Böcker med stora upplagor

– Jaså, du är författare du. Vad skriver du då för nånting?

– Jag skriver läroböcker.

– Kan det vara nånting det?

– Ja, det är de verkliga bästsäljarna det. Vi har hundratusen ungar i varje årskurs. Läroböcker säljs alltid ut.

– Men är det inte svårt att skriva för barn?

– Barn?

– Ja, det är väl barn som ska läsa dina böcker.

– Ja, men det är inte barn som sa köpa dom. Det gör lärarna. Därför skriver jag för lärarna förstås.

– Ajaj du.

– Barn vet jag inte mycket om.

– Men lärarkåren känner du till? Kan du beskriva dagens lärare sådär i korthet?

– Nja... För det första är han folkpartist... nä, liberal heter det nuförtiden, liberal eller högerman är han. I varje fall läser han Svenska Dagbladet. Han kommer från socialgrupp ett eller tvåochenhalv. Om han har några åsikter så anknyter dom till hans ämne – i övrigt har han inga åsikter, bara sympatier.

– Vad är det för skillnad?

– Man kan kanske säja så här. En åsikt ställer krav på ett slags ärlighet. Den som ha en åsikt kan aldrig följa en läroplan som är resultatet av politiska kompromisser. Vidare har en lärare en utpräglad yrkesstolthet. Outbildade vikarier är det värsta han vet. Dom kan ha nya friska idéer som stör livet i skolan. Dessutom sänker dom läraryrkets anseende. Han är alltså stolt över att tillhöra en av de mest konservativa institutionerna i samhället.

– Du får det att låta rätt jävligt. Än du själv då? Du arbetar ju i samma institution när du skriver läroböcker.

– Ja. Man blir cynisk med åren. Man skäms ibland, men man måste ju leva. Och som sagt, upplagorna är stora...

– Hm... man kanske borde pröva på. Hur gör man?

– Först väljer man ett ämne och en årskurs. Sen läser man läroplanen. Sen håller man hela tiden lärarna i tankarna – inte barnen. Låt oss säga att det rör sej om samhällskunskap. Då samlar man alla fakta som kursplanen kräver. Siffrorna håller man lite aktuellare än i de böcker som redan finns. Sen talar man om liberalismens insatser i det svenska samhällets omdaning. Snackar lite om Näringslivet. Petar in lite om KDS. Redogör knappt men hövligt för den socialdemokratiska eran. Aktar sej noga för kommunismen. Avrundar med att vi är bäst i världen.

– Det där verkar ju inte så svårt.

– Nä, men på senare tid har tidningarna börjat recensera läroböcker. Nu måste man följa pressen för att se vilka åsikter som är på modet.

– Får jag gissa. Just nu är det objektiviteten i religionen va?

– Nä, det var förra året det. Dom läroböckerna har just kommit ut.

– Jaha. Och vad är det som är på modet i år då?

– Könsrollerna naturligtvis. Det är den verkliga guldgruvan det. Dom kommer jag att tjäna en bra hacka på. Sen dom dök upp har alla läroböcker blivit omodärna. Allt måste skrivas om.

– Men det är väl ändå synd. Tänk, gamla Sörgården. Mor diskar. Far plöjer.

– Nä du. Nu tar fan den som antyder att mor diskar. Mor kan få laga mat om far samtidigt sköter lillen och går i snabbköpet. Kapitlet om yrkesval ska jag illustrera med en manlig sjuksyster och en kvinnlig byggnadsbetare. Och så med kvinnliga chefer och manliga underordnade – det blir bra. Vår undervisning har aldrig sysslat med det som är, bara med det som vi anser borde vara.

– Du har tydligen jobb ett bra tag framöver. Men när könsrollerna tar slut, vad ska du hoppa på då?

– Tja, rasfördomarna räcker nog några år till. Sen har vi ju sexualundervisningen. Åskådlig sexundervisning, det kan bli intressant. Men nä... då är det nog slut med mej och mina kolleger.

– Vadå för?

– Jo, då ha nog skolan gått förbi oss. Då har nog all undervisning blivit hederligt redovisande av fakta. Vi som nu skriver läroböcker, vi UPPFOSTRAR. Om man plötsligt skulle börja UNDERVISA, då skulle vi inte kunna hänga med längre. Vi har vårt valspråk: "hellre anständigt än sant". När det inte gäller längre, då kan vi hälsa hem.

