En gång till: Gå med i facket!

I går skrev jag "Vilket jobb du än har – gå med i facket!" Nu ska jag förklara hur allvarligt jag menar att det är.

Fackföreningsrörelsen är klasskampens viktigaste forum. Näringslivet fruktar inte politiska partier. Näringslivet fruktar facket. Den som formulerade strategin för förstörelsen av den svenska välfärden var SAF-direktören Sture Eskilsson. Han blev känd 1971 när vänstern kom över en PM som han skrev samma år. Där föreslår han mål och medel för högerns kamp mot välfärdssamhället.

Det första målet var att hävda individens intressen mot kollektivet, dvs just att bekämpa fackföreningsrörelsen! De andra båda målen var att "motverka föreställningen om motsättningar i samhället" (dvs förneka att vi lever i ett klassamhälle) och att "skapa en näringslivets ideologi" (dvs lära ut att ett företags vinst är lika med dess samhällsnytta).

Sen dess har kampen mot facken ökat och blivit hårdare. I dag förs den med rent kriminella metoder, vilket man kan läsa den här veckan i vänsterpressen.

Proletären skriver under rubriken "Fackrepresentant misshandlad" och berättar om ett bemanningsföretag som anlitat ett kriminellt gäng för att hota och misshandla en fackrepresentant.

Flamman har rubriken "Hot mot fackliga inte ovanligt" och berättar att sex personer trängde sig in i hemmet hos en fackföreträdare och under knivhot tvingade honom att ta tillbaka de krav som facket ställt på ett bemanningsföretag inom hotell- och restaurangbranschen.

Mindre förtäckta hot är mer vanliga. Det händer att fackliga representanter får höra "Ni vet väl vilka vi känner? Är ni verkligen säkra på att ni vill bråka med oss?"

Det är olyckligt att LO och facken får allt färre medlemmar. I min ungdom blev man uppfostrad av arbetskamraterna. När jag blev lärling på ett tryckeri fick jag redan första dagen veta att jag måste gå med i facket. Det var bara att lyda. Typograffacket hörde till landets starkaste, vilket märktes på både löner och arbetsvillkor.

I dag har socialdemokratin har tappat stinget och ägnar sej åt att ge sina ledare direktörslöner. LO är inte längre socialdemokratiskt utan flirtar med löntagare i alla partier.

Återstår facket. Där kan klasskampen fortfarande föras. Ju effektivare desto fler som ställer upp. Det är därför man måste uppmana: Vilket jobb du än har – gå med i facket!

Det tycks vara sista möjligheten. Om vi inte ska ge upp alldeles.     

Gå med i facket!

För den som vill bli författare är det inte dumt att få ett helt års arbetsro med gratis mat och bostad och papper, skrivmaskin och upplevelser att skriva om. Det fick jag av svenska staten – och dessutom kläder och en krona om dagen i lön – när jag blev värnpliktig på hösten 1945.   

Flygplatsen Skavsta utanför Nyköping var då en militär flottilj som hette F11. Där låg jag inkallad som skrivbiträde. Jag satt med två äldre officerare och en kvinnlig kontorist i en liten villa och kunde titta på flygplan som startade och landade. Och hitta på berättelser.

Vad de andra tre gjorde för nytta blev jag aldrig klok på. Den gamle överstelöjtnanten berättade fräcka historier för kontorstanten som skattade lydigt med sitt långa hästansikte. Den gamle löjtnanten kastade sina fimpar i papperskorgen. Tyvärr spottade han där också, så det var ganska läskigt att plocka upp fimparna. Men jag behövde dom för jag hade gått över till pipa av ekonomiska skäl.

Jag skulle skriva en ungdomsbok. Jag hittade på två unga flygkamrater, Tore och Villy på AB Aerotransport. Bombplanen och jaktplanen utanför fönstret blev civila flygplan, ibland tunga transportplan, ibland en liten Sea Bee-amfibie för taxiflyg.

Skrivmaskin och papper höll flottiljen som sagt med. Tid hade jag hur mycket som helst. Tore och Villy flög hit och dit på olika uppdrag och stötte på skurkar överallt.

Jag skickade första boken till B Wahlströms förlag och fick den antagen direkt. Femhundra spänn i ett för allt.

