Olof Palme kunde hålla tal!

I FiBs dubbelnummer 6/7 berättas om ett tillfälle då Dramatens skådis Thorsten Flinck målade upp en bild av det svenska klassamhället:

Ett rike där det å ena sidan finns de som har allt – bra jobb, höga löner, fritidshus och båtar och vars barn kan se fram emot sommarläger och semesterresor. Å andra sidan finns det de som bor ute i miljonprojektsområdena, de vars köpkraft stadigt minskar och som enbart har nästa hyreshöjning att se fram emot. De vars barn inte har fått något sommarjobb utan får tillbringa loven med att dra runt i betongen mellan höghusen. Men det är inte Thorsten Flincks egna ord vi hör, utan han reciterar en uppdaterad version av ett brandtal som Olof Palme höll i Sveriges riksdag 1980.

Ett tal av Olof Palme. Kan ni tänka er någon politiker som i dag skulle hålla ett sånt tal? Naturligtvis inte en skadegörare som Fredrik Reinfeldt, men Stefan Löfven?

Det finns att tala om. Enligt OECD är Sverige i dag det land där skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste växer snabbast i världen. Av landets samlade tillgångar äger en enda person 23 procent. De fattigaste äger ingenting utom skuldbrev och inkassoanmärkningar. Denna utveckling har pågått sedan början av 1980-talet då Sverige var som mest jämställt.

I höst blir Stefan Löfven Sveriges statsminister. Då bör ha väl hålla ett inledningstal i riksdan. Spara då Palmes tal och jämför! 

Varenda TV-kanal är full av fotboll

Dagens dikt är en limerick skriven av poeten Ove Klinthäll. Den är högst aktuell:

Fotboll är stora affärer

Betalar gör vi proletärer

och skränar som fan

Men nere på plan

där springer tjutvå miljonärer

Den lilla dikten fick mej att se fotboll på ett nytt sätt. Jag fann den alltså lärorik. Få se om du tycker detsamma.

Vi har inte makten, men vi äger orden!

Vi har en arbetarlitteratur i Sverige. Den har till och med en organisation, Föreningen Arbetarskrivare, som nu gett ut en antologi med titeln Det arbetande folket. Den är full av "ordbruk och bokstavsskötsel" som medarbetaren Bengt Berg kallar det. Antologin innehåller bidrag av 35 arbetarförfattare.

En av dem är Kalle Holmqvist som inte vill ha ett "fint jobb". Han vill inte bli "falsk som makthavarna, obildad som intelligentian, korkad som experterna och förljugen som journalisterna".

Han har skrivit på deltid utan att tjäna särskilt mycket på det. Han har funderat på vad man kan skriva om sin arbetsplats utan att få sparken. Sen kom han på att det inte spelar nån roll. För cheferna läser ju knappast böcker. "Folk med mycket makt och pengar brukar inte göra det."

Sen hör han på radion att pensionsåldern kanske ska höjas till 79 år. Och enligt Statistiska centralbyrån är medellivslängden för svenska män 79,2 år.

Bidragen i Det arbetande folket är av skiftande kvalitet. Några dikter lämnar mej helt oberörd. En prosatext skakar om mej ordentligt. Den är skriven av Micke Evhammar och har titeln Blues för en saxofon.

Där simmar ett lyckligt svanpar på en tjärn. Hanen fångas och blir till en konstfull hatt på en rik kvinnas huvud för en maskerad. Saxofonen spelar men börjar plötsligt låta lika falskt som den rika kvinnans pianospel.

Då händer något märkligt. Svanen, som med sorgsna ögon tronat på damens huvud, breder ut sina vingar och flyger ut genom ett öppet takfönster. Hans skrik förvandlas till en vacker sång som strax får svar från svanhonan i tjärnen.

Det var ett torrt referat av en vacker och konstfull berättelse. Läs den och alla oss andra i Föreningen Arbetarskrivares nya antologi Det arbetande folket!

På bokens baksida står det: Vi har inte makten, men vi äger orden. Så sant. Det finns fortfarande en arbetarlitteratur i Sverige!

Är fredagen den 13e en olycksdag?

Vår favoritpoet Ove Klinthäll har vid flera tillfällen undersökt hur det gått för landets litterära kändisar. I dag har han tittat närmare på Maj på Malö. Henne kunde det visst ha gått bättre för. Men är det fredagen den trettonde så är det… Så här blev Majs på Malö liv:

Maj på Malö hon blev frälst

av en envis präst från Götet.

Hon var lite bakom flötet,

det begriper vem som helst,

hon gick i spinn av vad dom sa:

"Himlen blir din, halleluja!"

