Sådan är kapitalismen – ny text

Att man kan berätta en historia på bara några rader visade Hemingway när han skrev: "Till salu. Ett par barnskor. Aldrig använda". Poeten Ove Klinthäll behöver åtta rader, men så blir det också på vers:

Hon var tjock och han var mager,

hon var kort och han var lång,

han var ful och hon var fager –

alltihop på samma gång.

Och dom gifte sej – som andra

när en pingsthelg låg på lur,

men dock inte med varandra

och det var en jävla tur!

Så kan det gå. Och mycket dramatik kan anas i den rimmade berättelsen. Men det är något jag inte begriper: Varför skriver han om äktenskap som kan bli lyckliga eller olyckliga på melodin till Sådan är kapitalismen?

Kapitalismen gör ju alla olyckliga tills vi avskaffar den. Det börjar bli dags.

Från socialism till liberalism. Och sen?

Jag hittar ett gammalt nummer av Proletären (från 13 februari 2014) och får en liten historielektion. Där citeras sossen Axel Danielsson från partikongressen 1897 där följande formulering antogs:

"Socialdemokraterna skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen."

Och vidare i den så viktiga egendomsfrågan: "Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och deras förvandling till gemensam, hela folket tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion."

1944 kom Ernst Wigforss med sossarnas efterkrigsprogram. Där fanns en formulering som skulle stå sig ända till 2001. Socialdemokratin ville där "så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer".

Den skrivningen var på tok för radikal för Göran Perssons parti. Klasspolitik ersattes av folkhemspolitik och klasskamp av klassamarbete. Politiken handlade inte om att avskaffa kapitalismen utan om att reglera den.

Socialdemokratin övergick från socialism till liberalism. Vart går den nu?

Ni som lever får se.  

Fiendens vapen heter pengar!

Mellan åren 1905 och 1908 fanns det en tidning som hette Tjänarinnebladet. Den gavs ut av Stockholms tjänarinneförening som organiserade hembiträden. Den skrev om medlemsvärvning men också om kultur och uppmanade hembiträdena att läsa böcker.

I början av 1900-talet fanns arbetartidningar över hela landet, både fackförbundsorgan och socialdemokratisk dagspress. Om detta skriver Kalle Holmqvist i Flamman 6 mars. Det är nåt skumt med våra medier, skriver han. Kulturtidskrifterna blir färre och det finns bara några få alternativa nyhetstidningar (till exempel Fria tidningen och nystartade Dagens ETC).

Det har blivit något slags sanning i arbetarrörelsen (och vänstern) att det inte går att driva och äga tidningar längre.

I själva verket är det både billigare och enklare att producera tidningar och böcker nu än det någonsin varit. Är det bara viljan som saknas?

Frågar Kalle Holmqvist i Flamman. Vad ska vi svara? Själv saknar jag ledare och sammanhållning i arbetarleden. Våra motståndare har använt sitt starkaste vapen – pengar! De har köpt upp arbetarrörelsens ledare. Vad kostade Ingvar Carlsson? Vad tjänar Göran Persson på de uppdrag åt näringslivet som han sålt sej till? Hur länge ska Stefan Löfven kunna stå emot när fienden kommer med sitt pengavapen?

Ni som lever får se. 

Nykteristen som skrev dryckesvisor

Min far dog 1978. Han var versmakare, skrev på beställning åt överklassen som inte kunde skriva visor eller ens rimma på julklapparna. I hans efterlämnade högar av papper har jag över fyratusen hyllningsdikter han skrivit. Där hittar jag nu också ett kuvert med ett hundratal snapsvisor som han, nykteristen, har skrivit. Här är ett exempel, på melodin Flottarkärlek:

Jag var ung en gång för längesen,

och alla var väl det,

och vi känner alla huru åren går.

Men vi har väl alla känt hur allting mycket bättre går

om man bara får en liten styrketår.

Haderian, hadera,

haderian, hadera,

låt oss ta den nu och sjunga: Helan går!

Han var helnykterist, drack inte ens en öl. Det visste jag om honom och det tog jag efter. Men att han skrev dryckesvisor hade jag ingen aning om. Till och med den visa som jag sjöng på min första skolavslutning 1933 gjorde han om till snapsvisa:

Där växte uti dalens famn

en liten blomma utan namn,

bland dalens alla blommor små

hon vackrast var ändå.

Vår dryck den skänker must och märg

och ger åt allting tjusig färg,

och den ger värme i vår kropp.

Nu gör vi botten opp!  

Här sitter jag alltså med hundra dryckesvisor. och så ett brev från Wahlströms bokförlag, daterat 20 januari 1972: "Bäste herr Wernström. Härmed översänder vi Ert manuskript innehållande snapsvisor och bröllopstelegram eftersom vi för tillfället inte planerat någon ny snapsvisebok. Vi hoppas få återkomma vid något annat tillfälle. Med många vänliga hälsningar…"

De återkom inte och det blev ingen snapsvisebok. Tre barnböcker fick Gunnar Wernström publicerade. Resten av hans vedermödor är travar av papper, visor och utkast till ungdomsböcker och romaner. Han fick aldrig tid att slutföra det han ville göra. Hans tid gick åt till att skrapa ihop pengar till hyra och mat och skolagningar åt oss i familjen.

