Bra idé nobbad av Sveriges Television

I går skrev jag om Föreningen Arbetarskrivare som efterlyser bidrag till sin nästa antologi med rubriken Berätta om ditt arbete! Jag fick ett svar från filmfotografen Lars Westman som gladde mej mycket. Lars Westman knoppade av från Aftonbladets sätteri samtidigt som jag och bestämde sej för att leva på att filma. Han var för vänstervriden för Sveriges Television men har ändå lyckats på något vis. Om Berätta om ditt arbete skriver han nu:

"Vilket bra initiativ! Skriv om sättarjobbet! Jag försökte få svt att filma alla yrken som existerade och sända en varje dag. Som pausfilm t ex. Bra för unga att veta t ex vad de ska välja för jobb. Inte fan, för rött."

Jag minns när han fick den idén. Han ville rikta kameran mot en arbetare och ställa frågan Vad håller du på med? Och så få jobbaren att beskriva sin verksamhet. Bara på nån kort minut. Så många yrken som det finns. Inte bara snickare, målare, murare och parkeringsvakter utan också kemist, låssmed, biolog, slaktare, väktare, audionom, garvare och yrken som man inte har en aning om. Mycket intressant skulle vi ha fått veta, om inte ledarna på Sveriges Television varit så ointresserad av – just arbete!  

Berätta om ditt arbete!

I går kom årets fjärde medlemsblad från Föreningen Arbetarskrivare i min brevlåda. Och jag blev ännu mer förbannad på det samhälle där de borgerliga värderingarna sprider sej i allt vidare kretsar. Ett exempel är mottagandet av Landet som sprängdes, föreningens åttonde antologi.

Många av de redaktioner som fått boken har valt att inte anmäla den, bland annat ABF:s tidning Fönstret vilket är anmärkningsvärt. Skildringar som är viktiga och välskrivna inlägg i samhällsdebatten. Men ändå har media valt att gömma undan boken. En bild av hur svårt det är att komma fram i debatten när man inte kommer ut på de stora förlagen och inte har tillgång till TV-sofforna.

Så är det. Många av oss som har något att berätta struntar i att skriva eftersom förlagen inte tycks efterfråga arbetarlitteratur. Då är de dags att gå med i Föreningen Arbetarskrivare. Där efterlyses bidrag till föreningens nästa antologi med rubriken Berätta om ditt arbete. Det låter lockande. Jag kan inte låta bli att försöka, även om jag ska klämma in alla mina arbeten på de femton tusen tecken som är tillåtna.

Om du inte kommer igång kan du följa Vilhelm Mobergs råd till blivande författare: Skriv den sannaste mening du kan komma på! Fortsätt sen utifrån den och skriv vidare!

Eller följ mitt råd: Bli medlem i Föreningen Arbetarskrivare och känn stödet från alla kompisar som har samma värderingar och ambitioner som du! Kolla på www.arbetarskrivare.se.   

När blir penningväsendet begripligt?

Det är något mystiskt med pengar numera. Jag har haft tur, jag lever på den gamla rest av välfärden som heter ATP, jag får tolv tusen kronor i månaden på mitt personkonto. Men det är allt mindre jag kan göra med dessa pengar. Jag kan inte betala med dom på bussen. Jag kan betala för bensin med kort. Jag kan ta ut kontanter i en automat på ICA som gärna vill ha kontanter för mat och tandkräm som jag köper där.

I en artikel i ett gammalt Ordfront Magasin (nr 2/2009) läser jag att bankerna skapar pengar när de lånar ut. I Sverige skapas 92 procent av samhällets pengar av privata banker, medan 8 procent skapas av Riksbanken. De privata bankerna skapar pengar i form av digitala konton, medan Riksbanken skapar kontanter, alltså sedlar och mynt.

I Ordfronts artikel frågas: Är det klokt att låta privata vinstdrivande företag ansvara för att skapa samhällets betalningsmedel? Jag måste fråga: Digitala pengar, är det pengar som finns eller finns dom inte?

Ordfronts artikel slutar: "I dag motsvarar mängden sedlar och mynt bara en mycket liten del av den totala penningmängden. Resten är digitala pengar skapade av bankerna. När ska vi åter bestämma oss för att ge Riksbanken ensamrätten att skapa alla pengar."  

Bra fråga! Och när ska vi nationalisera bankväsendet och beröva enskilda rikemän makten över våra liv? När ska vi göra penningväsendet begripligt för oss vanliga gräsrötter? Jo, när vi inför planekonomi, socialism och verklig demokrati. Förr går det inte. Men när?

Hur fan når man twitter och facebook?

Jag har svårt att ta till mej allt nytt, sånt som twitter och facebook och allt vad det heter. Så har det alltid varit. År 1889 hade en av mina romanfigurer, lille Emil, svårt att ta till sej metersystemet. Hans lärare sa:

– Det är endast fem ord man behöver hålla i minnet för att ha namnen på alla nya mått och vikter, nämligen orden kilo, hekto, deci, centi och milli. Så enkelt är det!

Emil tyckte inte alls att det nya metersystemet var enkelt. Varför skulle tre och en tredjedels fot kallas en meter? Och två och en tredjedels skålpund ett kilogram? Och två tunnland en hektar?

Det hela föreföll alldeles meningslöst. Men så skulle det vara från och med i år, det hade överheten bestämt. Från och med i år skulle det inte finnas några tum och fot och läster och skålpund. Allt skulle vara meter. Och liter och kilo som på något mystiskt sätt hängde ihop med metern.

