Vad var det vi firade i går?

I en förening där jag är med bjuds vi alltid på kaffe och lussebulle på luciadagen. Tyvärr bjuds vi också på sk luciatåg med sjungande barn. Det verkar som om poeten Ove Klinthäll var med om något liknande under gårdagen:

Natten ånyo har gått sina fjät

med lussor kring gårdar och stuvor.

Jag närapå grät, herreje vad det lät

 från barnen med hostor och snuvor!

Vi, arma, förbleknar bland mörker och snö

med öronen skylda av luvor.

Ack, tänk om vi fanns på en söderhavs-ö

bland plajor, bananer och druvor!

Det är svåra låtar, de där Gläns över sjö och strand, Staffansvisan och Goder afton med flera. Benny Andersson med hundra barn och Helen Sjöholm lyckades bra med lusselåtarna i SVT i går morse.

Men efter att under en timme ha tittat på sjungande gossar med strutar på huvudet undrar man var det kommer ifrån och vad det ska betyda. Jag har pluggat historia men hittar inget ursprung till det här konstiga firandet. Är det någon som vet?  

Lite roligare luciafirande?

Ibland undrar jag vad vår poet Ove Klinthäll har läst för historia. Mycket tycks han ha fått om bakfoten. Eller vad sägs om det här:

När Sankta Lucia vid fjorton års ålder

var svårt pubertetisk och spydde på far sin

så läste hon tillfälligtvis i en folder

att man blev harmonisk och fromsint av marsvin.

Då köpte hon två med de pengar hon hadde

och döpte de båda till Putte och Madde.

Nu skrattar hon ofta och dansar och ler

och spyr säkert aldrig på far sin mer.

Nu vägrar han att tala om varifrån han fått denna berättelse. Men det gör inget. För antingen den är sann eller inte så kan ju våra fantasifulla barn göra luciafirande av den – och få till lite roligare tablåer än det där obegripliga med vita linnen och ljus i håret.

Är det bara jag som…?

Det var i dag man skulle åka till stan och börja köpa julklappar. Men snödrivorna var för stora och bilen insnöad så det blev inget av. Antagligen kommer det nån snöskottarbil och röjer undan det värsta så att man inte kan skylla på snön längre utan tvingas åka in till leksaksbutiken. Ove Klinthäll får tala om hur det är:

Trötta fötter måste gå gå gå,

klappar måste alla få få få.

Är man inte särskilt rik

köps det hemelektronik

som är gjord i Kina.

Där har barnen jobbat skift skift skift

i en slavmiljö med gift gift gift,

men det räddar vår kalkyl,

man kan köpa billig pryl

hem till barnen sina.

Då blir önskelistan full full full

och då gläds ens hjärtegull gull gull.

Kinabarn drar sina strån

till att våra slipper från

intefåalls-pina.

Ja, det är ju bara barnen som ska få julklappar. För tionde året i följd ha vi kommit överens om att inte gynna kapitalisterna och kasta ut en massa pengar på presenter åt de vuxna i släkten. Fast nån liten grej till hustrun… och till faster Aina, för hon kommer väl med nånting åt oss som hon gör varje jul… Är det bara jag som inte orkar kämpa emot?

Olika bilder av Jesus

Nu närmar sej julen och vi ska fira Jesu ankomst till jorden. De flesta av oss har en bild av honom – en vacker karl som hänger på ett kors, ett tortyrinstrument som min religiösa skolfröken tycktes gilla att visa oss.            

Jag lämnade skolan så fort jag kunde och fortsatte mina studier på biblis. Efter fyrtio år skrev jag min mest kontroversiella bok, Kamrat Jesus, där Jesus är en trevlig kille som blir en misslyckad ledare i kampen mot romarna, ett slags Che Guevara.

Kanske skulle jag ha beskrivit honom annorlunda om jag läst Jonas Gardells bok Om Jesus. Där  är Jesus en kortväxt träarbetare, märkt av fattigdom och nersliten av hårt arbete, åldrad och förmodligen tandlös. Småningom hängande naken på korset, klibbig av blod, urin och avföring.

Jonas Gardell är troende men också kunnig. Han låter inte sin tro inverka på hans vetande. Han ser Jesus som han måste ha varit.

I min bok är Jesus sympatisk och upprorisk. För Kamrat Jesus blev jag mordhotad: En utlänning ringde och sa att jag skulle dra in boken från alla bibliotek, annars skulle jag "råka micket illa".

Jesus finns i många versioner. Poeten Ove Klinthäll har skrivit en dikt om honom – men gått vidare med två av hans olycksbröder. Så här:

Jesus häng på kors av trä, var det skoj, tro inte dä!

Spik i foten, spik i händer, spjutspetsstick i alla länder.

Törnekronan häng på roten och så var dom dumma mot´en.

"Öh, du får en sup, se hit!" Men då var det ättikssprit!

Nå, för JK gick det an, för han var Guds pojke han,

men för rövarna, dom två, var det grymt, kan man förstå.

Men hur mycket finns det skrivet om dom två som miste livet?

Knappt ett ord och ingen ton. Vad är det för religion?

