Jag har inte råd att bo på Söder

Jag är uppvuxen på Söder i Stockholm på 1920- och 1930-talen. Då var Söder en arbetarstadsdel. Nu har Söder blivit en plats för en välbeställd medelklass. I Dagens ETC 5 juni läser jag:

Södermalm är större än de flesta städer i Sverige. På en liten inklämd ö ryms över hundra tusen personer, och det händer något med människor som blandas på en liten yta och har god ekonomi. Här finns massor med teater (till och med opera), bio, musikställen och fler kaféer och restauranger än man hinner besöka. Och vill du lyssna på musik är det bara att gå några kvarter.

Här bor folk som arbetar med media och reklam och fungerar om skrivare åt den rika makten som finns inne i city. På Söder erbjuds ett blandat och utbudsrikt liv…

Det har tydligen hänt en del med mitt gamla Söder. Jag minns att mina föräldrar betalade 75 kronor i månaden för en tvårummare. Vad en sån lägenhet kostar i dag kan jag bara ana. Bland oss kulturarbetare är inkomsterna väldigt olika. Jag märker stoltheten i rösten hos den kollega som säger sej bo på Söder i Stockholm. Den betyder: Det har jag råd med.

Själv skulle jag inte ha råd att flytta tillbaka till Söder.    

    

Offra din heder, bli politiker!

Här är ett klipp ur Proletären 27 juni:

Statsminister Fredrik Reinfeldt får lönen höjd med 4000 kronor från och med 1 juli till 156000 kronor i månaden. Övriga statsråd får 3000 vilket ger 124000 kronor i månaden.

Det är Statsrådsarvodesnämnden som bestämmer statsrådens löner. Men statsrådens arvoden regleras i dag efter löneutveckling för statens högre tjänstemän, till exempel generaldirektörer, som i sin tur fastställs av regeringen. Så nog har Reinfeldt & kompani hela handen i syltburken när det gäller de egna lönerna.

Så långt Proletären. Jag blir förvånad och undrar vad jag skulle göra om jag hade 156 tusen kronor. Men det har jag ju – per år – med min pension på 13000 kronor i månaden före skatt. Reinfeldt tjänar per månad lika mycket som jag per år.

Vad ska jag dra för slutsats av det här? Jo, att jag borde ha stannat kvar i SSU där jag var medlem i min ungdom. Och gått vidare upp i partiet. Och blivit statsråd – och kunnat sälja mej till Näringslivet som Ingvar Carlsson eller blivit regeringsmedlem med en årslön per månad.

Jag skulle visserligen ha fått offra min heder – men det hör ju till om man blandar sej i politiken.

Min deckare blir ganska kort

Jag har alltid undrat hur kolleger får ihop deckare på 400 sidor. Själv kan jag inte klara det och bli miljonär. Nej, jag kan bara få ihop en sida. Här är min deckare MORDEN PÅ NYGATAN:

På Nygatan hade det begåtts ett antal kvinnomord. Damer som gått där ensamma på natten hade hittats ihjälslagna. Den unga journalisten Margit Brodin bestämde sej för att avslöja mördaren. Hon kontaktade specialisten på mordutredningar, kriminalkommissarie Oskar Grahn, och träffade en överenskommelse med honom:

– Jag går ensam på Nygatan i natt. Du följer efter, dold i mörkret, och när du ser den som smyger sej på mej så rusar du fram och tar honom.

– Vågar du ta risken att gå där ensam? frågade han.

– Någon måste göra det, sa hon. Mördaren måste avslöjas.

Så fick det bli. Natten kom och mörkret föll. Margit Brodin började gå i Nygatans dunkel, förvissad om att kommissarie Oskar Grahn följde efter med ögonen på henne.

Det gjorde han. Och strax gjorde han som han tidigare gjort. Han tog fram sin batong, smög upp bakom henne och slog ihjäl henne. Hans sjunde offer blev hon, den unga tappra journalisten Margit Brodin.     

Minnet kan man glädjas åt

Jag är ensam sedan ett år tillbaka. I 70 år fick vi vara tillsammans innan en hjärnblödning tog Inga ifrån mig. Ett år är för kort tid för att glömma. På nätterna är vi tillsammans. Varje morgon vaknar jag till tomhet och ensamhet. Men jag ser henne överallt. Där ett hårspänne. Där ett block med små teckningar och utkast. Där en broderad sjal som jag inte kunnat kasta. Där en visa av Dan Andersson:

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himlens kalla stjärnglans

såg jag ditt mörka hår

Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,

en saga från i går.

