Man vill ju hänga med ett tag

Att veta att man snart ska dö
är inte särkilt kul
Man vill ju hängande ett tag
och helst till nästa jul
och höra barnens glada skrik
om julklappar de fått
och sen få lite julskinka
och glögg och annat gott

Att veta att man snart ska dö
är inte särskilt kul
Nej, jag vill gärna hänga med
och helst tillnäste jul

Vi ska alla dö.

Att veta att man snart ska dö är inte särskilt roligt. Fast egentligen är det ju bara att återgå till det normala.
      Det normala för oss är att inte finnas till. Först är vi normala i en evighet. Sen finns vi till  ett spralligt ögonblick, för att strax därefter återgå till det normala ickevarat.
      Jaghar fyllt nittioett och kan inte räkna med att leva så mycket längre.
      Jag är inte religiös och har inget att frukta. Om jag trodde på den kristna vidskepelsen skulle döden verka skrämmande. Men det gör jag alltså inte.
      Att dö är att återgå till det normala ickevarat. En morgon inom kort kommer hemtjänstens personal att hitta mej på golvet, livlös och död. Sån är de vana vid. De har varit med om det förut.
      Dö ska vi alla.
      Jag ganska snart, jag som fyllt nitti.
      Även du ska dö.
      Ajö!

Vi ska alla dö

Att veta att man snart ska dö är inte särskilt roligt. Fast egentligen är det ju bara att återgå till det normala. 

      Det normala för oss är att inte finnas till. Först är vi normala i en evighet. Sen finns vi till ett spralligt ögonblick, för att strax därefter återgå till det normala ickevarat.

      Jag har fyllt nittioett och kan inte räkna med tt leva så mycket längre.

      Jag är inte religiös och har inget att frukta. Om jag trodde på den kristna vidskepelsen skulle döden verka skrämmande. Men det gör jag alltså inte.

      Att dö är att återgå till det normala ickevarat. En morgon inom kort kommer hemtjänstens personal att hitta mej på golvet, livlös och död. Sånt är de vana vid. De har varit med om det förut.

      Dö ska vi alla.

      Jag ganska snart, jag som fyllt nitti.

      Även du ska dö.

      Ajö! 

Vi får lära oss att respektera andra folks religion. Det borde vi inte göra . Religion är medeltida vidskepelse. Att Sverige blivit ett av värdens bästa länder att leva i beror på att svenska folket gjort sej av med religiös tro. Men vår klokhet är av sent datum. I FiB/Kulturfront nr 11/2014 kan man läsa lite svensk historia:  

När Sverige blev kristet och fick skrivna lagar infördes brottet hädelse i lagen. I 1734 års jag handlar hela första kapitlet i missgärningsbalken om "försmädelse mot Gud och avfall från den rena evangeliska läran". Där stadgas dödsstraff för den som "lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten". Den som "av lättsinnlighet" gör "gäckeri" med sakramenten kommer undan med böter. Detsamma gäller den som "brister ut i eder och svordom vid gudstjänsten". Kriminaliseringen av hädelse och gäckeri fanns kvar i 1864 års strafflag, men dödsstraffet var ersatt med straffarbete och fängelse. Strindberg åtalades för gäckeri med nattvarden i en av Giftasnovellerna men frikändes. Hädelse och liknande brott fanns kvar ännu på 1930-talet.

Mycket av världens elände beror på att folk är besatta av religioner och försvarar dem till varje pris. Så har vi också varit, och det för inte så länge sedan.

Nu bör vi bli aktiva. Inte bara tolerera andras tro och vidskepelse utan aktivt bekämpa den. Sverige har blivit ett av världens bästa länder att leva i. Det kan bara bero på att vi ersatt tro med vetande, vidskepelse med förstånd.

Vi bör tro på oss själva och vara stolta över vad vi uppnått. Det är inte högfärd – det är bara ett konstaterande av fakta.  

Jag hör hemma i arbetarklassen

Jag berättar gärna om hur jag föddes och växte upp i Stockholms arbetarstadsdel, det proletära Söder. Där fattigt folk hänvisades till bergen ovanför Skinnarviken med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Med billig hyra – 75 kronor i månaden. Minnet blev till en vers som kan sjungas på melodin Barndomshemmet: 

Där som gråa gator korsar sej på Söder

och där treans spårvagn rasslar fram på dem

ligger Hornsgatan i solskenet och glöder

där i forna dagar var mitt barndomshem.

Det var sol och sommar över gamla Slussen

och där krönte sej Ringvägen genom stan.

Genom Söder tog man trikken eller bussen

för till fots tog promenaden hela dan.

Här på bystan kan man sitta nu och minnas

när för arbetare här en stadsdel var...

Nu för fattiga del aldrig mer kan finnas.

Nu är Söder till för dom som pengar har.

Den lägenhet som mina föräldrar hyrde för 75 kronor i månaden såldes nyligen för över tre miljoner till nån rik jävel. Så nu är Söder till för dom som pengar har. Dit hör inte jag.

       Kanske är det lika bra. Kanske har jag haft tur. Kanske har jag det mera trivsamt här ute på Vikbolandet med stuga och katt än jag skulle ha bland överklassen på det som nu är Stockholms Söder.

Jag tillhör arbetarklassen!

Under min barndom skulle man demonstrera på första maj. Det var obligatoriskt för arbetarklassen. Gå i ett demonstrationståg och sjunga Internationalen: Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...

     Nu är vi väl mera välanpassade. Svenska arbetare är inte längre revolutionärer. Visst kan man tänka sej att de vill gå i demonstrationståg, men kanske då för att hellre sjunga Nya Internationalen:

Upp arbetstagare i Sverige

upp chefer i vårt vackra land!

Med nya djärva mål i sikte

marscherar vi hand i hand.

Det som är bra för svenska direktörer

är bra för svenska folket med.

Vi kräver att få dela kakan

i bästa samförstånd och fred.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Det kära näringslivet åt alla lycka bär.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Vårt kära privata näringsliv

åt alla lycka bär!

Ja lycka bär!

Mina föräldrar var noga med att det skulle synas att de tillhörde arbetarklassen. Demonstrerandet på första maj ingick i min uppfostran Jag var ett arbetarbarn och skulle veta vilken klass jag tillhörde. Det vet jag i dag – och det är jag dem tacksam för.

Jag tillhör arbetarklassen!

Under min barndom skulle man demonstrera på första maj. Det var obligatoriskt för arbetarklassen. Gå i ett demonstrationståg och sjunga Internationalen: Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...

     Nu är vi väl mera välanpassade. Svenska arbetare är inte längre revolutionärer. Visst kan man tänka sej att de vill gå i demonstrationståg, men kanske då för att hellre sjunga Nya Internationalen:

Upp arbetstagare i Sverige

upp chefer i vårt vackra land!

Med nya djärva mål i sikte

marscherar vi hand i hand.

Det som är bra för svenska direktörer

är bra för svenska folket med.

Vi kräver att få dela kakan

i bästa samförstånd och fred.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Det kära näringslivet åt alla lycka bär.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Vårt kära privata näringsliv

åt alla lycka bär!

Ja lycka bär!

Mina föräldrar var noga med att det skulle synas att de tillhörde arbetarklassen. Demonstrerandet på första maj ingick i min uppfostran Jag var ett arbetarbarn och skulle veta vilken klass jag tillhörde. Det vet jag i dag – och det är jag dem tacksam för.