– Usch, det låter otäckt.

– Ja, men det lär nog dröja.

– Låt oss hoppas det......

Hur jag fick en bok alldeles gratis

– Hallå, stopp där? Vart ska ni gå med den där boken? Som ni har i fickan.

– Tja... jag tänkte gå till Domus och käka middag.

– Men boken! Ska ni inte betala den?

– Den har jag betalt.

– Det har ni visst inte.

– Å, nu förstår jag. Ni tror att jag har tagit den här i bokhandeln. Men det är fel, för den har jag köpt nån helt annanstans.

– Jaså var då?

– Det kan jag inte säga, för det minns jag inte.

– Får jag se på den. Den är ju alldeles ny. Påstår ni fortfarande att ni inte har tagit den här?

 – Javisst. Jag har köpt den, sa jag ju. I en presskiosk nånstans i Mellansverige, nånstans mellan Jönköping och Norrköping. Föresten angår det inte dej.

– Det gör det visst det. Det angår mej om folk stjäl böcker. Det är inte första gången.

– Nu blir jag nyfiken. Händer det ofta att du anklagar folk för att stjäla saker?

– Bara när jag är säker på min sak.

– Och det är du nu? Vill du vara snäll och hämta ägaren till den här bokhandeln så jag får prata med honom.

– Det är jag som är ägaren.

– Jaså. Jadåså. Då tänker jag gå min väg. Var är mina handskar som jag la här på disken. Dom är borta. Har du stulit dom?

– Nä, vet du vad!

– Jag la dom här men nu är dom borta. Vill du vara snäll och ge mej mina handskar.

– Jag har inte... Är du klok du! Tror du att jag stjäl från kunderna?

– Ja, varför inte? Varför tror man alltid att kunden stjäl från butiksägaren och aldrig tvärtom?

– Ja, det vet jag inte... Det bara är så.

– Kanske något av era biträden har tagit handskarna?

– Jag har bara ett biträde. Han stjäl ingenting.

– Du kanske skulle tala med honom i alla fall.

– Han är på lagret. Jag ska gå och tala om för honom att en av kunderna anklagar honom för stöld. Ett ögonblick. Men försök inte smita nu va!

– Nej då, jag lovar.

– – –

– Jaha, här har ni era handskar nu. Johansson hade lagt undan dom. Här försvinner ingenting.

– Jaså, Johansson hade lagt undan dom. Tycker du vi ska polisanmäla honom?

– Vad! För att han tagit hand om dina handskar?

– Ja, den stölden är ju mer uppenbar än min stöld av den här boken. Nej, jag tycker inte vi ska polisanmäla Johansson. Och inte mej heller. Men hur vi ska göra med dej, det är mera tveksamt. Du har anklagat mej för stöld. Du räknar med att folk stjäl.

– Ånej, det gör jag väl inte.

– Det gör du visst det. När du inrättade din affär med såna här förrädiska självbetjäningshyllor så kalkylerade du med ett visst svinn. Och när det sen visar sej att du räknat rätt, då är du beredd att släpa folk till polisen. Du är ett fult exempel på den kapitalistiska moralen.

– De låter oförskämt. Vad är det för nåt?

– Det är en moral som konsekvent gynnar folk som har pengar. Det ska väl du veta, du är ju själv kapitalist.

– Hör du... du behöver väl inte använda skällsord!

Författarna tog inte chansen

I ett gammalt nummer av tidskriften Tidsignal hittar jag en artikel med rubriken Författarförlaget debuterar. Det måste ha varit i april 1970 som vi startade eget förlag. Svenska författare skulle ta över förläggarnas roll och inte låta affärsmän tjäna sej rika på våra böcker.

Vi skulle själva bestämma vilka böcker vårt förlag skulle ge ut. Det skulle vara våra bästa verk. Med dem skulle vi konkurrera ut Bonniers och Norstedts och själva ta förtjänsten av vår begåvning och vårt skapande.

Det gick naturligtvis inte. Författarna såg plötsligt en möjlighet att få ut sina refuserade manus, böcker som deras förläggare inte velat ge ut. Till Författarförlaget kom högar av manus som annars skulle ha hamnat i olika papperskorgar.

