Tyvärr är underklassen dum

Att man som socialist blir förbannad på kapitalisterna känns helt naturligt. Just nu gäller det obehaget att bli behandlad som en idiot. Framför mej har jag ett reklamblad från en trädgårdsmässa som erbjuder mej att köpa tio penséer för 19:90.

19:90 är ett pris som inte existerar. Själv skulle jag kunna sätta det priset om jag hade något att sälja, för jag har faktiskt en liten ask med tioöringar från den tid då det fanns sådana i omlopp.

Men den här trädgårdsmässan kommer att ta 20 kronor för sin blombukett. När de skriver 20 som 19:90 förolämpar de oss genom att betrakta oss som idioter, vilket vi inte är.

Jag tycker man borde lagstifta mot såna här svindlerier. Så att man måste avrunda neråt i stället för uppåt. Så att 19:90 blev 19 kronor när de skulle betalas.

Så skulle underklassen kunna lagstifta om underklassen hade makten. Men nu är det överklassen som bestämmer. Och den kan betrakta underklassen som dum.

Vilket underklassen faktiskt är när den inte tagit makten i samhället.    

I Dagens ETC 9 mars ställer Göran Greider frågan: Kan socialdemokratin resa sig igen? Själv svarar han nej. Och fortsätter: För mej är det en gåta att miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokratin inte sätter i system att mötas oftare på gräsnotsnivå, i grundorganisationer, på distriktskonferenser och seminarier och så vidare.
     Medlemmarna i de där partierna har något viktigt att säga varandra och jag tror att det är i mötet mellan dem som något nytt kan utvecklas. Partierna är kvar, men en både systemkritisk horisont och en praktisk attityd kan då födas som gemensamt omger partierna.
     Stefan Löfven behöver hjälp. Men det behöver också Åsa Romson, Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt.
     Så skriver Göran Greider – och han är en klok man som vi alla bör lyssna på.

Vår främsta vänsterpoet heter Jenny Wrangborg. Hon skrev för ett par år sedan en dikt som slutade:

     Jag tänker mig socialismen
     inte som en tanke
     utan som en handling

 Så vill jag också tänka ej socialismen. Men det kräver att vi slutar drömma och börjar handla. Ett häftigt krav på mej som är nitti år inte har särskilt mycket ork kvar. Men om jag vore... Nä, jag får nog lämna över problemet till er. Sätt igång och tänk över vilka handlingar som behövs! Sätt igång och förverkliga den nödvändighet som mänsklighetens överlevnad kräver, socialismen! 

Låt mej bjuda på en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll. När ett av hans barn läste versen undrade barnet hur man kunde vara beskaffad å hjärnans vägnar när man skrev sånt. Visst. Läs:

Och flickan hon gick i sömnen, hon var somnambul,
men snubblade på en låda man ställt fram till jul.
Hon föll nerför trappan med gräsliga tjut
och spräckte sin skalle så hjärnan rann ut.
Men flickan var inte dum, hon fick fatt på en sked
och samlade hjärnsubstansen och hällde den ned
i skallen igen. – Hennes far, som var halt,
spek på ett slags klammer och nitade allt.
Men någonting hade hänt, hon fick helt byta stil,
för höger blev alltid vänster när hon körde bil.
Hon blev best car-driver i englarnas land
och vann en Rolls Roycer ur drottningens hand. 

Man kan hålla med barnet och undra hur versmakaren kan vara beskaffad å huvudets vägnar. Det lär man inte få veta, och det vet han nog knappast själv heller.



 

REFORM heter Republikanska föreningens tidning. I senaste numret får man veta att vår nuvarade kung har delat ut 2700 medaljer sen han tillträdde tronen 1973.
    – Medaljregnet speglar kungens behov av att bygga  stöd för monarkin bland inflytelserika svenskar, säger Yasmine Larsson, Republikanska föreningens ordförande.
    För att ha störst chans att bli dekorerad på 2010-talet ska du vara direktör, professor eller yrkesmilitär. Och man, förstås.
    Man är jag ju, men i övrigt uppfyller jag inga villkor för att få medalj av kungen. Och inte vill jag ha någon heller. Däremot vill jag ha bort kungen. Om du har samma önskan bör du gå med i Republikanska föreningen. Adressen är: Republikanska föreningen, Karlbergsvägen 86, 113 35 Stockholm.

Jag är inte riktigt klok!

I morse, torsdag, vaknade jag och trodde det var onsdag kväll. Steg upp och knäppte på teven. Blev förvånad när den visade Gomorron Sverige i stället för gårdagens kvällsprogram.

Jag är alltså inte riktigt klok. Bra att veta för de vänner som fortsätter att umgås med mej. Jag är inte riktigt klok. Vilket härmed meddelas.

Och det känns väldigt konstigt, kan jag tala om. Att vakna en morgon och tro det är kväll. Att tappa kontakten med dygnsrytmen.

Nu är det ju så att vi gamlingar får besök av damer ut hemtjänsten minst tre gånger om dagen. Jag vänjer mej nu vid att vänta på hur de ska hälsa. Säger de "gommorron" så är det morgon. Säger de bara "hej!" så är det längre fram på dagen.

Frågan är nu varför jag ska veta hur dags på dagen det är. Det betyder ju inget för mej. Men det känns på nåt sätt som om det vore viktigt.    

Nu har vi fått en ny bok om Olof Palme, en fotografisk biografi med tidigare opublicerade bilder från hans liv. Det är okej, men det är fortfarande hans död som är det intressantaste med Palme. Han sköts till döds på kvällen den 28 februari 1986. Vem sköt? Och varför? Det är frågor som polisen inte kunnat – eller velat – besvara.
     En som forskat grundligt i saken är gamle DN-journalisten Sven Anér. Hans böcker belyser Palmememordet från alla håll. Han anklagar en bestämd, namngiven, person för att ha avlossat skotten – och skulle alltså kunna fällas för förtal i en rättegång. Men en sån rättegång kommer aldrig att hållas. Där skulle inte bara skytten avslöjas utan även hans uppdragsgivare, den svenska överklass som ville ha bort Palme och hade råd att betala för det.