Vad jag skrev för trettifem år sedan

Vår folkskola skapades samtidigt som Marx och Engels började skriva Kommunistiska Manifestet. Som aldrig kom in i skolan. Marxismen kom att beskriva en värld i rörelse och förändring. Det var inget krångligt. En bonde köper inte en ko som strax ska förvandlas till en hög kemikalier genom att dö. Han köper en som han tror har framtiden för sig.

Den marxistiska lagen om alltings förvandling gäller även mänskliga samhällen. Kapitalismen har överlevt sig själv och är dömd att braka ihop. Det är vår uppgift att leda förloppet till något gott, annars går vi alla under i svält, krig eller förgiftning.

Skolan håller på "objektiviteten", myten att alla åsikter har lika värde. Till åsikterna hör också de politiska partiernas idéer. Sossarna tycker… moderaterna menar… Men det viktiga borde inte vara vad partierna säger sig mena utan vad de representerar! Det man förr kunde se på deras namn: arbetarpartiet, bondeförbundet.

I skolan borde eleverna ha rätt att definiera sig politiskt. Människan får sin ställning av sitt förhållande till produktionsmedlen. Antingen äger man produktionsmedel och då har man intresse av att privatägandet bibehålls. Eller också äger man inte produktionsmedel, då blir man lönarbetare och har intresse av att samhället blir socialistiskt.

Vi borde föra en klasskamp om skolan. Överklassen vill hålla eleverna i okunnighet. Den har också lyckats förvirra lärarna. Lärare sitter i personalrummen och gråter och vill lämna jobbet därför att de inte begriper varför de har det så jävligt. Tala om det för dem!

Ja, så skrev jag i en gammal krönika jag hittade bland mina papper. Den var daterad maj 1978. Se där vad man hade i huvet på den tiden!

Låt inte högern erövra kulturen!

                              

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sa en gång att hon ogillar ordet kultur och vill byta ut det mot underhållning. Hon var missnöjd med den svenska kulturjournalistiken som skrämde näringslivet från att sponsra kulturen.

Vi måste säga som det är: Kulturen är oftast vänstervriden. Kulturskapande kräver begåvning. Och konstnärlig begåvning finns sällan till höger.

När moderaten Margaretha af Ugglas var redaktör för Svensk Tidskrift skrev hon i sin ledare (i nr 8-9/1991):

"Varför är högern som vunnit verkligheten och vunnit slaget om värderingarna på så många andra områden fortfarande utskåpade i kulturdebatten?"

Hennes ledare slutade: "Därför måste det stå som en första punkt på högerns prioriteringar: Erövra kulturen."

Det var samma år som Carl Bildt blev statsminister. Sture Eskilsson och Svenskt Näringsliv (som då hette SAF) hade haft tjugo år på sig att underminera den unika svenska välfärden och avväpna socialdemokratin. Bland oss andra hade de som mindes vad socialdemokrati ska vara börjat dö undan.

Högern kan aldrig erövra kulturen, eftersom där saknas konstnärliga begåvningar. Men man kan begränsa och tysta. Dra in bidrag. Tankesmedjan Timbro gav sig en gång på Utbildningsradions barnprogram som ansågs "hårt vinklade" när de berättade att industrin skitar ner miljön.

Lena Adelsohn Liljeroth ansåg att kultur och näringsliv bör närma sig varandra. Som kulturarbetare hoppas man verkligen att så inte sker. Kulturen ska vara kritisk. Kulturarbetare jobbar av lust och övertygelse. De får inte låta sej köpas av rika sponsorer. 

Läsvärda historier om mord!

När jag inte har något speciellt ärende som tränger på, brukar jag låna en text av någon annan. Så gör jag nu. Här får ni en rolig historia:

En ateist sprang för livet ute i skogen, jagad av en stor björn. Han föll, björnen kom ikapp och skulle just döda honom när en röst hördes från himlen. Gud talade. "I det här läget, är du fortfarande ateist eller vill du bli kristen?" Ateisten funderade. "Jag står nog fast vid min övertygelse, men kan du inte göra björnen kristen?" – "Som du vill", blev svaret och ateisten suckade av lättnad. Då reste sig björnen på bakbenen, förde samman de väldiga labbarna och sa med hög röst: "Gode Gud, välsigna maten, amen."