Det var svåra tider i min barndom, arbetslöshet, fattigdom och ströjobb. Det minns jag, men jag kan inte minnas en enda dag då jag fick gå hungrig.

Arbetarförfattare, arbetarbloggare!

Vi lever i ett klassamhälle. Överklassen har sina värderingar som trumfas fram i alla medier av lydiga journalister och programledare. Arbetarklassen har sina värderingar som har mindre möjligheter att nå ut.

Det finns arbetarförfattare, till exempel i Föreningen Arbetarskrivare (sök gärna medlemskap där!), men finns det några större förlag för arbetarlitteratur?

En journalist som nyligen intervjuade mej kallade mej arbetarförfattare. Jag sa att jag gärna ville se mej som en sån. Men att jag nu slutat skriva böcker och i stället bloggar för rätt många läsare. Så du är väl arbetarbloggare då?, sa journalisten.

Ett ganska skojigt ord – arbetarbloggare. Låt oss bli flera! Alla vi som skriver med socialistisk ambition men har svårt att hitta förläggare som vill ge ut oss. Jag når lika många läsare med den här bloggen som jag skulle göra med en bok.

 Så låt oss skapa vårt eget forum och nå ut – vi arbetarbloggare!

Får jag bidra med en barnvisa?

När man skriver skapar man en värld och lever i den som om den vore verklig. Man hittar på personer och umgås med dem. Mina böcker om Trälarna innehåller tjugo berättelser och en massa personer. När jag för många år sedan skulle dramatisera en av dessa berättelser stötte jag på ett problem. I boken kunde jag skriva att de sjöng, men på scenen måste det låta. Hur sjöng man på 1300-talet? Det var det ingen historiker som visste. Jag blev tvungen att fråga mina egna påhittade personer. Deras svar började klinga i mitt huvud:

Skatan hoppar från tallegren

från den fattiges bord tar hon silversken

men den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud

Adelsman rider i villande skog

och böndernas pilar de vet var de tog

och den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud.

Eggar och svärd är vad smeder gör

och någon råkar väl ut därför

så den rike han mister sitt huvud

ja den rike han mister sitt huvud!

I min berättelse fick mina påhittade personer påstå att det var så man sjöng på 1300-talet. Genom dem påstod jag detta och ingen kunde säga emot eftersom ingen visste.

Så hoppade sången ut ur berättelsen och hamnade i min vardagsvärld. Det är mer än trettio år sedan. Mitt barnbarn Malin blev förtjust i sången. I bussar och spårvagnar, på dagis och överallt sjöng hon högt och klart att den rike han mister sitt huvud, ja den rike han mister sitt huvud!

Teve hyllar i dagarna Alice Tegnér och efterlyser nya barnvisor. Jag bidrar gärna med den här. Den har en trevlig melodi. Och så är den ju så lärorik med sin glada refräng! 

Jag är en nykter tråkmåns

Som författare vill man vara en viktig och betydelsefull person i samhället. Jag har hittills inte kommit därhän. Fast jag skrivit många böcker har jag inte blivit någon Vilhelm Moberg. Honom hittar jag i en bok som heter Historiens 100 viktigaste svenskar (Forum 2009). Det står ingenting om hur han skriver. Han presenteras som den svenska litteraturens folkkäraste bråkmakare. Han försökte sig på släktforskning en gång. Efter tre led hittade han en präst, då slutade han.

Jag letar efter författare som jag skulle kunna lära något av. Jag hittar Erik Johan Stagnelius, en ful fylltratt, narkoman och horbock som skrev vår vackraste och mest ömsinta lyrik.

Men framgång är visst inte alltid till glädje. Stikkan Andersson skrev sin första låt, Tivedshambo, som sextonåring. Skrev 3000 låtar till. Skapade ABBA. Blev mångmiljonär. Dog nersupen och bitter.

Supandet tycks inte vara något hinder för skapandet. När jag satt i Författarförbundets styrelse träffade jag många kolleger. Inte de stora, inte Moberg eller Astrid Lindgren. Sådana gick aldrig på fackmöten. Bara vanliga skrivare.

 Efter varje sammanträde skulle samvaron fortsätta med drickande på Den Gyldene Freden. Jag som var helnykterist lämnade gänget och gick hem.

Här har vi kanske anledningen till min litterära begränsning. Jag är helnykterist. Nykter och skötsam. Som Vilhelm Moberg.

 Jag är en nykter tråkmåns. Som sådan har man inte många vänner bland kollegerna. Och ingen större framgång i jobbet heller.

Ska jag ta mej ett järn? Två, tre… börja kröka? Bli alkoholist och få fart på skaparkraften? Råd mej, den som vill och kan!