Ja, här kan man sitta och tycka synd om sej själv. Men man kan också inse att sånt är livet. Ni som nu är två, bered er på att ni en dag bara är en, en ensam. Om ni har tur hittar ni en författare, en poet, som säger precis det ni vill ha sagt. Och minnet har ni. Minnet av den man älskat slocknar aldrig. Det kan man glädjas åt, de dagar man själv har kvar. 

Varför läser du en borgarblaska?

I Dagstidningen ETC skriver Göran Greider en tänkvärd artikel under rubriken Vi behöver det vilda för att förstå oss själva. Han slutar sin artikel så här:

"Vi behöver möta vilda djur eller ana att de finns i närheten för att förstå oss själva. Här är ett svindlande perspektiv: Under den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan övergick människor från nomadliv till bofasthet, jordbruk och boskapsskötsel. Vilda djur tämjdes. Men inte bara det: I exakt samma historiska ögonblick började också människor tämjas. Slaveriet är historiskt samtida med domesticeringen av djur. Vissa ord på sumeriska är desamma för slav och boskap."

"Varje gång vi ser ett rådjur, en älg, en björn, en bäver i skog eller vid vatten eller sitter på en sommarbrygga och tittar på stim av småfisk möter vi något som en gång var tillståndet för alla djur omkring oss. Före det stora tämjandet. Det är ett sätt att förundras och fördjupas. Så vad betyder det där uttrycket "Ut i naturen"? Det betyder också – att ge oss in i oss själva. Vi är natur. Vi är där hela tiden. Vi blir friare av att se naturen i oss själva."

 Göran Greider är klok och läsvärd. Han skriver varje onsdag i Dagstidningen ETC. Där möter man också skribenter som Johan Ehrenberg (torsdag), Maria-Pia Boëthius (lördag) och en rad andra läsvärda skribenter.  

Dagstidningen ETC är "en röd dagstidning för ett grönare Sverige". Det är dessutom den enda dagstidning som är garanterat icke borgerlig. Så varför prenumerera på en stor borgarblaska? När du kan gå över till landets enda röda dagstidning?   

Käka inte upp mikrofonen!

Så har då Allsång på Skansen börjat igen. För en del år sedan hade jag ett framträdande i det programmet med Cittronilerna. Då blev jag intervjuad av programledaren som frågade om jag varit med i Allsång på Skansen tidigare. Till hans förvåning kunde jag svara: – Javisst, men det är sjuttio år sedan.

Allsång på Skansen startade 1935. Då hade min far Gunnar en låt med i ett av de första sångbladen. Det fanns inte TV på den tiden, men det var ändå något märkvärdigt att få med en sång i det programmets texthäften. Så den blev hans mest kända låt som hamnade i sångböcker i hela Norden.

Det program som startade i går kan man ha synpunkter på. För det första borde alla sångtexter vara på svenska. För det andra borde man använda smala mikrofoner och i varje fall inte hålla miken så det ser ut om man tänkte käka upp den. Det ser amatörmässigt ut. Professionella artister håller miken i brösthöjd och litar på att ljudteknikern får fram rösten ändå.

Petra Marklund klarade programledarjobbet bra, och jag ser fram emot kommande tisdagar med Allsång på Skansen.   

Vem klagar mest på skatterna?

Dagens dikt hämtar jag från Mikael Wiehes låt En tärande elit. Han sjunger om dom som är vinnare på Alliansens politik:

Dom som klagar mest på skatterna

är dom som skattar minst

Dom som fruktar för förlusterna

är dom som går med vinst

Dom som skryter med sitt ansvar

sina plikter och sin flit

och om välståndet dom skapar

är en tärande elit.

Mikael Wiehe är en pålitlig revolutionär. Han har sjungit om sitt personliga liv, men det mesta som finns på hans trettiotal plattor är politiskt. Flamman skriver om honom 19 juni: "Även om Mikael Wiehe vill se ett maktskifte tror han inte att den socialdemokratiska partiledningen kommer att göra de stora förändringar som krävs för ett solidariskt samhälle."

Den 6 juli 2010 sjöng Wiehe i Allsång på Skansen. I intervjuer berättade Wiehe att han såg inbjudan till Allsång på Skansen som höjdpunkten i sin karriär och att hans målsättning med framträdandet var att "välta regeringen".

Han har blivit mordhotad av nazister men är inte rädd. I Flamman säger han: –Nej, jag är så gammal så jag självdör snart ändå. Men några skivor till hinner det nog bli.

Det får man hoppas. Wiehe är 68 år. Då har man ju fortfarande en framtid. Den borde han använda till att byta ut sin bedrövliga skånska mot en mera begriplig svenska. Och fortsätta sin egen valturné landet runt mot girighet och rasism.