Dramatisk omröstning i riksdagen

Det här är den dag på månaden när pengarna börjar ta slut – och det är tio dagar kvar tills pensionen ramlar in på personkontot. Som tur är har man lite käk kvar i frysen, och det lilla som är kvar på ICA:s kundkort räcker alltid till filmjölk och skorpor.

Men är man så gammal att man har ATP så vet man att man alltid har sitt på det torra. Pensionen kommer – det felas aldrig – och tacksamheten får formuleras av poeten Ove Klinthäll i denna DAGENS DIKT:

Stort tack till er alla som jobbar och sliter

så jag kan kvittera månatlig pension!

Det räcker till hyra och mat och nån liter,

till TV och tidning och till tillefon.

Jag minns när jag själv gick i selen och drog:

upp tidigt, sen slita i dagslånga knog.

Nu ligger jag länge var morgon, jag skiter

i plikter, som vore jag adlig person,

så tack, allesammans, som jobbar och sliter

så jag kan kvittera månatlig pension.

Men man måste också tacka arbetaren och folkpartisten Ture Königson för hans insats i riksdagen 1959. När man skulle rösta om ATP var ställnigen 115–115 och lotten kulle få avgöra. Då gick Ture Königson emot sitt eget parti och lade ner sin röst. Han förklarade att han inte skulle kunna se sina arbetskamrater i ögonen om han medverkat till att stoppa deras möjligheter till trygghet på äldre dar.

Resultatet av den dramatiska omröstningen i riksdagens andra kammare blev 115 mot 114 röster för införandet av ATP. 1963 började de första utbetalningarna.

Utan Ture Königson skulle jag nu ha varit ett offer för moderaterna och deras anhängare och tvingats leva på sex tusen i månaden före skatt. Nu får jag tolvtusen. Det är en jävla skillnad. Lika stor som skillnaden mellan det "nya arbetarpartiet" M och det gamla S.

Lära ut det man inte själv kan?

Ingen recenserar recensentens recension. Om man inte kan bli författare kan man alltid bli recensent. Det är riskfritt – i allmänhet. En som tagit risken heter Magnus Eriksson och är musik- och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.

I måndags (3 december) skrev han ner Maj Sjöwall och Per Wahlöö i en jättelång understreckare i SvD. Deras deckare är stendöd litteratur, främst för att de förklarar brottslighet med sociala omständigheter och framhåller ett särkilt brott: socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen.

Sjöwall-Wahlöö förutser "den svenska pseudodemokratin och dess snara bankrutt". Det kallar Magnus Eriksson en konspiratorisk och infantil samhällssyn. "Sjöwall och Wahlöö sitter ohjälpligt fast i den sociala kausaliteten. I deras textvärld kan varje människa förklaras med en marxistisk grundkurs för tolvåringar."

Man kan undra var han sett en marxistisk grundkurs ör tolvåringar. Om vi haft en sån skulle vi kanske sluppit se något socialdemokratiskt förräderi mot arbetarklassen.

Läs Magnus Erikssons understreckare med rubriken "Brottsligt överskattade brottsromaner" i SvD 3 december! Den finns på nätet.

Jag har sökt efter någon bok av Magnus Eriksson på adlibris men inte funnit någon. En som inte kan skriva böcker kan bli kritiker således. Men vad värre är: Den som inte själv kan skriva skönlitteratur kan bli lärare i kreativt skrivande! Som Magnus Eriksson lär vara vid Linnéuniversitetet!

Det är nästan så att jag skulle vilja anmäla mej till en sådan kurs. Inte för att lära mej skriva – vi som kan skapa skönlitteratur gör det utan att undervisas av någon. Men för att se vad den som inte själv kan skriva skönlitteratur tror sej ha att lära ut.

Motvilligt beundrar jag en präst

I går kväll visade TV en dokumentär från Båstad 1968, när Sverige skulle möta det rasistiska Rhodesia i tennis. Vänstern demonstrerade och lyckades stoppa matchen. Jag var där med fotografen Lasse Westman och skulle göra reportage.

Till min förvåning gick en kille i prästdräkt främst i demonstrationståget. Jag ogillar präster och religion, men nu blev jag nyfiken. Fanns det radikala röda präster?

Jo, här var han ju – Ingemar Simonsson!

Han prästvigdes 1955 och började omgående med att bryta kyrkans konventioner. Istället för att utsättas för långa, torra bibelförhör fick hans konfirmander spela teater. Han blandade in dagsaktuella politiska händelser och kontroversiella ämnen i sina predikningar.

– Det var inte för att jag var politiskt på vänsterkanten utan helt enkelt för att jag var övertygad kristen, sade han.

– Det gäller att vara ärlig i sin relation till Gud, att inte vara undfallande.

 – Jag ställer ofta frågan Vad menar du med det här Gud? Om du nu finns?

Tennismatchen i Båstad stoppades. Ingemar Simonsson hotades och fick polisbevakning i tre veckor. Kyrkan kritiserade honom för att ha blandat politik i religionen. För andra blev han en hjälte och förebild. I en intervju i Sydsvenskan trettio år senare säger han:

- Det gällde att gå från ord till handling, att inte svika sina ideal. När Sverige skulle spela tennis mot en rent rasistisk stat kändes det självklart för mig att gå ut och delta aktivt i protesterna.

Ingemar Simonsson förde en annan kamp också, mot sin alkoholism.

– Jag minns mycket tydligt vad det var som fick mig att erkänna att jag hade ett stort problem. Det var när jag ringde min syster och frågade om jag fick komma och hälsa på henne. Men hon ville inte ha dit mig, hon tyckte det var obehagligt att jag drack och blev berusad.

