Här kör vi med folkbildning!

Här kör vi med folkbildning. Och är man inte tillräckligt bildad själv kan man alltid vända sej till nån som vet. Till exempel hur det gick för Franz Schubert. Det måst man veta. Eller rättare sagt: det kan man inte veta. Man kan inte veta hur det gick för Franz Schubert. Det ska man veta för att vara bildad. Och här får du veta med hjälp av versmakaren Ove Klinthäll:

En kväll var Franz Schubert förtvivlad och less

och smet in på den värsta bordellen

men blev glad när han hörde en CD-inspelning

han själv hade gjort av Forellen.

Han ringde en taxi med nallen och for

till en guldkrog i centrum av Wien,

där Hugo Alfvén stod och filade flinkt

på "Den ofärdiga symfonin".

Då blev Franz euforisk och sjöng som en gud

på pianosonaten i Ess

och sjönk ner i Sjön Brunn. Ingen mänska har sett

något spår av Frantz Schubert sen dess.

Så nu vet du att du inte vet hur det gick för Franz Schubert. Du har alltså blivit lite mer bildad. Och det ska du alltid bli när du läst den här spalten. 

Vad är det för sommar vi ska få?

Det finns verklighetsfrämmande drömmare som tycks sakna kontakt med livets grymma realiteter. Se här hur poeten Ove Klinthäll diktar:

Det finns en sak på denna jord

som gör oss glädjerika:

att sitta vid ett trädgårdsbord

med sommarmorronfika!

Antingen önskar han sej bort till en annan värld med ett helt annat väder, eller också sitter han i sin lyxvilla med stängda fönsterluckor och undviker att titta på vädret utanför.

Så jävligt som vädret är nu, vägrar jag att ens kliva ut på balkongen, mycket mindre sätta mej där och fika. Regn och kyla – fy fan! Ska det här vara början på den varma årstiden, då kan man frukta den sommar som ska komma!

Klasshat är berättigat och glädjerikt!

Det finns texter som jag är glad åt att ha åstadkommit och gärna vill rädda från glömskan. Här kommer en sådan. Den är tidigare publicerad men återkommer här med samma rubrik:

Klasshat är berättigat och glädjerikt

När jag var barn och gick i folkskolan på Söder i Stockholm var jag sur på att skolböckerna bara handlade om landet. Det var Sörgården hit

och Sörgården dit och ingenting om familjer och ungar i stan.

Barndomshemmet eller Där som sädesfälten böja sig för vinden hade samma svaghet. De berättade sentimentalt om emigrationen från Sverige till Nordamerika och handlade om sädesfält och granskog. Texten skrevs av Karl-Ewert och blev en stor succé 1919 med Ernst Rolf. Liksom jag för åttio år sen ville föra över Sörgården till stadsmiljö känner jag nu behov av att gör detsamma med Barndomshemmet:

Där som gråa gator korsar sej på Söder

och där treans spårvagn rasslar fram på dem

ligger Hornsgatan i solskenet och glöder,

där i forna dagar var mitt barndomshem.

Det var sol och sommar över gamla Slussen

och där krökte sej Ringvägen genom stan.

Genom Söder tog man spårvagn eller bussen

 för till fots tog promenaden hela dan.

Här på bystan kan man sitta nu och minnas

när för arbetare här en stadsdel var.

Nu för fattiga den aldrig mer får finnas.

Nu är Söder till för dom som pengar har!

Så kan det gå med barndomshemmet. Jag har tidigare berättat om hur vi som var fattiga skyfflades upp på Skinnarviksberget och fick en lägenhet för 75 kronor i månaden, en lägenhet med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Slussen, en lägenhet som nyligen sålts för över tre miljoner till nån rik jävel.

Stockholms Söder var en gång en arbetarstadsdel. Det kan jag sitta här på Vikbolandet och tänka tillbaka på.

Nostalgi kallas det. Enligt Wikipedia "längtan efter ett ofta idealiserat förflutet".

Jovisst – det kan hända att jag idealiserar vår tillvaro på det gamla Söder. Fattigdom är alltid ett elände, men vi fattiga hade ändå råd att hyra en lägenhet för 75 kronor i månaden. Ingen av oss har råd att i dag köpa den för över tre miljoner.

De som nu har köpt vår lägenhet på Lundagatan på Söder i Stockholm, de som nu trampar samma golv som mina fattiga föräldrar för åttio år sedan, dem kommer jag alltid att hata.

Det vet de inte om, det lider de inte av. Skit samma – jag njuter av det. Klasshatet är det enda hat som är berättigat och glädjerikt.

