förlamad och får knappast någonting uträttat.

Och varför ska jag se det som ett bekymmer? Jag är nitti och blir väl inte så mycket äldre. Så jag kan tillåta mej att sitta här i dödens väntrum och ta det lugnt.

Men lite nyfiken är jag förstås. Och jag hoppas få se er påbörja byggandet av Republiken Sverige innan jag börjar min resa mot himlen genom krematoriets skorsten. 

Fram för gratis kollektivtrafik!

I Proletären nr 20/2015 läser jag följande notis som jag gärna vill ge vidare spridning. Rubriken är Sparka generalen!

"Som vd för Stockholms lokaltrafik driver Anders Lindström en påkostad kampanj för att sätta dit plankare och gratisåkare i kollektivtrafiken.

Men i veckan dömdes an själv för stöld motsvarande 2700 kronor på Hongkongs flygplats. SL-chefen urskuldar sig med att han "glömt att betala". Knappast en hållbar ursäkt för den som upptäcks av SL:s kontrollanter i tunnelbanan.

Anders Lindströms lyxresa till Hongkong bekostas av skattebetalarna. Bara flygbiljetten gick på 28000 kronor, hotellrummet på femstjärniga Sheraton kostade 2800 kronor natten. Därtill kan läggas utsvävningar på klubbar och restauranger.

2007 utsågs generallöjtnant Anders Lindström av Alliansregeringen till Försvarsmaktens insatschef med ansvar för Afganistan. Han har tidigare varit svensk samverkansofficer på USA:s centralkommando i Tampa.

Stöld, korruption och ett osunt intresse för krigföring. SL-generalen Anders Lindström borde bli bjuden på en enkelresa till ändstation.

Det kan man tycka. Men man kan också passa på att önska gratis kollektivtrafik. Det skulle kanske inte Anders Lindström ha så stor glädje av, men det skulle glädja oss andra väldigt mycket. Och kanske få oss att se lite mindre kritiskt på SL-chefens lyxliv.

Vart tog vänstern vägen?

Vi är några som är tillräckligt gamla för att minnas 1950-talet, vänsterns årtionde. Då proggbandet Blå Tåget fick oss att sjunga:

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt,

staten och kapitalet som sitter i samma båt.

Men det är inte dom som ror,

ror så svetten lackar,

och piskan som kittlar

kittlar inte heller

deras feta nackar.

Det är ett halvt århundrade sedan. De som då var unga och högljutt vänstersinnade bör nu vara vuxna, och några av dem makthavare. Men vart har kritiken mot staten och kapitalet tagit vägen?

De som nu behärskar kapitalet beter sej som kapitalister alltid gör: slår vakt om sitt ägande och skiter i medmänniskors villkor. De som nu behärskar staten driver högerut. Stefan Löfven säger ingenting som får en att jubla.

Låt mej säga det om igen: Jag var socialdemokrat så läge sossarna själva var det. Vad är jag nu då? Kommunist förstås. Fast det låter illa sen motståndarna missfärgat ordet.

Så jag får ändra det till socialist. Det är det jag är. Socialist!

Och det är ett socialistiskt samhälle vi ska sträva fram emot.

Jag googlar och får veta följande:

"Vanligtvis beskrivs socialism i marxistisk bemärkelse som en politisk och ekonomisk doktrin som syftar till att skapa det klasslösa kommunistiska samhället. I detta samhälle ägs och kontrolleras produktionsmedlen offentligt. Dess omedelbara strävan är att upprätta arbetarmakt, en planerad hushållning och gemensamt ägande av produktionsmedlen (näringslivet)."

Planekonomi! Gemensamt ägande! Socialism! Det är socialist jag är. Nu har jag satt en stämpel på mej själv. Fått veta lite mer om vem jag är. Då känns det faktiskt lite tryggare att gå vidare framåt i livet.

Vad sjutton är trefaldighet?

När Folkbladet kommer med tre sidor TV-program, en för fredag, en för lördag och en för söndag, då anar man att det är nåt slags helg på gång. Kollar almanackan: Fredag Danmarks nationaldag. Lördag Sveriges nationaldag. Söndag Förste trefaldighet.

Nationaldagar vet jag vad det är. Men trefaldighet? Jag googlar och får veta lite:

Denna söndag brukar betraktas som övergången från festernas halvår med jul, påsk och pingst till det mer vardagliga halvåret.