Historien är hämtad ur Jan Mårtensons bok Den kinesiska trädgården, en deckare med antikhandlaren Johan Kristian Homan som huvudperson. Mårtenson har skrivit ett 40-tal Homan-deckare, en om året, en prestation som är förvånande inte minst för oss som skriver.

Som läsare blir man snabbt bekant med de gränder i Gamla stan där Homan håller till och de fem-sex personer han omger sig med. Sen är man fast och läser vidare, bok efter bok. Då handlar det inte om roliga historier utan om mellanmänskliga konflikter och mord. Börja får du se!

Lite om Kristdemokraternas historia

Det går bakåt för Kristdemokraterna. Om det vore val i dag skulle det får tre procent och alltså inte komma in i riksdan. Det är bra. Ett kristet parti har ingenting att göra i ett sekulariserat land som Sverige.

De som trots allt kan tänka sej att rösta på partiet bör få veta lite om dess historia. När det bildades som KDS 1964 skrev tidningen Arbetaren om partiets första pressekreterare, nazisten Lennart Aae, och citerade hans dikt Nationalsocialisten som började "Han står lugn, han står säker / trots hånfullt skrik och hån…"

Stockholms-Tidningen visade upp gymnastikdirektör Folke Dahlström som varit ungdomsledare för Lindholms nazistparti och sen blev avdelningsordförande i KDS. Tidningen Proletären plockade fram nazisten Harald Ljungström som fick uppdraget att skriva KDS första partiprogram.

Man behöver inte vara socialist för att känna förvåning över att ett kristet parti sitter i regeringen och är fredat från granskning i borgerlig press.

Nu kan man undra vems intressen ett kristet parti kämpar för i dag. Det kan inte vara Guds eftersom Gud är en historisk villfarelse utan existens i verkligheten. Det kan inte vara folkets eftersom folket är sekulariserat. Gissningsvis har Kd i dag sina anhängare i de storföretag som kallas frikyrkor och vars främste företagare Levi Pethrus var den som bildade partiet.

I KDS första Val-Extra 1964 skrev fd nazisten Harald Ljungström: "Vad som behövs i dag är en kristen förnyelse av hela vårt samhällsliv och den förnyelsen kan inte få något starkare stöd av riksdagsmän, klavbundna av partiledningar med materialistisk inriktning, utan endast av riksdagsmän, som inte känner sig stå i lydnadsförhållande till någon annan än Jesus Kristus."

 

Albert Engström ritade en gång två glada pojkar och en kristendomslärare som sa: ­– Gossar, ni får inte flina åt det heliga, hur löjligt det än är!

Kristdemokraterna är inte bara löjliga. Om de finge makt kunde de bli farliga. Dessbättre försvinner de ur riksdan efter nästa val. 

Bak framåt mot nygamla mål!

                                                                                 

I tevereportagen från första maj har vi om och om igen fått stirra på den krossade tomat som ska föreställa sossarnas partimärke. Den tomat som beställdes hos den spanske designern Javier Mariscal för att beteckna den förnyelse som drev partiet högerut.

Om socialdemokratin ville återgå till att vara socialdemokrati borde den återta den gamla vackra ros som symboliserade vissheten att de allra flesta av oss är solidariska och gärna betalar några kronor mer i skatt om de går till ökad välfärd.

Olof Palme sa: Politik är att vilja. Ingvar Carlsson sa: Politik är att förändra. Det duger inte. Framtidens sossar borde säga: Politik är att fördela! Det är vad politiker sysslat med i alla tider – oftast orättvist, men så behöver man ju inte göra. Ta pengarna där dom finns! Fördela!

Framtidens sossar borde kolla vad borgarna och högersossarna ställt till med och vrida det rätt igen. Det som avreglerats måste återregleras. Det som privatiserats ska återföras till det allmänna.

Ska vi gå baklänges? säger högersossarna i min omgivning. Det går väl inte, vi måste väl framåt. Javisst, framåt mot Wigforss och Per Albin! Det visste Tage Danielsson när han skrev:

Låt borgarna få vad dom tål!

Bak framåt mot nygamla mål!

Hur länge ska vi ha kung i Sverige?

