Sommar Sommar Sommar

En sedelbunt om hundra hundralappar blir en centimeter hög. Det blir tiotusen kronor. En miljon blir en meter hög. En miljard blir en kilometer. Tio miljarder blir en mil. Sextio miljarder blir en sedelbunt av hundralappar som är sex mil hög. Den går utanför jordens atmosfär. Och även utanför stratosfären som bara sträcker sej till fem mil.

Det var författaren Birgitta Stenberg som på detta sätt gjorde stora penningsummor synliga när hon var radions sommarpratare 19 juli 1993.

Sextio miljarder var vad Jas skulle kosta de närmaste åtta åren. Birgitta Stenberg var en av flera rakryggade intellektuella som förr använde radions Sommar till att säga viktiga saker.

Den 23 juli samma år pratade författaren Vibeke Olsson om vad våra gemensamma pengar borde användas till. Ett samhälles grad av civilisation kan utläsas av hur man tar hand om barn och gamla och sjuka, sa hon.

Den 10 augusti 1993 var ståuppskådisen Anna Lena Brundin sommarpratare. Hon talade om miljön. Alla kvinnor borde vägra att släpa hem onödiga förpackningar, sa hon. Slit av dom och lämna dom kvar i affärn! Miljön har blivit en kvinnofråga, kanske för att männen har så mycket annat viktigt för sej, att försvara Jas till exempel. Jas som är en infantil pojkdröm. Åt helvete med Jas! Lägg ner skiten!

Den 18 juni 1988 var Peter Birro sommarpratare. Han berättade en historia från Nazi-Tyskland om en man som kunde rädda sin sons liv om han kunde gissa vilket av SS-officerens öga som var ett emaljöga. Mannen gissade rätt och förklarade det med att emaljögat var det enda där han kunde se skymten av lite mänsklighet. Men Peter Birro talade inte om nazismens hjärtlöshet. Nej, det mannen såg i SS-officerens ögon var kapitalismens hjärtlöshet.

Den 13 juni 1997 var Jan Guillou sommarpratare. Han beskrev läget 1968, då Israel erövrat allt palestinskt land och USA intensifierade sitt folkmord i Vietnam. Mot det protesterade inte de ledande i folkpartiet och moderaterna. De var nämligen för folkmord för demokratins skull, sa Guillou.

I juli 1996 sommarpratade Jan Josefsson och sa:

– Vi journalister har dåligt rykte i dag, och det med rätta tycker jag. Vi är i dag en yrkeskår av ynkryggar förklädda till journalister. Vår makt är större än någonsin. Vi bestämmer vilka frågor som ska diskuteras, och än viktigare vilka frågor som inte ska tas upp…

Förr fanns det sommarpratare som sa viktiga saker. Det tycks inte förekomma längre. Det jag hört hittills i år har varit tämligen ointressant. Men jag fortsätter väl att lyssna. Man borde kunna vänta sej en del av Jan Scherman, Märta Tikkanen och Johannes Brost. Vi får väl se.