Så kan man se på Sveriges framtid

Hur står det till i Sverige år 2017? Jo, sossarna har vunnit senaste valet och Håkan Juholt är statsminister. Med sin närmaste man, Anders Bergman, skriver han debattartiklar i Dagens Nyheter, där de inte behöver undra om de ska bli publicerade, det bestämmer de själva.

Så sägs det i boken Sverige 2017 av John Lapidus på Lapidus förlag som jag hittar i min bokhylla.

Anders Bergman är en påhittad person. Annars vimlar boken av folk som lever och agerar i verkligheten såväl som i romanen. För dem måste det vara kul att få veta vad de säger och gör år 2017, Juholt, Göran Greider, Åsa Romson, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Mona Sahlin, Annie Lööf, Ylva Thörn och andra.

Anders Berglund tror på en ny eller helst nygammal socialdemokrati. Han ska alltid kämpa vidare i politiken. Inte sälja sig till andra intressen som Palmes pojkar gjort.

Och han räknar upp dem: Klas Eklund är chefsekonom på S-E-banken, Erik Åsbrink är VD på Vasakronan, Odd Engström styrelseordförande hos Stenbeck, Jan O Karlsson EU-byråkrat i Luxemburg. Alla är de miljonärer, alla lever de ett överklassliv som de en gång kritiserat. Och Göran Persson har blivit godsägare och konsult åt näringslivet.

Så där kan man fantisera om framtiden.

I folket har det vuxit fram en rörelse som konkurerar med de gamla samhällsbyggarna. Rörelsen växer. Problemet för bokens personer, främst Juholt och Anders, är om de ska radikalisera socialdemokratin eller lämna den och gå över till den nya rörelsen.

Vem som väljer vad ska jag inte avslöja. Jag nöjer mig med att rekommendera en bok som på ett både lättläst och roande sätt reser en rad frågor om vårt lands nutid och framtid.

                                

Om du vill bli författare

Jag har alltid tyckt att flera av oss borde skriva. Alla har vi något att berätta, men många vågar inte. De tror inte att de kan skriva korrekt. Men det ska man ju inte heller! Jo, kanske i en avhandling men inte i skönlitteratur. Där är det ju det personliga språket som gäller.

Den amerikanske deckarförfattaren Elmore Leonard som dog 20 augusti i år har gett goda råd. DN gav några exempel: Börja aldrig en bok med att beskriva vädret. Undvik att ge utförliga beskrivningar av figurer. Där håller jag med. Läsarens fantasi ska få vara med och ge utseende åt dina figurer. Och – viktigast – använd aldrig något annat verb än "sa" när du skriver dialog. Alltså inte "skrattade han" eller "snyftade hon". Man skrattar eller snyftar inte fram ord.

Du kan också få hjälp av en bok från Ordfront, Skriva börjar här av Maria Küchen. Hon låter poeter, romanförfattare, kritiker, journalister och andra berätta om sina jobb och ge råd åt den som vill pröva på.

Ett avsnitt handlar om att skriva sångtexter. "När kärleken föds har den inget namn" är en sångrad med språkkänsla. "En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för dig" associerar bara till hjärtsjukdom. En del av ett hjärta kan inte slå, antingen slår hela eller också inte.

En journalist säger. "Jag skriver för att tala om för dom där nere när dom där uppe ljuger".

Råd till unga skrivande: Skaffa erfarenhet från något annat jobb! Att skriva kan bara bli ett yrke för den som har något att skriva om!

Författare har rätt att ljuga. Det är inte säkert att alltför snälla flickor och pojkar ska bli författare.

Troligen blir du refuserad. Men det är bättre att få en bra text refuserad än att få en dålig text publicerad. Säger Maria Küchen. Och jag får väl hålla med, jag som aldrig blivit refuserad fast jag kanske ibland borde ha blivit det.

Vad gör en nyhet viktig för oss?

En nyhet är en intressant händelse som presenteras för en tredje part eller större publik. Gårdagens stora nyhet var tydligen att president Obama besökte Sverige. Men för vilka var det intressant? Möjligen för Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt som fick skaka hand med världens mäktigaste man.

Poeten Ove Klinthäll fick tag på en annan nyhet, som kanske angår oss lite mer. Han rimmade så:

Genom nationen dånade skrällen:

"Madde, vår Madde, har blivit på smällen!"

Man tror, av allt jubel som media spritt,

att hela vårt folk har blivit gravitt.

Ja, vilket är nu en viktig nyhet? President Obamas besök  Sverige berörde oss inte ett skvatt, om vi inte var stockholmare och för en enda dag fick uppleva en ren och bilfri stad. Att prinsessan Madeleine är på smällen betyder däremot att vi får en tronföljare som kan bli kung eller drottning om de som ligger före i kön dör eller abdikerar. Det måste väl anses vara en intressant nyhet. Åtminstone för oss som älskar kungahuset.