Gubben Birger Wahlström gillade det jag skrev. När jag lämnade nästa bok om Flygkamraterna sa han:

– Vi säjer väl sjuhundra den här gången. Skriv på här så kan ni hämta pengarna i kassan.

Inget tjafs med delbetalningar. Hela summan på en gång. Jag kände mej rik. Jag skrev böcker och kom ut på förlag. Jag var 20 år och hade alltså blivit författare.

Men leva på det kunde jag inte förrän tjugo år senare. Då hade vi bildat fackförening och drivit fram ett normalkontrakt som gav oss en sjättedel av bokpriset och hindrade förlagen från att betala en engångssumma för ett manuskript.

Av detta kan du inte lära hur man blir författare. (Och inte får du hjälp av staten heller, eftersom värnplikten är avskaffad i Sverige.) Men du kan lära något mycket viktigare: Man ska vara med i facket! Jag läser att LO förlorar medlemmar och att alltfler arbetare står utanför facket. Är det för att man tycker att medlemsavgiften är för hög eller har borgarpacket lyckats med något slags propaganda mot fackföreningsrörelsen?

När vi nu inte längre har ett fungerande arbetarparti är LO och facket vår enda möjlighet att få inflytande i samhället. Vilket jobb du än har – gå med i facket!

Tänk aldrig positivt om de rika!

USA är det land som har största andelen fångar i sin befolkning. De flesta amerikaner är fattiga. Antidepressiva läkemedel är de som skrivs ut mest i USA. I detta samhälle vuxit fram en hel subkultur där Positivt Tänkande ska lösa alla problem.

I arbetsgivarnas händer har Positivt Tänkande blivit en piska för ökade prestationer. Fri företagsamhet gynnar även de fattiga. Positivt tänkande lockar till sig pengar. Man ska glatt underkasta sig ett sorgligt öde och inte skylla på nån annan än sig själv. Arbeta hårdare och be mer.

Kristna predikanter har hakat på. Man upptäckte att det finns miljoner människor som menar sig vara kristna men som aldrig går i kyrkan. De vill inte ha predikningar om synd, de vill ha underhållning. Den kan de få i en megakyrka med 16 000 platser utan altare och krucifix men med glad musik och framgångsprat. Gud vill att människor ska bli rika.

Evangelister blev rika. En av dem, Joyce Meyer, blev mångmiljonär och ägare av privat jetplan och bland annat en toalettstol i marmor för 23 000 dollar. Andra rikisar hyr hotellrum för 34 000 dollar per natt eller skickar sitt privata jetplan att hämta en vinflaska som de glömt när de åkte hemifrån.

Exemplen är hämtade från USA, men det är lätt att hitta jämförelser med våra förhållanden. Även här känner företagsledare numera inget ansvar inför samhället, bara inför aktieägarna. Även här avskedar man för att få ut mera arbete av färre arbetare. Även här ökar de rikas excesser och de fattigas misär.

Om det här kan man läsa i en bok av Barbara Ehrenreich, Gilla läget (Leopard, översättning Hans O sjöström).

Hennes bok är en varning: Låt oss aldrig luras att tänka positivt om dom som vill ha ökade klyftor och gör sig rika på vår bekostnad!

                                          

Jag reser mej igen, förhoppningsvis!

Sjuk och eländig satt jag i går kväll och tittade på teve. Och lyssnade. Till Allsång på Skansen. Och gjorde en upptäckt: Det sjöngs på svenska!

Ja, det var märkvärdigt. Lasse Stefanz hade tillåmed ett dragspel i ensemblen, något man sällan ser nuförtiden. Christina Lindberg sjöng De sista ljuva åren, den märkliga låten som saknar rim. Sen var det allsång på Idas sommarvisa. Kalle Moraeus körde sin egen Underbart och Bengt Sändh sin visa om hur djävligt allting är på sommaren.

Inte ett enda okänt rockband med vrål och grimaser och obegripliga engelska texter och ingen ung skönhet som ville göra reklam för sin nya skiva med en egen låt på engelska…

Ja, så där gnällig kan man vara om man är åttisju år och krasslig och dålig på engelska. Och dessutom har minnen från 1930-talets Allsång på Skansen.

