Låt mej bjuda på en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll. När ett av hans barn läste versen undrade barnet hur man kunde vara beskaffad å hjärnans vägnar när man skrev sånt. Visst. Läs:

Och flickan hon gick i sömnen, hon var somnambul,
men snubblade på en låda man ställt fram till jul.
Hon föll nerför trappan med gräsliga tjut
och spräckte sin skalle så hjärnan rann ut.
Men flickan var inte dum, hon fick fatt på en sked
och samlade hjärnsubstansen och hällde den ned
i skallen igen. – Hennes far, som var halt,
spek på ett slags klammer och nitade allt.
Men någonting hade hänt, hon fick helt byta stil,
för höger blev alltid vänster när hon körde bil.
Hon blev best car-driver i englarnas land
och vann en Rolls Roycer ur drottningens hand. 

Man kan hålla med barnet och undra hur versmakaren kan vara beskaffad å huvudets vägnar. Det lär man inte få veta, och det vet han nog knappast själv heller.