Det här får vi aldrig glömma!

I det konservativa idéorganet Svensk Tidskrift nr 8-9 1991 konstaterade chefredaktören Margaretha af Ugglas att högern i Sverige vunnit kampen om språk och verklighetsbeskrivning. Utom i ett avseende, skrev hon, för dagspressens kultursidor var fortfarande vänstervridna.

Dagens Nyheters kultursidor beskrev hon rentav som kommunistiska. Det berodde naturligtvis på att det var vanligt kulturfolk som skrev och recenserade där. Och vanliga kulturarbetare har ju alltid sitt hjärta till vänster, annars kan de inte skapa kultur. För hos högern i samhället finns ju ingen konstnärlig begåvning.

Nu är DN:s kultursidor som bekant oskadliggjorda i det avseendet. Men då var de alltså radikala. Margaretha af Ugglas skrev i sin ledare i Svensk Tidskrift att "det måste bli ett slut på detta." Och hon slutade: "Därför måste det stå som en första punkt på högerns prioriteringar: Erövra kulturen."

Resultaten kom snabbt. Det första som hände var att Sveriges Radio hamnade i händerna på gamle Timbrochefen och politiske redaktören på Svenska Dagbladet Mats Svegfors. Och så fortsatte det.

Politiker och journalister gick att påverka. Kulturarbetarna var de som längst stod emot högervridningen. Några av oss lever hellre på svältgränsen än låter oss köpas högerut. Kanske är det vi som tillsammans med fria tidskrifter, små radikala bokförlag och fria teatergrupper ska ta upp stridsropet: Erövra kulturen! Hur många finns det att hoppas på?

Föreningslivet håller på att dö, va?

När man blir gammal tycker man visst alltid att det var bättre förr. Jag är uppvuxen i arbetarklassen. På min tid satte föräldrarna sina barn i föreningslivet. Man skulle vara med i sossarnas Unga Örnar och IOGT:s ungdomsloger. Där var det musik och amatörteater. Man kunde också hamna i idrottsklubbar. Hur är det i dag? Undrar jag när jag ser mej omkring. Poeten Ove Klinthäll tycks ha liknande funderingar:

Samhället bildar vi alla gemensamt,

men många tycks likaväl ha det så ensamt.

De borde ha samhörighet och gemenskap,

men många utav dom tycks mest känna enskap.

Ja, som det ser ut nu så borde i stället

vårt samhälle döpas till ensamhället.

Att arbetarrörelsen inte längre är så väl organiserad, det vet man ju. Borgarpacket ställer agendan och dominerar de medier vi påverkas av. Ledande socialdemokrater har sålt sig och svikit oss. Finns det i dag något idéburet föreningsliv för ungdomen. Eller har vår poet rätt i den här versen också?

Vårt lands demokrati är trött och slö.

Föreningslivet håller på att dö.

De enda som har hopp och framtidstro

och ungdomsglädje tycks va PRO.

Att PRO lever vet jag, där är jag medlem. Men hur är det med våra politiska partier, S och V? Ökar deras medlemsantal? Har de barnverksamhet och ungdomsorganisationer? Varför ser man dem i så fall inte? Varför bjuds man inte in till deras musikaftnar och revyer? Var det bättre förr? Eller verkar det så bara för att man själv var yngre?

Det här får vi aldrig glömma!

För en tid sedan skrev jag att jag var förvånad över att samhället fungerade när vi har sjuhundratusen arbetslösa. Sjuhundratusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är i gång, liksom sjukhus, skolor och daghem.

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men dagens människor lever inte för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.

Hur kommer det sig att allt fungerar fast sjuhundratusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sig genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.

Hur länge ska vi låta detta elände fortgå? Till nästa val kanske. Då får vi ju en socialdemokratisk regering och då – ska ni se – blir allting annorlunda!

Vad göra för att bli känd och berömd?

Det finns verser som man kunde önska att man skrivit själv. Det här är en sån, den uttrycker en liten from önskan man kan ha när man blivit så gammal som jag och känner döden närma sej:

Jag lever bra och välbeställt,

tro inte att jag klagar,

de har nog varit bra de flesta

av min levnads dagar,

men när jag dör, då vet jag

att jag snart nog ska bli glömd.

Jag kunde väl åtminstone

han fått bli världsberömd.

Och det är poeten Ove Klinthäll som rimmat förstås. Om han samlade och gav ut alla sina verser i tryck skulle han nog ha chansen att bli världsberömd åtminstone i Östra Husby där han bor. Fan vet om jag inte själv har möjligheten, fast jag bara skriver på prosa.   

Det här får vi aldrig glömma!

Här introducerar jag nu en ny rubrik som jag ska återkomma till lite då och då: Det här får vi aldrig glömma! Det är viktiga saker som jag vill påminna om. Jag börjar med något jag skrev 2009:

Svenskt Näringsliv hette förr SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen. I slutet på 1960-talet tog SAF upp kampen mot vänstervridningen i Sverige. Vi skulle förvandlas från medborgare till kunder. Vi skulle lära oss tänka ekonomiskt i stället för socialt. Lösa våra problem enskilt i stället för kollektivt (det som kallas valfrihet). Facket skulle försvagas. Makt skulle föras över från de folkvalda till storföretagen, "marknaden". Och Sverige skulle in i EU.