Jag kanske har berättat det förut. Om att det var vår sånglärare på Högalids folkskola, Sven Lilja, som startade Allsång på Skansen 1935. Att min pappa Gunnar hade en låt med i ett av de första allsångsbladen. Att det inte fanns teve på den tiden men att det ändå var något märkvärdigt att få med en låt som sjöngs av tiotusentals besökare på Skansen.

På svenska förstås. Något annat var otänkbart då och långt fram i tiden. Som det borde vara nu också. Skansen är ju så kolossalt svenskt. Där borde man värna det svenska kulturarvet. Samt – och det är väl dit jag vill komma – motarbeta den amerikanska kulturimperialismen!

Det här blir en riktig gnällblogg. Jag är gubben som tycker om att se Charlotte Perelli sjunga Tusen och en natt. Och som tycker att Loreen åbäkar sej för mycket när hon sjunger sin vinnarlåt. Är den förresten på svenska eller engelska? Jag har nu hört den flera gånger utan att uppfatta ett enda ord.

Slut på gnället. Nu ska jag gå till tandläkarn och få bort värken i den utdragna tanden. Och så ska jag försöka hitta nån chiropraktor eller naprapat eller vad det heter som kan fixa ryggen.

Sen gör jag väl som Torsten Flink: Jag reser mej förhoppningsvis igen!     

Tro inte jag har gett opp!

I natt har jag haft ett helvete. Häromdan fick jag en tand utdragen, bakre vänstra visdomstanden i underkäken. Det var smärtsamt och värken har inte velat släppa. Dessutom har jag en smärta i ryggen som jag brukar kunna somna ifrån men som jävlas när tandvärken håller mej vaken.

Åldern sätter sina spår, värre blir det år för år. Den här morgonen har jag alltså inte orkat skriva något till alla mina kära vänner och bloggläsare. Jag bläddrar därför fram en dikt av poeten Ove Klinthäll, han som alltid har formulerat något av det jag vill ha sagt:

Så länge benen kan gå, så länge jag orkar stå,

så länge jag ser på TV och hör radiå,

så länge finns det ju hopp. Tro inte jag har gett opp,

men den är elak mot mej, min skröpliga kropp.

Och vem har sagt att jag inte har chanser

till stroke och hjärtsvikt och prostatacancer?

Till diabetes och propp och allt man kan finna opp

som kan besvära min gamla och utsletna kropp.

Men… snart så slipper jag nog både hörsel och syn

och blir av med den värk jag har i nacken,

och ingenting rör sej bak mina två ögonbryn –

när jag äntligen ligger i backen.

Ja då är plågorna slut, och ingenting är akut

och borta är dom problem som jag hade förut.

När inte benen kan gå, och när jag inte kan stå

och varken hör eller ser, är bekymrena små.

Klinthäll skriver om en stackare som har ont i nacken, det rimmar på att ligga i backen. Men min smärta sitter i ryggen. Jag tänkte ändra till ryggen – som blivit en stygg en. Men man ändrar inte i andras litterära verk utan att fråga, och det hinner jag inte.

Nu ska jag åka till apoteket och köpa något smärtstillande. Om jag hittar något som funkar så ses vi kanske i morgon.

    

En uppkäftig författare

På sommaren ska man läsa. Därför rekommenderar jag författare. Den här gången blir det Karl-Olov Arnstberg, en uppkäftig och kontroversiell skrivare som väcker tankar.

I sin bok Svenska tabun (Carlsson 2007) nämner han exempelvis att sexhjälp för handikappade är kommunalt finansierad i Holland men knappt går att tala om i Sverige. Sex är tabu på jobbet men inte på firmafesten. Sex med djur är tabuerat område. Ändå har vart tjugonde djur som kommer till veterinär fått skadorna genom sexuellt utnyttjande, påstår han.

Arnstberg är inte rädd för att sticka ut näsan. Islam har inte ett dugg av värde att tillföra det svenska samhället, menar han. Om tio år kommer det att finnas ca 25 miljoner unga muslimer i Europa. Kommer de att kräva sharialagstiftning – en rättsskipning i klass med den som tillämpades i Sverige på 1500-talet?

I sin nästa bok, Olydig men snäll (Carlsson, 2009), fortsätter Arnstberg att diskutera samhällsplanering, förortsliv och invandring med samma frejdiga klarspråk.