I går läste jag om en massa mord

Gårdagen ägnade jag åt att läsa Svensk Bokhandels digra katalog över höstens böcker. Där ägnas en helsida åt en av Europas bäst säljande författare, Camilla Läckberg. Hon skriver deckare. Hennes senaste bok tycks också innehålla hennes deckarskola. Den ska jag kanske läsa för att lära mej skriva såna böcker och bli miljonär.

Enklaste sättet att sluta en vanlig berättelse är at låta huvudpersonen dö. Där kommer döden på slutet. I en deckare kommer döden vanligen i början. Om du ska försöka dej på att skriva en sån bör du alltså hitta på en bra död och ett bra lik. I ovan nämnda katalog ser jag hur påhittiga våra författare är i det avseendet. Kanske kan du låta dej inspireras av dom och knycka någon av deras idéer.  Här är några exempel:

Hitta sin sambo brutalt mördad. En tonårspojke försvinner. En ung kvinna skjuts ihjäl. En brutal seriemördare dödar unga flickor. En lönnmördare har hjärtat på rätta stället. På liket av en man ligger en lapp med en bokstav. En älgjägare hittas död. En patient skjuts ihjäl inför läkarens ögon.  Det ska bli bröllop och brudgummen mördas. En gamling hittas hängd i sladden till sin larmknapp. En åttaårig pojke hittas mördad på en lekplats. En polis blir skjuten med en pil från ett armborst. En man hamnar på sjukhus fast han är dödförklarad sedan sju år. Du ser ett mord men ingen tror dej. Man hittar i trädgårn ett nergrävt lik. Offer hängs upp och töms på sitt blod. En man hittas död i ett skidspår…

Konstigt. Inget styckat lik som hittas i en väska. Avsågade armar och ben och ett huvud som tittar anklagande på upphittaren. Det brukar annars alltid vara med. Det får väl bli mitt bidrag då, ifall du vill använda det.

Jag har tidigare klagat över att jag inte kan förmå mej att skriva deckare och bli rik. Men du kanske kan. Om du har en lika utvecklad fantasi som höstens deckarförfattare. Sno en av deras idéer! Det ska bli bröllop och brudgummen mördas. Av brudens förra älskare kanske. Men du hittar på andra personer som också kan bli misstänkta. Grannar, arbetskamrater, ja… Ge dem namn! Ge dem yrken!  Och sätt igång att berätta. Så svårt kan det väl inte vara. Jag undra bara varför inte jag kan.     

Vad jag lärt av en troende kristen

Jag har alltid uppfattat Jonas Gardell som en oförarglig pajas, en underhållare utan allvarliga avsikter. Nu läser jag hans bok Om Jesus (Norstedts) och möter en kunnig och påläst skribent som väl förtjänar sin titel som teologie hedersdoktor.

I våra kyrkor hänger Jesus på korset som symbol för den kristna tron. En stilig karl. Så har han i tusen år uppfattats av konstnärer som avbildat honom och av kärlekstörstande nunnor som drömt sig vara hans brud i nattliga klosterceller.

I Gardells bok möter vi en helt annan man. När Jesus började sin verksamhet vid trettio års ålder hade han levt längre än de flesta samtida. En kortväxt träarbetare, märkt av fattigdom och nersliten av hårt arbete, åldrad och förmodligen tandlös.

På vissa platser fanns rader av kors med ruttnande lik som fått ansiktena sönderpickade av kråkor och armar och ben bortslitna av vilda djur som här fick äta sig mätta. Jesus kropp hade inte hunnit börja ruttna, men i övrigt måste han ha liknat sina olycksbröder. Blod, urin och avföring klibbade fast vid de döende som jämrade sig och vred sig med strupar hopsnörpta av törst.

Det viktiga i den tidiga kristendomens förkunnelse var att Kristus skulle komma tillbaka inom kort. Paulus trodde det, liksom även de fyra evangelisterna. Men de hade fel.

Kristendomen hade fel, ändå har den överlevt, säger Gardell. Medan han skrivit boken har Gardell frågat sig hur han skulle komma ifrån dessa studier med tron i behåll. Han skriver: Kan vi tro på en rörelse som hade fel i vad den själv ansåg viktigast, alltså Kristus snara återkomst? Ja, Jonas Gardell kan. Jag är troende, skriver han.