SAF satsade miljoner på att påverka lärare, journalister, kulturarbetare och politiker. Ett av de första projekten blev en bok att delas ut gratis i skolorna. Den hette Välfärd och visade vart vår leende kapitalism skulle föra oss. De fanns till och med ett tidsschema: År 1985 finns inga miljöproblem längre. År 1990 är ulandsproblemen lösta. År 1995 kontrollerar vi väderleken. År 2000 gör robotar alla tråkiga jobb.

Sen dess har Svenskt Näringsliv arbetat på att förvandla vårt folkhem till ett krishem där det ska sparas på vanligt folk och ösas pengar över de redan rika. Se alltså upp! Hur sprider de nu sin propaganda i våra massmedia? Vad delar de ut gratis till våra barn och deras lärare i dag? Hur mycket mutar de våra politiker med för att få deras hjälp eller tystnad?

Lär dej snacka inför publik!

De flesta av oss har väl svårt att tala inför publik. Det händer faktiskt att även ståuppkomiker har samma svaghet. Vi kan lära lite av vad de berättar i boken JAG BOMBADE, scener ut ett ståuppliv (Ekerlids förlag).

Att bomba betyder att misslyckas. Man har trettio sekunder på sig att fånga publiken. Sen går det bra. Eller också bombar man.

Början är viktig. Sämst är: Mår ni bra? Adde Malmberg har försökt med: Finns det nån här som inte är homosexuell?

David Batra hade en gång döden till kuliss. Det var på ett företagsgig. (Framträdande kallas på innespråket för gig.) Chefen var dödssjuk och envisades med att vara med på scenen och sitta bakom Batra. Den döende vd:n hade roligt. Alla som gjort företagsgig vet att om chefen skrattar så skrattar alla. Batra var glad åt att vd:n inte dog på scenen.

Ett problem för ståuppkomiker är att publiken ofta är så full att den är svår att hantera. Kringlan Svensson blev engagerad av några servitriser att framträda på en fest för restaurangfolk. Tyvärr skulle det nog bli en del fylla. Hon förberedde sig med råa sexskämt och fick dessutom idén att lotta ut två glas urin.

Så kom en publik som var alldeles nykter. Ungdomar, gamlingar och barn. Efter hennes snuskiga öppningsskämt var det knäpptyst. Och vad göra med två glas avslaget öl som skulle föreställa urin?

Särskilt julbordsgig är vidriga, säger Magnus Betnér. Folk äter inte julbord för att lyssna på stand up. De äter julbord för att supa skallen i bitar och knulla med någon på jobbet som de inte borde knulla med.

 Störst av alla ståuppare tycks Peter Wahlbeck vara. Han lärde Özz Nûjen improvisera den hårda vägen genom att dra alla hans skämt i presentationen så att Özz blev tvungen att hitta på nya skämt på direkten där han stod.

Som författare har man ibland uppgiften att stå inför publik och snacka om sina böcker. Dom är man ju specialist på, så material saknas inte. Och inte behöver man vara rolig heller, som väl är. Det jag lär av ståupparna är att man bara har trettio sekunder på sej att fånga publiken. Sen är det kört. Sen bombar man. Det har jag faktiskt inte gjort vad jag kan minnas – än så länge.

Vi måste unna oss bra musik!

För att inte bli musikaliskt fördärvad av Idol-musiken plockar jag fram den bästa skivan ja har i min samling. Den har titeln Jag lärde mig gå på händer. Ove Engström tolkar Nis Ferlin. (Utgiven på MusiCant Records)

Här har Ove Engström tonsatt tolv av Nils Ferlins dikter. Dessutom har han klokt nog behållit de melodier av andra kompositörer som redan är delar av det svenska kulturarvet, sådana som Lille Bror Söderlundh och Gunnar Turesson. 22 spår har det blivit.

Av Gunnar Turesson sjunger han Syner i lövsprickningen. Melodin är Turessons men arrangemanget är Ove Engströms, ett av skivans bästa spår, glatt och lekfullt och musikaliskt påhittigt så man blir glad och trallar hela dagen efter att ha lyssnat på det.

Över huvud taget är det här en platta av högsta kvalitet. Att någon av Ove Engströms melodier kommer att gå in i vårt kulturarv och ligga på varje trubadurs repertoar är mycket troligt. Kanske främst hans tonsättning av Barnfotabarn som här sjungs av dottern Beatrice, en av de två damer som medverkar på skivan.

Engström har valt ett motto från Ferlin när han gjort den här inspelningen: Av trummor och tamburiner blir visan död. Här är det bara röst och gitarr. Mästerligt, både sång och spel. En skiva jag verkligen vill rekommendea.