När blir man färdig med språket?

En rolig bok att dra lärdom ur är Vett och etikett i språket av Lars Melin (Norstedts Akademiska Förlag 2007). Melin säger att man kan skriva felfritt men ändå begå fel och ger roliga exempel: Jag fick ett marsvin av mormor som luktade pyton. Den döde kom cyklande från vänster (efter trafikolycka). Rafael gjorde ett stort antal madonnor med barn.

Ett fel som på senare tid blivit vanligare i skolan är särskrivning av sammansatta ord. Vad är en svart sjuk man, är det en som kan vårdas av en sjuk syster? Lever pastejen? Ja, det är kanske lika troligt som att stekt höns lever.

Språket är ologiskt. Varför heter det "God jul" men "Glad påsk"? Varför är "Han kommer" säkrare än "Han kommer säkert"?

Lars Melin bryter ner mina föreställningar om rätt och fel. Det är inte fel att säga "Han är tuffare än mig" i stället för "Han är tuffare än jag". För si – "än" kan vara antingen preposition eller bindeord, i senare fallet med en tänkt satsförkortning "än jag (är)".

För att begripa det bör man vara slängd i grammatik. Det är Lars Melin. Han vet att "inte vågat kommit" och "inte fått gjort" heter dubbelt supinum. Och han är beredd att godkänna det lika väl som "inte våga komma" och "inte fått göra".

Så långt hänger jag inte med. Ty fast jag skrivit nästan hundra böcker har jag aldrig blivit färdig med språket.

   

Teve är ett bra sömnmedel

Varenda kväll sitter jag och glor på teve. På det ena programmet mer korkat än det andra. Så gör också miljoner andra människor har jag förstått. Folk måste ha reagerat på detta. Och visst – några av våra begåvade poeter har ironiserat över dumburken. Till exempel Alf Henrikson som redan 1992 diktade så här:

Min anfader språkade milt i sitt tjäll

ty min anfader saknade teve.

Och när orden tog slut tog min anfader kväll

och min anmoder sussade breve.

Det var människans lott i vårt dåtida land

på den dåtida himlakroppen

att tala och tänka på egen hand

om de senaste världsförloppen.

Jag hann tänka på detta en kuslig sekund

tills de gudskelov fixade proppen.

Och poeten Ove Klinthäll funderade så här kring televisionens mångfald och valfrihet:

När Hyland fick snurren på sin Karusellen

så samlades Sverige vid radion om kvällen.

Sen satte sig såväl baronen och greven

som ofrälse folk framför Hörnan på teven.

Dan efter var samtalet alldeles givet

för alla såg samma program här i livet.

Nu har vi en massa kanaler att ramma

och alla är lika men inget detsamma,

och samtalsämnen är svårt att få fram

för ingen har tittat på samma program.

När jag hade hustru att prata med tittade vi sällan på teve. Vi hade annat att prata om, barnbarnens hyss och böcker vi läst. Nu sitter jag här ensam och glor. Och somnar framför teven. Bästa sömnmedlet är Vem vet mest? Det får mej att somna på mindre än tio minuter. 

Kring vår stad står glömskan tät

Dagens dikt lånar vi av Alf Henrikson:

Under Norrköpings lindar en höstlig dag

i tider som fallit ifrån

vandrade Nisse Ferlin och jag

och Ivar Lo-Johansson.

Aftonen skred och det led mot natt

och höstlöven föll där vi gick.

Och i rasslet av löv strök en vilsen katt

och besåg oss med brinnande blick.

"Själv är jag ett visset löv", sa Ferlin,

"i en vind utan rast eller ro".

"Mörkt är statares liv, titta svart som hin

är den katten", sa Ivar Lo.

Och det rasslade mäktigt av nedfallna blad

kring den ljudlösa kattens fjät.

Och nattmörkret föll över Norrköpings stad,

och kring resten står glömskan tät.

Vi som bor i Norrköping kan glädja oss åt att Alf Henrikson ägnat vår stad uppmärksamhet. Det skrivs ju så sällan om vår arbetarstad. Vi kommer alltid i skuggan av Linköping, denna upphåsade medelklasstad med en massa universitet och fint folk.

Men vi har visst också fått nåt slags högskola på senare tid. I varje fall riskerar man nu att köra ihjäl en massa studenter som hasar sej fram över Skvallertorget på eftermiddagarna. Vi är ju inte längre nån arbetarstad sen Industrilandskapet tömts på fabriker. Så vad är vi då? Vi väntar på en ny identitet. 

Vilken jäkla dialekt vi dras med!

Vår favoritpoet Ove Klinthäll påpekar att det i dag är "Moder Sveas rikas nationaldag. Det vill han fira med en dikt på den egna förfärliga östgötadialekten:

Du gamle, du frie, du blågule flagg,

här står vi e skock som vill dej hylle,

men oj, va ja fryser, ja sakner ytterplagg

å borde hatt kalsonger utå ylle.

Men solen den lös på vår svenskhimmel blå

- vi sjunger nåt sånt om våran fane -

å dä va så skönt när ja åkte hemifrå,

men nu, när ja har ställt mej här å glane

har himlen blitt blåsvart å vinden ä kall;

ja längter så dant te kaffeborden,

men ja måste stå här e stunn i alle fall

å höre på di fosterlänske orden.

– Men ja vill inte ännu dööö i Nooorden !

Han säger att östgötadialekten är nödvändig för att kunna rimma på hylle och ylle. Men jag tycker enda fördelen med ovanstående är att ni andra får se vilken jäkla variant av svenska språket vi dras med här i trakten.

Här kommer några diktare till tals

Dagens dikt, troligen av Alf Henrikson:

Det satt en vis gammal uv i en ek.