Sådan är kapitalismen!

Att rimma på kapitalismen är inte lätt. Ett försök som jag minns är "det är de rikas paradis men". Nu kommer poeten Ove Klinthäll med dessa rader:

Rikstark man ska åka hiss, men

trappan får den svage ta –

sån är marknadsmekanismen,

den som är så jävla bra.

Men den slutar väl fungera

när de rika tatt det mesta?

Vilka, tro, ska konsumera

när de fattiga – dom flesta –

inte har nåt att spendera?

Och ifall dom vägrar gå,

hur ska det fungera då?

Ja, det kan man fråga. Tur att jag inte skriver vers. Då skulle man i dessa dagar göra ideliga försök att rimma på kapitalismen. Och bli påmind om vilken usel versmakare man är.

Får jag vara med en gång till?

Vår favoritpoet Ove Klinthäll skriver och undrar hur det gick med uppviglingen av vänstern i regnvädret på första maj. Jotack, det gick som det kan i regn och kyla. Jag framträdde för Vänsterpartiet i Vasaparken i Norrköping, sjöng och pratade och försökte vara underhållande. Det är inte lätt när man är nitti år och knappt kan stappla upp på en estrad.

Jag fick i alla fall framföra den variant av Internationalen som Fria Pro gjorde och som jag sätter värde på:

Upp arbetstagare i Sverige,

upp chefer i vårt vackra land!

Med nya djärva mål i sikte

marscherar vi hand i hand.

Det som är bra för svenska direktörer

är bra för svenska folket med.

Vi kräver att få dela kakan

i bästa samförstånd och fred.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Det kära näringslivet

åt alla lycka bär.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden de är.

Vårt kära privata näringsliv

åt alla lycka bär!

Eru me på den – hej!

Som sagt – man har fyllt nitti och kan rimligen inte ha så många första maj kvar i livet. Om jag får vara med en gång till så har jag bara en önskan: sol och vackert väder! Då kommer vänsterns demonstrationståg att innehålla många flera flerahundra deltagare. Och många flera flerahundra nyfikna åskådare som han påverkas.  

Nån studentmössa fick jag aldrig

För drygt 70 år sedan pluggade jag och skulle bli släktens första student. Det var fint då, att ta studenten. Jag gick inte i skola. jag läste brevkurser på Hermods. Det var trivsamt. Lärarna där var sakliga, de rättade mina uppgifter men tjatade inte på hur jag satt när jag utförde dem.

Jag tog aldrig studentexamen. Det var alltför mycket skräp man skulle lära sej för att komma dit. Jag avbröt mina studier och min far stödde mej.

– Har man nåt i skallen så klarar man sej ändå, sa han.

Det var han själv ett bra exempel på. Han skapade sej ett eget yrke som versmakare och spökskrivare åt den stockholmska överklass som inte kunde få hop ett tacktal eller ett julklappsrim.

Det är i dag man ska ta på sej studentmössan om man har någon. Och det kan visst varenda unge ha som gått tio år i skolan. Jag kommer att sätta mej framför teven och se vad som händer i Uppsala eller kring de lastbilar med studenter som drar genom våra städer.

Och där får jag sitta barhuvad, för nån studentmössa fick jag aldrig.

Du får själv välja parti!

Från min favoritpoet Ove Klinthäll har jag fått följande versar som dagen till ära torde kunna sjungas på Arbetets söner-melodin:

Arbetets möda vill oss föröda

men kan oss föda precis nätt och jämt.

Vakna i ottan, pinka i pottan,

kasta ut råttan dom fällan har klämt.

Packa sin massäck i unikabox

gå till fabriks (andra drager till skox).

Slita heroiskt i tolv tunga timmar

som släpar sakta sin snigel på grus.

Jävliga basar som skäller och stimmar,

– men, lördag kväll ska jag ta mej ett rus!

Då är det jag som super mej fuller,

jag måste glömma mitt eviga slit…

Mor´nen därpå tål jag inte nåt buller,

ingen får viska ett skitord som ´sprit´.

Åter, när måndagens morgon har grytt

måste jag påbörja slitet på nytt.

Jobba heroiskt i tolv tunga timmar…

Men – nu ska jag aldrig utnyttja sprit,

jag ignorerar de basar som stimmar

och äntligen går jag med i parti´t!

Vilket parti som avses får man själv välja, skriver den generöse poeten. För femti år sen skulle jag ha valt sossarna. Men nu har de glidit alltför långt till höger. Så nu väljer jag – gissa vilket! Eller kom till Vasaparken och lyssna till våra talare (av vilka jag är en) så ska du få veta´t!