Särskilt invandringen är svår att debattera, skriver han. Det finns en tyst journalistisk överenskommelse att inte lyfta fram sånt som ställer invandrare i ofördelaktig dager.

Våra större städers betongförorter befolkas av invandrare, där stora grupper sjunker ner i arbetslöshet och fattigdom. Ett nytt klassamhälle växer fram. I utanförskapet frodas kriminalitet.

Förtig inte brottslighet! säger han apropå en grupp zigenare som satt åldringsrån i system. En mer förtryckt grupp än romerna är svårt att finna i världshistorien. Klart att det finns en hög kriminalitet bland dem!

En 19-årig iranier som stucket ner ett tiotal personer säger att han med kniven kräver respekt för sig och sin heder. Han kommer tydligen från en kultur som är annorlunda än vår. Arnstberg säger: Vi måste på allvar prioritera utlärandet av svensk kultur till de nya svenskarna.

Här lämnar han mycket åt oss att diskutera. Vad är svensk kultur? Vårt samhälle accepterar arbetslöshet. Dvs, överklassen accepterar arbetslöshet och det är överklassen som sätter agendan.

Medan den svenska underklassen, som inte alls accepterar arbetslöshet, numera saknar representation i både politik och media.

     

Hur jag funderat på självmord

Varje gång jag tänkt begå självmord har jag tänkt mej att hoppa från Västerbron. Jag har ofta föreställt mej hur det skulle gå till. Man måste kolla att det inte finns nån båt därnere just då, för man vill ju inte bli sårad genom att hamna på en mast eller skadas av kanter på nån kajuta och dö trasig och blödande.

Nej, det ska vara ett hårt slag mot vattnet. Sånt vet man ju hur det känns från alla magplask på kollo om somrarna.

Västerbron har alltid varit närvarande i mitt liv. Jag är uppvuxen på toppen av Skinnarviksberget i ett barnrikehus för fattiga där utsikten från vårt fönster över Riddarfjärden begränsades av Gamla stan till höger och Västerbron till vänster.

När Västerbron invigdes 1935 var jag tio år. Den gjorde det möjligt för mej och min lillebror Tor att komma över fjärden när vi skulle gå till Bromma flygplats och titta på de nya DC3:orna.

Fem år senare var jag springsjas. Då förkortade Västerbron min väg från tryckeriet på Gävlegatan till Beckers på Liljeholmen. Då upptäckte jag att bron var brant. Och halt var det på vintern när man fick gå och skjuta den trehjuliga paketcykeln, ofta med hjälp av nån snäll fotgängare som råkade vara på väg åt samma håll.

Den vintern 1940 tänkte jag ofta på självmord. Det var krig, bilarna stod stilla, allt måste fraktas med cykel. Jobbet var hårt för 20 kronor i veckan. Jag stod ut fastän självmordet hade varit enkelt. 30 meters fallhöjd och en säker död.

Västerbron är populärast för såna som vill hoppa från hög höjd. Bortåt 90 procent av alla brohoppare väljer att avsluta sitt liv där.

Vanligare är förgiftning och hängning. Inget av det kunde jag tänka mej. Det giftigaste vi hade därhemma var kaffe, när farsan, som var nykterist, lyckats byta till sej kaffekuponger för brännvinsransonen på motboken. Det enda som fanns att hänga sej i var lyktstolpar, men de var för höga.

Att vara tonåring på 1940-talet var inte roligt. Hur ungdomen har det i dag kan man undra. Onani är inte längre skamligt. Olyckligt kär kan man väl vara nu som då, men det där dystra hysch-hyschet kring sex är väl borta. Nu när dom tillåmed får kondomer gratis.

Jag läser i DN 5 juli att det nu ska sättas upp skyddsnät på Västerbron för att hindra folk från att hoppa därifrån.

För min del är det inte längre aktuellt. Ett lugnt liv och ett gott äktenskap har med tiden gjort självmordet mindre troligt. Nu leker jag bara med det när jag skriver.

I min roman Ett författarliv (Murbruk förlag) är jag hundra år och börjar tycka det är dags att lägga av. Just genom att hoppa från Västerbron. Jag tänker ta färdtjänst och vill övertala min sköterska Adela att följa med och hjälpa mej över räcket.

Hur det går ska jag inte avslöja här. Det får du se när du läser boken.