                                                            

År 1920 ritade tecknaren Jac av tenniskungen Gustav V i DN. Med en dam som sa: – Att Ers Majestät vågar resa hemifrån i så här oroliga tider? Och kungen svarade: – Åh, det har ingen fara. När jag hade en högerregering, var jag nog lite orolig ibland, men sedan jag skaffat mig en socialistisk ministär, kan jag vara absolut säker för alla revolutioner.

Vi har fortfarande kung i Sverige. Han har nyligen fyllt år och vi har sett i teve hur han uppvaktats av barn med blommor på borggården.  

Kungen ska enligt en lag som antogs 1810 vara ättling till den franske marskalken Jean Bernadotte. Det är Carl Gustaf. Enligt lag ska han vara religiös, mera bestämt av evangelisk-luthersk tro enligt Augsburgska bekännelsen av år 1593.

Där har vi alltså Carl Gustaf. En grabb med fin härkomst och fromt sinnelag. De som vill ha bort honom måste ha onda avsikter.

Sådana avsikter hade vår arbetarrörelse i sin barndom. 26 januari 1889 kunde man läsa i Social-Demokraten om ett möte som "under jubel och hurrarop" antagit en resolution för avskaffandet av monarkin. Där stod att socialdemokrater måste vara svurna fiender till allt vad monarki heter, för att den representerar "det öfverklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på".

1911 skrev sossarna med Branting som ledare in kravet på republik i partiprogrammet. Där har det stått sen dess.

I december 2003 sa Göran Persson i en intervju: Jag är republikan, men allt som står i ett partiprogram får man inte igenom.

Vad säger då dagens sossehöjdare om monarkin? Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul kräver att sossarna tar bort kravet på republik och skriver:

"För oss invandrare är den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet. De feminister som vill avskaffa monarkin gör mig mycket arg. Nu när vi äntligen ska få en kvinnlig regent."

Nej – kungahuset tycks inte ha något att frukta, inte ens om nästa val utfaller lyckligt.

 

                                           

Nu håller jag förstamajtal

Det snackas i talen i dag om att vi måste skaffa fram jobb. Jag skulle vilja fråga: Varför då? Vad är det vi saknar? Om vi har allt vi behöver, vore det då inte enklare att dela på det som måste göras och sen dela på det vi har? Planekonomi, säger borgarna då. Javisst, all ekonomi måste planeras, frågan är bara: av vem?

I själva verket skriker hela tillvaron nu efter planekonomi. Men det står inte på plakaten på första maj. Så vad demonstrerar man för? Om man nu demonstrerar. I arbetarstaden Norrköping har man ställt in förstamajtåget och har bara ett möte. Det påminner om Finn Zetterholms visa:

Första maj, första maj,

alla löften på svaj,

röda fanor i mängd, ser man på!

Men en röd som är blå

litar jag inte på.

Jag vill inte gå med ut och gå!

Det glesnar i våra led. Det är dags att gripa tillbaka i rörelsens historia, lämpligen till det program som sossarnas finansminister Ernst Wigforss skrev 1945. Det utmynnade i tre enkla krav: Full sysselsättning! Rättvis fördelning! Demokrati i näringslivet!

Full sysselsättning betyder att det allmänna ska ge jobb när det privata inte kan det. Rättvis fördelning betyder solidarisk lönepolitik och trygghet vid inkomstbortfall. Demokrati i näringslivet betyder statlig kontroll över kreditgivningen och offentlig kontroll över kapitalmarknaden.

Men Wigforss gick ännu längre. Han krävde att naturtillgångar skulle ägas av samhället och att tomtmark och hyreshus i städerna skulle överföras i kommunal ägo. Han sa också: Ekonomisk makt utan skyldigheter står i strid med idén om demokrati och måste begränsas.

Vi måste kräva att företag inte får avskeda utan att hålla arbetarna skadelösa. Det betyder miljoner i avgångsvederlag åt varje familj.

Naturligtvis skulle det bli ett jävla liv på företagen om politikerna började använda den makt vi gett dom. Till det kan man bara säga att det är bättre att några direktörer blir lite ledsna än att tusentals familjer får sin tillvaro krossad.

På senare tid har politiker börjat säga att dom är maktlösa, att dom ingenting kan göra. Om dom fortsätter med det snacket måste vi fråga vad vi ska ha dom till.