Det är inte jag. Men jag är intresserad av historia och Gardell har gett mej värdefulla historiska kunskaper. I varje krucifix kommer jag att se en naken. kortväxt åldring med ögonen utstuckna av fåglar och benen uppätna av hundar, inte uppspikad utan bunden på ett lågt kors och omgiven av surrande flugor. Så skulle Jesus se ut i våra kyrkor om han skulle vara sant avbildad. Men religion har ingenting med sanning att göra.

Gardell har gjort dåtidens verklighet synlig. Det förtjänar han beröm för. Men hur han kan fortsätta att tro är obegripligt.

                                                                                              

En bok att bläddra i på skoj

En nyutkommen bok som jag måste rekommendera är BILDNINGSAKUTEN av Göran Everdahl (Norstedts). Där får man fakta och skvaller och anekdoter om en massa saker i bokstavsordning från Alexander den store och Bach till Äpplen och Öl.

Undertiteln är: Bli expert på 5 minuter. På så kort tid kan man skaffa sej en rätt bra allmänbildning. Jag slår upp på måfå. Om Selma Lagerlöf sägs att hon är Sveriges mest internationellt lästa författare. Hon låter Gösta Berling tala om hur det är att bli gammal: "Tusan djävlar, pojke, jag säger honom att jag inte är något annat än ett påklätt lik. Gud vet hur litet liv det är i mig."

Om Countrymusik får jag veta att Dolly Parton sjunger tårdrypande om sin fattiga barndom och att låtskrivaren Harlan Howard säger att "Countrymusik består av tre ackord och sanningen".

Om Äpplen får vi veta att det finns mer än tusen sorter. Och att frukten på kunskapens träd hos Adam och Eva nästan alltid avbildas som ett äpple, men att Bibeln inte nämner äpplet. Kanske var det ett fikon, eftersom Adam och Eva ju skyler sej med fikonlöv?

När det gäller öl sägs att det framställs av mältad säd men att det också går att göra av potatis och majs. Öl associeras vanligen med Tyskland där man dricker 107 liter per person och år. Tjeckien är värre med 132 liter per person. Svenskarna dricker bara 52 liter per person om året. I Tjeckien, Tyskland och Österrike finns det "öl-spa" där man kan bada i öl och det ska vara bra för hyn.

Katarina den stora var rysk kejsarinna mellan 1729 och 1796. Hon var sexgalning enligt legenden. Men man känner bara till tolv älskare förutom hennes man. En av dem var Potemkin, han som gett upphov till begreppet potemkinkulisser för att beskriva skönmålande lögner.

Mycket kunskap alltså i boken Bildningsakuten. Om man vill bli allmänbildad. Men vad ska man bli det för? Läs inte den här boken för att bli bildad, bläddra i den för att det är skojigt att överaskas av sånt som du inte hade en aning om på områden som intresserar dej.    

Dansa kan jag inte men läsa kan jag

När veckan hunnit till lördagskväll

man längtar till en dans

Gitarr och dragspel och stråkkapell

ger kvällen extra glans…

Till det man saknar när man blir gammal hör dansen. Mina föräldrar möttes på en dansbana, dansade ända upp i 80-årsåldern och fick visa upp mazurka i TV. Själv lärde jag mej både spela och dansa. De känns väldigt länge sen. När man inte kan gå tio meter utan kryckor känns dans som något väldigt främmande.

Vad är då dans för något? Det är något vi ägnat oss åt så länge vi varit människor. Det finns en teori om att musik och dans skapats för att stärka gruppens samhörighet. Sånger har förmodligen alltid använts för att underlätta fysiskt arbete. Pråmdragarsånger och marscher känner vi till. När dagens ungdom rör sig i trängsel till stark diskomusik kanske de närmar sig grottfolkens extas?

Allsång och körsång ger ett starkt lyft i livet. De flesta av oss mår bra av att plinka piano eller tralla en stump.

Man har tyckt sig märka att barn som börjar spela instrument i tidiga år får en bättre matematisk förmåga och även blir bättre i språk.

Min pappa Gunnar skrev:

Och vi som hunnit bli gammalgrå

vi vill nog ta oss en sväng ändå

Att säga nej till en gammalvals

det kan vi inte alls.

Jo, det kan vi, åtminstone jag. Så långt har det gått och det känns lite tråkigt. Jag får nöja mej med att plinka lite på gitarren och drömma om forna dar.

Men läsa kan jag. Nu har jag letat fram en bok som jag vill rekommendera. Det är Töres Theorells Noter om musik och hälsa. Den är utgiven av Karolinska institutet. Som läsare får man acceptera sin okunnighet och hoppa över facksnack om oxytocinhalt i blodet, alexitymi, hjärnans morfologi och diastoliskt blodtryck. Klarar man det får man här en hel del att fundera över kring musik och välbefinnande.