Det ska kosta att avskeda folk!

Varför kostar det inget Sverige att avskeda folk? Det har jag frågat förut, men frågan är så viktig att den tål att upprepas.

I andra länder kostar det. I Spanien får man 3,2 månadslöner om man varit anställd i fem år och 12 månadslöner om man varit anställd i minst tjugo år. I Italien en månadslön per anställningsår. I Frankrike en femtedels månadslön per anställningsår. I Storbritannien nittiosextusen kronor för den som jobbat minst två år. I Österrike 14 månadslöner för den som varit anställd mindre än tjugofem år och ytterligare 14 månadslöner för den som varit anställd längre.

Det är lagstadgade avgångsvederlag. Om varje avskedad person i Sverige fick låt oss säga en miljon för att klara sej ett år och söka nytt jobb skulle det ha kostat Whirlpool nu senast 323 miljoner – en struntsumma för ett storföretag – men det skulle tvinga ägarna att stanna upp ett ögonblick och tänka efter om det lönade sej att sparka 323 anställda.

Av kapitalister kan man inte vänta sej mänskliga hänsyn. De tänker bara i pengar. Man bör behandla dem därefter, tvinga dem att tänka den enda tanke de klarar: Lönar det här sej?

I Sverige är det gratis att beröva folk deras livsmöjligheter. Men det ska kosta att avskeda folk! Se till att vi får en lagstiftning som skyddar arbetare!    

En obekväm författare du bör läsa

Tyvärr kan man inte skicka en hel bok i en sån är blogg. I så fall skulle du få Karl-Olov Arnstbergs Mera Svenskt (Carlssons 2010). Nu får du nöja dej med några rader. Det handlar om hur vissa kan sno åt sej pengar. Svenska politiker är värre än storföretagens ledare.

Riksdagsledamöter har rätt till en inkomstgaranti efter vissa år i riksdagen tills de skaffat ett nytt jobb. Moderaten Maud Ekendal sa att man är dum om man går ut och jobbar. Centerns Viviann Gerdin fick 38 980 kronor i månaden. Vänsterns Inga Lantz fick 33 792 kronor i månaden. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrika Schenström drack några glas för mycket med en journalist och fick sparken med två års avgångsvederlag, drygt två miljoner av skattemedel.

Hela sosseregeringen med Göran Persson i spetsen fick 97 tusen kronor i månaden när de förlorat valet 2006. När JO Karlsson blev statsråd var lönen 85 tusen i månaden. Samtidigt behöll han lönen från jobbet som revisor i EU på 78 tusen i månaden utan arbetsplikt. När jordbruksverkets Ingbritt Irrhammar fick sparken utlöstes en fallskärm på 62 tusen i månaden under fem år utan arbetsplikt. Dessutom hade hon en annan fallskärm på 37 500 i månaden under resten av sitt liv.

Man kan sko sej utan att avgå. Vice statsministern Maud Olofsson tog ut dubbla löner, dels från sitt parti, dels som statsråd.

Så där håller de på. Fullt friska politiker tillägnar sej fantastiska arbetsfria löner och pensioner, medan deras väljare får kämpa för livet för att betala grannlåten och hålla näsan över vattnet.

Karl-Olov Arnstberg är en frispråkig författare. Han säger ofta sånt som vi andra inte vågar säga, till exempel i invandrarfrågan. Jag kan bara rekommendera hans böcker.

Gubbfan, din ävlan förskräcker!

Man kan undra hur många som har börjat skriva en bok men sen kommit av sej så att det inte blivit något. Jag började på en deckare, Det skrattande liket, men efter 40 sidor var det stopp. Jag har skrivit många böcker, varav de flesta för länge är rättvist bortglömda. Som Alf Henrikson skrev:

   Vi ägnade visst några år av vårt liv

   åt dessa berättelsebyggen.

   Nu är tystnaden kring dom djup och massiv.

   Dom rör ingen jävel i ryggen.

När man har ägnat ett helt liv åt att skriva går man alltid och försöker kläcka nästa idé, hitta på nya personer och trassla till det dom emellan. Nån roman ska man väl inte börja på i livets slutskede, när man kanske inte hinner slutföra den. Men en novell kanske? Nä, inte det heller, om man får tro Alf Henrikson: 

   Gubbfan, din ävlan förskräcker.

   Hejda din vitterlek!

   Det finns redan lektyr så det räcker

   i all världens bibliotek…

Ja, det finns redan lektyr så det räcker. Men det har det väl alltid funnits? Likväl har ständigt nya böcker skrivits. Själv är jag gammal nog att lägga av. Nu får det räcka. Men vänta nu… vad är det som händer? Jag ligger här och kan inte somna. Plötsligt är det en ny idé som formulerar sej i taket ovanför sängen. Ska man opp och knäppa på laptopen? Eller ligga kvar och ge fan i alltihop? Valet är svårt men måste göras…

Ljuger man ännu i skolan om Jesus?

Det är kul att läsa gamla böcker man skrivit men hunnit glömma. I går läste jag min Kamrat Jesus, den enda bok jag blivit mordhotad för. Det är många år sedan. Boken kom ut 1971 och efter någon tid ringde en utlänning och på taskig svenska begärde att jag skulle dra in boken från alla bibliotek, annars skulle jag "råka micket illa". Jag sa att det var en omöjlig uppgift och slängde på luren. Boken blev kvar på biblioteken och finns där väl ännu får jag hoppas. Och jag råkade inte micket illa.