Men där blev hon djupt besviken,

Maj den sköna:

Himlen är bara en skröna!

Och att den trettonde skulle vara en olycksdag är också bara en skröna. I Bo Lundgrens Årets bok kan man visserligen läsa att det var den 13 juni (1953) som en svensk militär DC3-a försvann i Östersjön, men 13 juni är också den dag (1901) då Tage Erlander föddes, han som slog världsrekord i långsittande för statsministrar. Och det är också födelsedag för författaren Ove Allanson (1932) och skådespelaren Stellan Skarsgård (1951). Så den 13 juni är nog inte en olycksdag ens om det råkar vara en fredag.  

En kritiker som inte kan tystas

En av vår tids vassaste samhällskritiker är tecknaren Robert Nyberg. Den bästa bild av ett samhälle där några vill tjäna pengar på de mest utsatta är hans teckning av patienten som ligger i en respirator med myntinkast. Utan mynt dör patienten.

Robert Nyberg karikerar aldrig kända makthavare men träffar ändå prick med enkla bilder och få ord. Den nyliberala mentaliteten kan väl knappast illustreras bättre än med brandsoldaten som står högt upp på stegen beredd att rädda någon ur ett brinnande höghus och ropar neråt:

– Rune! Tar vi kreditkort?

Robert Nybergs teckningar finns samlade i böcker från Alfabeta. Den vanliga EU-repliken "Klart vi måste in och påverka" får ny mening när den sägs av en liten mört som håller på att simma in i gapet på en stor rovfisk.

Till tidskriften Avsikter (sept 2007) sa Nyberg att han vill gestalta sånt som läsaren känner igen. För egen del känner jag igen respiratorn med myntinkast varje gång jag står inför en toalett med myntlås. Det finns alltid folk som vill tjäna pengar på människor i nöd.

Nyberg är mycket produktiv. Hans teckningar finns överallt, ofta i små publikationer som man vet inte har råd att betala ut någon ersättning. En sådan samhällskritiker kan aldrig tystas.

Vi saknar en revykonst med klös

I sitt tal på Karl Gerhards begravning sa Erland Josephson:

– Din död är en oersättlig förlust, ja den känns nästan som en fara.

Faran måste ha varit att den satiriska revykonsten skulle dö med Karl Gerhard. Så blev det också närapå. Vi har haft Tage Danielsson som apropå första maj frågat vad det är för mening att gå om man inte vet vart man ska. Vi har haft radiogruppen På Håret som efter Palmemordet sjöng på toner ur Glada änkan. Vi har haft drift med kungahuset i TV4, men vad mer?

Vi som hängt med från det tidiga 1940-talet och upplevt den meloidiösa schlagerns och den friska satirens tid, vi kan sakna en estradör som Karl Gerhard och tänka oss vad han skulle ha kunnat sjunga om skadegörare som Fredrik Reinfeldt. Eller om vilken som helst av USA:s presidenter. Kanske:

Han gläder sig barnsligt åt var invalid

han är ett bedårande barn av sin tid…

Eller vad han skulle ha haft för kommentarer till presidenter i väst, till oljekrig och rondellhundar, till moderater och sverigedemokrater. Får vi någonsin tillbaka en revykonst med klös och mening?      

Om anständiga och opolitiska visor

I vårt kök i enrummaren på Söder i Stockholm stod i min barndom en tryckpress, en trampdigel. På den tyckte min far Gunnar sina visor som han sålde för ett öre tyck till andra arbetslösa som sålde dem för tjufem öre ute på stan – ett slags maskerat tiggeri. Det var visor om kära
 mor i den lilla stugan, inga politiska visor alltså, för då skulle inte folk med gott om tjufemöringar ha köpt dem!

Det fanns redan då "berättelsesånger" med rötter i nykterhets- och väckelserörelserna. Far super och slår ihjäl lilla Anna som gått till söndagsskolan. Och psalmdiktaren Lina Sandell skrev om lilla svarta Sara, "ett fattigt negerbarn" som dör och blir "vit och skär i Lammets blod".

Kring 1920- och 1930-talen kom en schlagervåg med Jules Sylvain, Kai Gullmar och Lasse Dahlqvist. Då bildades Visans vänner 1936 ur en "leda vid alla schlagermelodier som sköljde över landet".

Den stora publiken visade sig mogen för diktare som Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Ture Nerman och Ruben Nilsson. Sedan förbudet mot varieté i samband med spritservering upphävts 1955 kunde visan göra entré på krogen med Lars Forssell och Per Rådström.

Publiken har tagit till sig både schlagern och visan, vilket man kan höra i Allsång på Skansen. Fast visorna måste vara anständiga. Och opolitiska förstås.