När man blivit så gammal som jag har man överlevt vänner och
ovänner, kolleger och kamrater. De finns bara kvar i ens eget minne. Där finns
en politikerskurk som hette Hjalmar Mehr. Han lät riva de gamla Klarakvarteren,
den stadsdel där poeter som Nils Ferlin och Helmer Grundström suttit på
krogarna och skrivit sina dikter och sålt dem till Dagens Nyheter och Svenska
Dagbladet och andra tidningar som hade sina redaktioner i samma stadsdel.
I gamla Klara låg Aftonbladets
stora tidningsfabrik där jag arbetade i tjugo år som typograf tillsammans med
min far. Alla kompisarna från den tiden är nu döda. Klara kyrka står kvar, men
Aftonbladets hus i kvarteret bredvid är borta liksom resten av stadsdelen.
Allt detta finns bara på ett
ställe: i mitt minne.
Hur pålitligt är då mitt minne? Jag
har bildminne, lätt för att komma ihåg sånt som kan ses i bild. Som när Hjalmar
Mehr stod under almarna i Kungsträdgården och ville att där skulle bli en
uppgång från tunnelbanan. (Här ska inte vara några almar mer sa Hjalmar Mehr.) Vi
lyckades rädda almarna som fortfarande stod kvar vid teserveringen sist jag var
där.
De gamla klarakvarteren var en
kulturoas som skövlades av politikerskurken Hjalmar Mehr. Nu finns den kvar bara
i mitt minne. Jag har överlevt alla som kunde ha samma minnen. När jag är död har
alltså ett stycke stockholmsk kulturhistoria raderats ut för att aldrig kunna
återskapas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar