Äntligen vet vi vad kärlek är

Jag läser Folkbladet som är mitt ena husorgan. (Det andra är Dagens ETC). I Folkbladet undrar Marcus Birro: Finns det över huvud taget lyckliga familjer? Han svarar inte på frågan, men det ska jag göra.

Om det alls finns en familj så är den så lycklig som en familj kan bli – annars är den upplöst och medlemmarna skilda åt. Här stöder jag mej på min bortgångna hustrus visdom.

Vi höll ihop i sjuttio år innan hon fick en hjärnblödning och dog. Hon sa inte att vi hade älskat varann i sjuttio år. Hon sa att vi hade stått ut med varann i sjuttio år – och det kallade hon kärlek.

En lycklig familj är omöjlig att föreställa sej. Den som sätter fram ett leende ansikte i en veckotidning och påstår sej tillhöra en lycklig familj – den är en hycklare.

Man kan tvinga sej kvar i en familj för barnens skull – och den familjen blir väl så lycklig som den kan bli.

En lycklig familj är otänkbar. Att bara knulla med en enda människa i livet (och dessutom vara lycklig) är orimligt.

Jag kan alltså inte tänka mej en lycklig familj. Men jag kan tänka mej en familj där man står ut med varann, trots diverse oundvikliga snedsprång, i hur många år som helst.

Detta kallade min hustru Inga för kärlek.

Jag kan bara hålla med.