Nu ska jag skriva en krönika. Men det är något konstigt – jag vet inte hur den kommer in i Folkbladet.

Fram till 1964 var jag typograf till yrket. Jag jobbade i Aftonbladets sätteri, där tjugo sättmaskiner rasslade fram blyrader som blev spalter som blev sidor i tidningen. Då var det lätt att se hur texter blev tidningar.

Jag kom att hamna vid den första sättmaskinen i Aftonbladets sätteri. Då kom jag att sitta närmast rubrikmaskinerna Ludlow, där rubriksättaren Rudberg högljutt berättade om tjejerna han lägrat föregående kväll på Nöjesfältet mitt emot Skansen.

Jag jobbade alltså vid en sättmaskin. När jag tryckte på en bokstav på tangentbordet föll en matris ner från ett magasin. Matrisen hade en bokstav graverad på sidan. Tillsammans blev matriserna en textrad som gick till ett gjutverk med smält bly som pumpades fram och blev till en rad i en spalt som kunde läggas in på en tidningssida.

Så småningom blev tidningssidorna några runda blyformar som passade in i en tryckpress som spottade fram tidningar. Även i dag måste pressarna förmodligen ha runda blyformar. Men dessförinnan?                         

Den här texten jag skriver nu, vart tar den vägen? Typograferna höll på att avskaffas redan på min tid. Journalisterna skulle skriva in sina texter direkt på sidan. Resultatet blev genast synligt – DN blev full av tryckfel och illa stavade artiklar.

Den här krönikan kommer förmodligen att kunna läsas i Folkbladet. Men hur kommer den fram? Jag trycker på en knapp och skickar iväg den. Men vad händer sen?

Jag hoppas den kommer in i Folkbladet. Men jag kan inte begripa hur den kommer dit.  

Jag har fyllt 91 år och har förmodligen rätt att vara tekniskt efterbliven. Jag ger mej i alla fall den rätten.