Även jag gav ut en bok på Författarförlaget. Hur mycket den sålde minns jag inte. Den hade ett uselt omslag av Slas, Stig Claesson, och hör inte till de böcker jag är stolt över.

Författarförlaget existerar inte längre. Det köptes upp av en kapitalist och privatiserades så att författarna förlorade kontrollen.

Det orimliga lever alltid vidare

 I tidskriften Tidsignal 13 februari 1969 hittar jag följande undran som jag gärna vidarebefordrar:

Är det rimligt att folk utan varje gnutta av socialt ansvar skall få äga hyreshus där andra måste bo. Den frågan ställer red. K G Michanek till justitieminister Kling, För att utöva läraryrket, driva hotellrörelse, köra bil, servera snaps och öl, köpa upp jordbruk, reparera telefoner osv, krävs det speciella tillstånd. Men vem som helst får utan att uppfylla några kvalifikationer äga andras hem. Krävs det inte en ny lagstiftning, undrar Michanek. Jovisst. Privatpersoner skall inte kunna äga medborgares hem och tjäna pengar på uthyrning av bostäder. Inlösen av alla privata hyreshus skulle inte kosta mer än ett års militärbudget. Det har vi råd med.

Men som alla andra goda förslag har även detta hamnat i någon papperskorg medan orimligheten lever vidare.

Finns det socialistiska lärare?

Det fanns på 1970-talet nånting som hete SOL, Socialistiska Lärare, en sammanslutning av något hundratal lärare, som "i samarbete med elever och andra grupper utifrån socialistiska värderingar skulle verka för ett demokratiskt samhälle".

Det var på 70-talet det. Vart tog SOL vägen? Vad blev det av de socialistiska lärarna? Finns några kvar? Den som vet nåt om det får gärna höra av sig till svenne.wernis@Tele2.se, så kan vi bidra till att hålla lite historiekunskap vid liv.

Här får du lite onödig kunskap

Du vet väl, skriver poeten Ove Klinthäll, att den tidigaste traktorn kallades Grålle. Det visste jag inte, men nu vet jag det. En onödig kunskap, visserligen, men vill man verka bildad ska man ju samla på sej även värdelöst kunnande. Och eftersom jag för dagen inte har något viktigt ett meddela mänskligheten, kan jag ju låta poeten komma till tals:

De kommo från åkern och Grålle var traktorn

och Pål ifrån Tåkern var mänskliga faktorn.

"Jag rev mej, du Grålle, så illa", sa Pålle,

"så dant på en hagtorn".

"Jag måste", sa Pålle, "jag måste ha plåster,

vi får, kära Grålle, ta kurs mot min måster

ifall hon är hemma, min moster, tant Emma..."

– "Neeeej, dörren är låster!"

"Farväl, kära Grålle, du ser hur jag blöder.

Snart dör jag", sa Pålle, "se jor´n färgas röder.

Det rör sej om timmar! Jag svimmar, jag svimmar!"

– Ja, nu är jag döder.

Jag önskar att jag kunde säga detsamma om mej själv. Ju äldre man blir, desto tröttare blir man på livet. Nu är jag nittio. Jag har ingen framtid att se fram emot, bara en baktid att se tillbaka på. Jag har överlevt vänner och bekanta och blivit ensam kvar.

Dock – jag känner att jag har en vän i dig som offrar tid på att läsa dessa rader. Till dig vill jag säga:  God Jul och Gott Nytt År!

Vi vill väl ha lojala ombud?

1968 frigjorde sig en grupp unga skådespelare från Dramaten och bildade Fria Proteatern. Jag varmed när de spelade spelet om Norrbottens Järnverk, NJA-pjäsen, i Luleå. Den pjäsen pekade på något typiskt svenskt: att arbetarnas företrädare får så höga löner att de tappar kontakten med dem de ska företräda och blir lojala med motståndarna.

I Luleå blev uppdelningen tydlig: på ena sidan verksläkaren, fackpamparna och företagsledningen, och på den andra arbetarna. Läkaren teg med att arbetare fått silikos. Fackets pampar glömde klasskampen och var nöjda med att tjäna bra.

Av detta kan man lära att en ombudsman aldrig bör ha mer än en genomsnittlig arbetarlön. Man blir lojal med likasinnade. Och arbetare vill väl ha lojala ombud?