Ingemar Simonsson blev 74 år och dog i en trafikolycka 2005.

Och jag ser tillbaka och finner att jag faktiskt träfat en präst som jag kan minnas med värme och beundran. Det trodde jag inte förrän jag blev påmind om Ingemar Simonsson av TV i går kväll.

Alla arbetare tycks inte behövas

Vi lär ha sjuhundratusen arbetslösa. Sjuhundratusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Allt vi behöver finns i överflöd. De sjuhundratusen arbetslösa behövs alltså inte?

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem.

Hur kommer det sig att allt fungerar fast sjuhundratusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sig genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.

Att den som blev kvar på jobbet skulle få tre löner kom aldrig på tal.

Om det behövs ett visst mått av arbete i samhället, bör man väl betrakta dom som drar sig undan och inte vill arbeta som asociala. Fastighetsägarna är ett av de värsta exemplen. De lever på ägande. Och det gör ju alla kapitalister.

Klassamhället är indelat i dem som lever på arbete och dem som lever på ägande. De som lever på arbete var förr organiserade och kunde bevaka sina intressen. Det är de inte längre sen deras representanter sålt sej till överklassen.

Till er som jobbar: Organisera er på nytt och ta upp kampen – klasskampen!

Bakom kulisserna i nöjesvärlden

Det var bättre förr. Det måste Evert Taube ha tyckt. När han satt på Den Gyldene Freden 1907 kunde han få ett stadigt mål mat för 90 öre och tre sorters brännvin på köpet.

Spriten blev ett problem för honom liksom för andra kändisar som Olle Adolphson, Fred Åkerström, Lars Forssell, Cornelis och Monica Zetterlund.

Monica var "ödmjuk, omtänksam och utan divalater" men svårt alkoholiserad. Den som skulle framträda med henne visste aldrig i vilket tillstånd hon skulle infinna sig. En av hennes musiker protesterade: "Jag tänker inte spela med någon jävla fyllekärring!" utropade han, "Vi ställer in." Men Monica skärpte sig och genomförde programmet.

Det gick inte alltid lika bra. En gång mitt i ett sångnummer föll hon baklänges ner i trumsetet och slängdes ut tillsammans med musikerna utan vare sig blommor eller arvoden.

Cornelis var en stor artist trots sin "knarrande dagenefterröst understödd av några bohemiska hemmagjorda dragningar på gitarren".

Det är spännande att läsa om vad om skett bakom kulisserna i nöjesvärlden. En som har mycket att berätta om det är Ulf Bagge. Hans bok heter Trubaduren och är utgiven på Ekerlids förlag. Rekommenderas!

Sådan är kattisalismen

Om man har katt är man glad över att inte ha hund. Katten är ingen lydig undersåte. Jag kan inte vara en härskare som kan ge order. Jag får finna mej i att möta en jämbördig varelse med egna önskningar och eget temperament, någon vars vilja jag måste tyda och ta ställning till. Mycket har sagts om katter, här är några citat av dom man kan hitta på nätet:  

Ingen katt ser något som helst skäl att lyda ett annat djur, inte ens ett på två ben.

Man kan äga en katt men man kan inte bestämma över den.

Sina lustigaste, vackraste och mest överraskande ställningar intar katten endast när man inte har någon kamera till hands.

Jag har en bestämd är erfarenhet av umgänget med vår katt, här formulerad på vers i det som nu får bli DAGEN DIKT:

Katten skiter varje dag

Tömmer lådan det gör jag

Strax så är hon där igen

Åter får jag tömma den

Jag är trött på skit och piss men 

konstaterar med ett stön:

Sådan är kattpissalismen

Otack är den armes lön.

Den här katten heter Nippran. Hon lär vara gammal, sådär femton år, och har bott hos oss tio år. Hon är socialist förstås. När jag läste upp ovanstående vers för Inga och henne, så märkte jag att hon förstod den eleganta anspelningen i slutraderna. Hon la sej i mitt knä och spann så uppskattat och belåtet. 

Några nya rader i Dagens dikt

Amerikanen Ed McCurdy skrev 1950 Last Night I Had the Strangest Dream. Cornelis skrev en svensk text: I natt jag drömde. Jag tror det var 1965, i varje fall var det då Inga och jag hörde honom sjunga den på Hötorget när vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Från början saknade jag några rader i Cornelis text. Här har jag lagt till dem i denna version som får bli DAGENS DIKT:

 

I natt jag drömde något som

jag aldrig drömt förut.

Jag drömde det var fred på jord

och alla krig var slut

Jag drömde om en jättesal

där statsmän satt i rad.

Så skrev dom på ett konvolut

och reste sig och sa:

Det finns inga soldater mer,

det finns inga gevär,

och ingen känner längre till

det ordet militär.

Och alla direktörerna

från Ford och ITT

och alla världens storbolag

de nickade och höll med:

Nu skänker vi allt vårt till er,

sen finns det inget privat,

då finns det inte heller nåt

som vållar strid och hat.

Sen dansar vi på stan i kväll

i fred och godan ro.

Att storfinansen var så snäll

det kunde vi aldrig tro.

I natt jag drömde något som

jag aldrig drömt förut.

Jag drömde det var fred på jord

och alla krig var slut.

Vad Cornelis skulle ha sagt om mina rader vet jag inte, men jag tror nog han skulle ha låtit mej leka med hans text. Däremot tror jag inte att Birgit Friggebo skulle ha föreslagit folket i Rinkeby att sjunga I natt jag drömde då 1992 om mina rader blivit… Vad säger du, var det inte den låten hon föreslog? Var det We shall overcome? Se där, nu funkar inte mitt minne heller. Sorry – släng den här bloggen i papperskorgen och glöm bort den!