De troende blir alltid sårade när man hånar deras vidskepelse. Jag borde bli lika förolämpad när de ifrågasätter mitt förnuft. Vi är ju många som ogillar tro och föredrar vetande. Så här skriver poeten Ove Klinthäll:

                     

                                            Jesus kommer åter, har man sagt,

men dagen, stunden, den vet Gud allena,

så jag, min get, som ej hör till dom rena,

bör ängsla mej och ständigt va på vakt.

Men kommer han med dån och prål och prakt?

Vet nån ifall han kommer mol allena?

Kan jag få syn på karln och ropa "Tjena!"

Kanhända får vi gå på Jesus-jakt?

Tyvärr är jag en tvivlare, en stor,

jag misstror allt det där, och ej jag tror

på avgrundsplågan eller himmelriket.

Men finns det ännu mänskor, undrar jag,

son väntar Jesu ankomst varje dag

och somnar in varenda kväll besviket?

Ja, det kan man undra. Min bok Kamrat Jesus blev klandrad för att jag såg Jesus som "en glad knickedick". Men jag hade läst bibeln och tyckte att han verkade genomgående sympatisk. I min bok är han en upprorsledare som ville jaga iväg romarna som ockuperade hans hemland. Han säger ju i klartext: Den som inte har ett svärd, han säljer sin mantel och köper sej ett. Sen rider han in i Jerusalem, obeväpnad, på en åsna, medan hans kamrater smugglar in vapen dolda under sina mantlar. Och så gör de väpnat uppror – ja ni kan ju läsa själva.

Efter hans död reser hans kamrater omkring och bildar föreningar och predikar och hittar på en massa underverk och sånt som märkvärdiga män skulle ha gjort på den tiden.

Min bok är den sanna berättelsen om Jesus, avsedd att bli en motvikt mot det elände som undervisades i min barndom – och kanske ännu förekommer i söndagsskolor och i vissa skolors krilleundervisning. 

Det bästa man kan önska är döden

Nu närmar sej min födelsedag då jag blir 89. Det är inte roligt och känns inte bra. Jag försöker hålla modet uppe, tar gitarren och sjunger en bit. Det råkar bli en låt ur min favoritoperett Vita Hästen av Ralf Benatzky, fast med text av poeten Ove Klinthäll:

Kan gamle Sigurdsson rå för att han är knackig,

att han hör dåligt och att synen hans är svag.

När han ska säja nånting högt blir rösten hackig

– så kan det bli för allihop en vacker dag.

Må vården vara trygg och trivsam, när vi får den,

med åren kan behövas psyk- och fysiskt stöd.

Man kan dessvärre bli paket i åldringsvården.

Det bästa man kan önska är en tidig död.

Så är det. Men måste det vara så? Vi gamlingar är ju en växande skara väljare. Kan vi kräva av politikerna att de fixar nånting som gör gamlingslivet värt att leva? Eller ska vi själva gå samman och försöka göra livet drägligt även när det håller på att ta slut?  

Var inte rädd för att hålla tal!

Om du vill uttrycka dig i tal eller skrift och tycker det känns lite knepigt kan du läsa Ordets makt av Peter Adler som Carlssons förlag gett ut.

Ett effektivt tal kan vara mycket kort. Jesus räddade livet på en kvinna som begått äktenskapsbrott och enligt Mose lag skulle stenas. Han vände sig till fariséerna med ett av historiens kortaste tal:

– Den av er som är fri från synd får kasta första stenen.

I Ordets makt får vi väl formulerade råd: Skriv aldrig som du talar – och tala aldrig som du skriver!

Vidare: Svär aldrig! Läs inte innantill från ett skrivet manus! Repetera ordentligt! Ha med dig ett stolpmanus! Se till att du är utvilad!

Läs och lär av goda talare och skrivare! Ernest Hemingway fick en gång uppmaningen att berätta en historia i tre korta meningar. Han skrev på en pappersservett:

Till salu. Ett par barnskor. Aldrig använda.

Vi kan ta det som en uppmaning att inte bli långrandiga. Man kan inte skylla ett misstag på åhörarna. Om församlingen somnar under en predikan bör kyrkvaktmästaren ta en käpp med vass spets och sticka prästen med den.

Till sist får vi det bästa av alla råd: Förbered en kraftfull avslutning!

Om du har tillgång till Folkbladet kan du i dag läsa en längre recension av Ordets makt. Ännu bättre talare blir du om du läser boken. Den gör dig redo att möta vilken publik som helst.

                              

Säg det enkelt och klart utan poesi!

Av Magnus Hedman blir jag påmind om att jag visst har skrivit dikter utan rytm och rim, fast jag tycker illa om såna. Han skickar mej den här, som jag tycks ha skrivit 1971:

Det moraliska fördärvet

har nu gått så långt

även här – bland oss – i Sverige

att om Sven Lindahl i TV skulle meddela nyheten

att en amerikansk soldat

under tortyren kört upp en glödgad bajonett

i fittan på en vietnamesisk flicka

så skulle svenska folket

bli mer förtörnat på Sven Lindahl

för att han sagt fitta

än på den amerikanska soldaten

som körde upp en glödgad bajonett

i en vietnamesisk flickas kropp.

Jag läser den och minns att jag skrev den och publicerade den i en diktsamling som hette Upproret har börjat. Men jag blir förvånad. Innehållet är det inget fel på. Men det kunde ju lika väl ha skrivits på prosa. Jag delade upp texten i olika långa rader så att det blev en dikt. Med mitt dåliga minne har jag svårt att tänka tillbaka ett halvt århundrade. Kanske ville jag bli lyriker då. Jag minns inte. I varje fall blev jag inte det. Nu säger jag det jag vill säga så enkelt och rakt som möjligt, utan at krångla till det med några slags poetiska ambitioner. Gör det ni "lyriker" också!