Ju mer han begrep ju mindre han skrek.

Ju mindre han skrek ju mer fick han höra.

Så skulle alla tidningsmän göra.

Dagens limerick, säkert av mig:

Om man går till dans i januari

och blir kär i den flicka man tar i,

då är risken rätt stor

att den flickan blir mor

och november den höst man blir far i.

Men Varför skriva? undrar poeten Ove Klinthäll:

Jag ligger här i sängen och funderar på en sång

jag borde kunna skriva om jag bara om igång,

men jag är lat och trött, så det blir inte ens ett prov,

och varför skriva något varav ingen har behov?

Ja, varför skriva? Jo, för att det är kul. Och för att det är ett sätt att få veta vad man tycker och tänker. Och om man inte blir godtagen av något förlag har man numera fått en ny möjlighet – att publicera sej själv på en sån här blogg!

Att skriva är ett sätt att leva

Nu borde jag börja skriva på en roman. Det var länge sen jag gjorde det. Och jag trodde att det aldrig mer skulle bli aktuellt. Men så söker jag stöd hos Vilhelm Moberg igen. 1968 gav han ut boken Berättelser ur min levnad. Där berättar han om sin ålderdom:

"Och över mig kom den fasa och skräck som väl ingen författare undgår, särskilt vid äldre år: Nu är du utskriven! Slut! Nu kan du aldrig göra någonting mer!"

Han kände sig sjuk och gick till doktorn. Det blev undersökning av kroppens alla vinklar och vrår, men ingen orsak till arbetsoförmågan kunde upptäckas. Slutligen kom ha själv på hjälpen: Tomheten efter arbetet kunde endast avlägsnas med nytt arbete.

Moberg tyckte sig få bevis för att författarskap är en särskild livsform. Att skriva är ett sätt att leva. Han säger: När den dagen slutligen är inne då jag inte längre kan skriva, då vill jag hoppas att dörren till oåtkomlighetens rum slutes om mig. Jag vet att den dagen kommer, men "till dess fortsätter jag att i arbetet söka meningen med den tillställning på jorden, där jag har råkat vara med".

Känslan av att vara slut och inte kunna arbeta mer kan bara botas av mer arbete. Skrivandets villkor är tidlösa. Det som gällde för Moberg 1968 gäller för mej i dag. Oförmågan till arbete kan bara botas med nytt arbete.

Men att börja på en roman är inte så lätt. För att skriva måste man ha något att skriva om. Numera upplever jag ju ingenting. Jag sitter här i dödens väntrum och läser tidningar och böcker och kommer sällan utanför dörren.

Men fantasi! En författare måste väl ha fantasi, kunna hitta på!

Numera ska det vara deckare. Världen ropar efter svenska deckare. Okay – min huvudperson Miriam Svensson går till klädskåpet för att hämta ett rent nattlinne. Hon öppnar dörren och tittar in i ett par döda ögon. Där ligger ett huvud!

Se där – fantasi har jag. Och arbetsförmåga, därom vittnar två meter böcker i min bokhylla. Flera hundra böcker, där jag i var och en hittat på en berättelse och slutfört den.

Men – jag tycker inte om min fantasi. Om jag nu skulle börja på en bok, vill jag att den ska vara den bok som människorna i dag behöver. Men vilken bok är det?  

När man slog ihjäl de gamla

 I min ålder söker man sej gärna till böcker om gamlingar. Jag hittar Ivar Lo Johanssons Ålderdoms-Sverige. Han skriver att det i Tidersrums kyrka i Östergötland ”så sent som 1932 återfanns en klubba som enligt en mängd sockenbor använts som ätteklubba”. En gamling berättar:

      – Då när di vart gamle, så slo di ihjäl döm mä den. Dä va ett allene långt skaft. Då skulle hela släkta hålle i, när di slo te.

      Ivar Lo skriver att en östgötsk riksdagsman, godsägare Burén på Boxholms säteri, under 1800-talet motionerade om återinförande av ätteklubbor för att lösa åldringsvårdens problem.

       Numera, menar Ivar Lo, fredar man sitt dåliga samvete genom att bygga snygga ålderdomshem. Där tvingas pensionärerna vara med på andakter och ”efteråt bjuds det som belöning på kaffe”.

      Kärlek mellan gamlingar vill man inte veta av, skriver Ivar Lo. Vid den tid när han gav ut sin bok hörde jag själv någon berätta att en kommunalpamp i Östra Husby där jag bor förebrått de intagna på ålderdomshemmet: – Jaså, det har varit samlag här!

      Ivar Lo tyckte att gamlingar borde få gifta sig på hemmen, men prästen menade att äktenskap är till för fortplantning. Och släktingarna ogillade tanken ”för om åldringarna blir lyckliga så dör dom aldrig”.

      Nå, tiderna förändras. Man kommer inte att råka ut för släktklubban eller ättestupan. Klubban från Tidersrums kyrka lär numera finnas på Nationalmuseum. Men har den verkligen använts att slå ihjäl gamla med?

      Historikern Birgitta Odén har granskat fenomenet. Ordet ättestupa förekommer i svenska språket först i mitten på 1600-talet. Den enda historiska källa som nämner det för förkristen tid är en isländsk mytsaga, en skämtsaga, som inte var avsedd att tas på allvar utan skulle locka till skratt.

      Ättestupan och ätteklubban har kanske aldrig funnits. Men önskan att bli av med olönsamma gamlingar finns kvar. Tills åldringsvården blivit privatiserad. Då kommer det alldeles säkert att finnas några som önskar oss ett långt liv, nämligen de direktörer som ska driva skattefinansierade privata ålderdomshem och tjäna pengar på oss!