Temat för dagens bibeltexter är uppmaningen att missionera: Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem och lär dem att hålla de bud jag har gett er…

Som den hedning jag är tar jag avstånd från all medeltida vidskepelse och vägrar att missionera för sånt.

När jag behöver muntras upp brukar jag vända mej till vår favoritpoet Ove Klinthäll, men där finns i dag ingen tröst att hämta. Han meddelar att han är hes och trött och har feber. Skickar med denna vers:

Det var en gång i maj i fjol

när jag var nästan glad,

ty solen sken så skönt i sjön,

det sjöng bland späda blad.

Men så gick sol´n i moln,

och det var alltför kallt för bad,

så om en stund så var jag

inte längre särskilt glad.

På den tiden när jag var anställd i Aftonbladets sätteri skulle jag ha varit glad åt tre dagars sammanhängande ledighet, men som pensionär är jag ju ledig jämt utan att vara särskilt glad åt det.

Att flyga är att kunna landa

På nätterna upplever jag allt möjligt. I natt var jag flygare. Det ville jag bli en gång i tiden. I min ungdom läste jag allt jag kom över om flygning. Av mina första böcker handlar flera om äventyr med flygplan.

Att flyga är att kunna landa, kan man inte det ska man inte starta. I teorin har jag landat många gånger, på fält och ängar, på landsvägar och på flygplatser. I verkligheten har jag en gång landat på gräsmattan vid Norrköpings flygplats. Det var med ett segelflygplan, den enda gången jag varit i luften med styrspaken mellan knäna och haft ansvaret att rädda mej själv och planet från att krossas mot marken.

Kan man läsa sej till vad som krävs för ett flygcertifikat? Måste det inte praktik till också?

Jag är övertygad om att jag skulle kunna både starta och landa om man satte mej i ett flygplan och lät mej försöka. Men tyvärr har man inte gjort det. Och nu är det för sent. Ingen låter en nittiårig gubbe ta såna risker och uppleva såna äventyr.

Men jag har ju mina nätter. Då kan jag göra vad jag vill och uppleva vad som helst.

I min ålder är det på nätterna man lever.

Vad gör vd:ar för nytta?

I LO-tidningen Arbetet kunde man 20 mars läsa att de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen tjänade i genomsnitt 16,7 miljoner per år, medan en arbetare tjänade 335000. Jag är dålig på att räkna, men i rubriken stod det att vd-lönen motsvarade 50 arbetarlöner.

En vd skulle alltså göra mera nytta genom att sitta på sin stol än de arbetare som skapade de värden som företaget levererade! Om detta skrev vår favoritpoet Ove Klinthäll följande:

Arbetets söner – dåliga löner

har ni och röner förfärliga kval,

men direktörer dom har favörer,

stora dusörer i fallskärmsavtal!

Jobbarpensionen är liten och svång,

räcker knappt inte till bingo en gång!

Kan det va möjligt att nån har det värre?

Nå, i Sudan är det nog värre brist!

Jämfört blir svenska arbetarn en herre

som den besuttnaste kapitalist.

Till detta gör diktaren Klinthäll följande kommentar: Allting kan tydligen ses på fler än många sätt. Varför kan inget va enkelt?

Det är en klok reflexion. Allting skulle vara mycket enklare om allting var mycket enklare. Tycker jag. Som också måste få säga något klokt ibland. 

Vi gillar att läsa om mord va?

I TV-programmet Babel lär författaren Hening Mankell ha sagt att Robinson Crusoe är världslitteraturens bästa bok. Detta kommenterar Sveriges bästa dagsverspoet Ove Klinthäll sålunda:

Man säger om Robinson Crusoe

att han var så duktig och fyndig.

Egentligen var han en busoe

och ganska förråad och syndig.

Han gjorde då inte det rätta.

Han tog sig en slav som bekant.

Det enda som ursäktar detta,

det är att det inte är sant.

Ja, det är då en jäkla tur att inte är sant, det som litteraturen bjuder på. Det märkliga är ju att vi gillar att läsa om sånt som vi absolut inte vill se i verkligheten. Mycket av vår favoritläsning är deckare som ju handlar om mord. Mord som vi njuter av i litteraturen men inte gärna vill se i vår vardag…