Ja, det kan man fråga. Nu är det advent, vilket väl betyder att vi ventar på den helg som ska komma. Låt oss venta (eller vänta) tillsammans med vår poet Ove Klinthäll och be honom bidra med några rim varje dag fram till jul. Vi hörs i morgon!   

Grattis på namnsdan, Malin!

I dag har Malin namnsdag. Malin är en nordisk form av det hebreiska namnet Magdalena som betyder "kvinna från Magdala".

Maria Magdalena var den kvinna som Jesus älskade. I utombibliska skrifter står det att Jesus ofta kysste henne på munnen.

Malin var ett av 1970- och 1980-talens största modenamn. Populariteten tog fart när filmerna om Saltkråkan visades för första gången i svensk TV och fortsatte sedan att öka under lång tid.

Den 17 september 1975 föddes mitt barnbarn Malin. En liten tjej med stark vilja och häftigt humör.

Vid den tiden höll jag på och gjorde teater av mina böcker om Trälarna. Ett problem jag mötte var: Hur sjöng man på medeltiden? Den kunde ingen säga. Så jag satte mej ner och försökte lyssna på mina diktade figurer. Och fick fram en låt:

Skatan hoppar från tallegren,

från den fattiges bord tar hon silversken,

men den rike han mister sitt huvud,

ja den rike han mister sitt huvud.

Adelsman rider i villande skog

men böndernas pilar dom vet var dom tog

så den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud.

Men kungen vågar sej ingen på

så han får väl själver i graven gå

men den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud.

Eggar och svärd är vad smeder gör

och någon råkar väl ut därför

så den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud.

När man skrivit och skrivit mer än ett halvt århundrade, har man hunnit glömma det mesta man gjort. Men den här låten minns jag av en särskild anledning: Barnbarnet Malin fastnade för den och sjöng refrängen överallt, i bussar och spårvagnar och på dagis: den rike han mister sitt huvud, ja den rike han mister sitt huvud!

I dag är Malin 35 år, grävande journalist, och kan ibland vara irriterande för ekonomiska och politiska makthavare. Jag hoppas att jag påverkat hennes yrkesval och ambitioner.

Grattis på namnsdagen Malin! 

Frukta inte diskussion!

I går blev jag klandrad för att jag sagt att man inte bara ska säga att Sverigedemokraterna har fel, utan ta upp diskussionen och bevisa att de har fel. Vi vågar inte diskutera invandringen av risk att beskyllas för rasism. Är det t ex de mest behövande som kommer hit? Om detta har jag skrivit i denna DAGENS DIKT:

Det sitter en kvinna i öknens sand

långt söderut i ett fjärran land.

Sitt magra barn har hon i sitt knä,

det är storögt och tyst och har diarré.

Varför flyttar du inte till Sverige?

Här finns hjälpen för alla i nöd.

Varför flyttar du inte till Sverige?

Här finns sjukvård och bostad och bröd.

Nej, medlidande har vi aldrig haft.

En sjuk är en usel arbetskraft.

Och kvinna dessutom. Nej, sån sympati

ligger det inga pengar i.

Därför sitter hon där i Afrikas sand

med sitt barn och sin tomma matskål i hand.

Det väcker en lång rad frågor hos mej.

Det bör väcka samma frågor hos dej.

Jag svarade min kritiker att svenska arbetare aldrig har fått diskutera invandringen därför att vi numera saknar organisation och press och forum för debatt. Även om Sverigedemokraterna är ett borgerligt skitparti så bör deras fråga Hur mycket invandring tål Sverige? inte bara avfärdas utan diskuteras. Nu kör de som menar sej företräda oss med samma opportuna snack som borgarpressen. Det är beklagligt.

De som kommer hit från andra länder saknar erfarenhet av svensk klasskamp och välfärdsbygge, vilket också bör glädja vår överklass men knappast våra vänsterpolitiker. Frukta inte diskussion!

Hur mycket invandring tål vi?

I varenda tidning läser jag stora artiklar om Sverigedemokraterna. Inget parti får så mycket reklam som Sd. Det är negativa artiklar, vi ska tycka illa om Sd, men det är likförbannat reklam. Och antalet sympatisörer ökar.

Sd är ett borgerligt parti. Att vår borgerliga press ogillar det beror på att partiet vill minska invandringen. Medan de som i tysthet styr Sverige (överklassen, wallenbergarna) vill ha ohämmad invandring för att få stor arbetslöshet att pressa lönerna med.

Så förväntas det att vi ska ogilla Sd – och det ska vi liksom vi bör ogilla alla borgerlig partier – och i synnerhet såna med brun bakgrund som Sverigedemokraterna och Moderaterna. Vi förväntas inte diskutera med dem. Den som vågar ta diskussionen måste bemöta Sd:s främsta fråga: Hur mycket invandring tål Sverige?

Den frågan skulle arbetarklassen för länge sedan ha ställt, om arbetarklassen hade haft förespråkare, tidningar och platser för sammanträde och umgänge. Då skulle vi ha avvisat allt skitprat om rasism och granskat invandringen på ett sakligt och klyftigt sätt.

Inte ogilla ett parti utan att argumentera – bara på order uppifrån. Hellre ta diskussionen även om den är svår: Hur mycket invandring tål vi? Den diskussionen skulle jag följa med nyfikenhet.