Ingen hade förklarat nyttan med allt detta. Emil var därför övertygad om att det bara var ett nytt sätt att jävlas med landets skolbarn.

För min del verkar twitter och facebook vara ett sätt att jävlas med oss gamlingar. Det påstås att det förs intressanta samtal under dessa beteckningar, men hur jag än försöker kan jag inte hitta dit på min Mac. Om jag får ett meddelande och försöker svara får jag veta att: För att kommentera via e-post måste meddelandet skickas från en adress som är kopplad till ditt konto. Thanks, The Facebook team.

Jaså. Och hur får man en sån adress då? Det skulle The Facebook team lätt kunna tala om, om de ville upplysa i stället för att bara jävlas med oss.

Dela rätt och vi får alla bröd

För Dagens dikt väljer jag i dag Ture Nerman, överklassgrabben som skrev så fin arbetardikt. 1926 skrev han Gammal arbetare i Folkets hus´ hall. Den handlar om en gubbe som gått in på Folkets hus på Barnhusgatan i Stockholm för att söka lite värme. Där strömmar in en fin publik som ska gå på revy:

och hallen ekar av förtjusta skratt

och doftar överklassparfym i natt

Det blir tyst i hallen. Gubben sitter där och tänker tillbaka. För 15-20-25 år sen, då brann här eld i sinnen. Då slogs vi än mot Mammons tyranni, och ledarna var magra än som vi… Men så är revyn slut och publiken strömmar ut:

Vad? Jag har sovit… drömt… Teatern slut.

Publiken klär sej, gnolar strömmar ut…

går opp i bilarna på Barnhusgatan.

Ja, klockan slog ju elva nyss, för satan.

De sista skådespelarna går hem.

Jag fryser. Hu, det kryper i var lem.

Man är för gammal för tre nätters vaka.

Fy fan vad en kopp kaffe skulle smaka!

Jaja, vaktmästarn… Nu ska gubben gå

i kalla natten ut och pröva på

att tigga hop en slant till natthärbärge

här i demokratiens gamla Sverige…

Ture Nerman visste det vi alla vet men ännu inte dragit konsekvenserna av:

Du önskar trygghet emot svält och nöd.

Jorden är rik. Allt finns i överflöd.

Dela det rätt och vi får alla bröd.

Så kunde han skriva – enkelt och rakt. Det var därför jag ville påminna om honom.

Kalle Finkel och Makten

Jag har skrivit så många böcker att jag inte kan hålla reda på dem. En av dem är helt och hållet försvunnen, jag kan inte hitta ett enda exemplar i mina bokhyllor. Den hette Kalle Finkel och Makten.

Jag minns hur den kom till. Det började med en idé: Om man kan transplantera en njure bör man väl kunna transplantera en hjärna också. Det ger ju flera möjligheter. En kvinnlig hjärna i en mans kropp? Nej… En gamlings hjärna i en ung kropp? Tjaa! En fattig mans hjärna i en rik mans kropp? Ja!

Sen skulle idén befruktas med en avsikt: En vanlig människas hjärna i en makthavares kropp! Så att en vanlig medborgare får insyn i de mäktiga beslutfattarnas värld!

Och så en förutsättning som läsaren inte vet om: Partiledare Fredrik har råkat ut för en olycka och fått huvudet krossat. Partiet måste ha honom på benen till sommaren och valrörelsen. En skum läkare med privatklinik åtar sej jobbet. Fredriks hjärna går inte att rädda. Läkaren skickar ut sina hejdukar att skaffa fram nån som ingen kommer att sakna. De tar den gamle uteliggaren Karl Valter…

Så kan historien börja. Karl Valter vaknar upp i en sjuksäng. Bredvid sängen sitter en flicka som påstår sej vara hans älskarinna och vill ha pengar. Karl Valter känner sej konstig i munnen. Tänder han förlorat sitter där de ska. Ett finger han förlorat har kommit tillbaka. Nästa gång han vaknat sitter vid sängen en rödhårig kvinna som påstår sej vara hans hustru.

Till henne kommer han så småningom hem och upptäcker att de har två barn tillsammans. Dit kommer partisekreterare Åke Klantvall och drar iväg med honom till möten och TV-framträdanden. Vid intervjuer kan han inte svara som en politiker utan bara som en vanlig klok medelsvensson… Ja, så är historien igång.

Den boken är jag nyfiken på. Jag skulle gärna vilja läsa den på nytt. Den enda av mina hundra böcker som inte finns mitt arkiv. Nu får jag väl söka den på biblis eller på nåt antikvariat.        

Vem kan man lita på?

Dagens dikt får bli en text som jag skrivit för länge sedan och nu hittar bland mina papper. Den har ingen melodi, men det kan den kanske få. Jag kallar den SAMHÄLLSBYGGARBLUES:

Man rev den kåk där farsan bodde

och man byggde sej en bank

Den blev hög och den blev kopparblank och trist

Det var inte vad han trodde

när han jobbarlös och pank

satt och läste Marx och blev socialist

Mycket hände sen den tiden

när man ännu kunde tro

att det fanns nån heder kvar i våra led

Så när farsan dog på Hemmet

där till slutet han fick bo

var han glad ändå att han fått vara med

Men han visste inte då att

dom som valdes för hans sak

skulle sälja sej så lätt till industrin

käka middagar med pamparna

på näringslivets tak

och sen leva högt på skendemokratin

Man rev den dröm som farsan hade

och man byggde sej en bank

Det var inte där som farsan skulle bo

Inte heller barn och barnbarn

fast han trodde så en gång

på den tiden när man ännu kunde tro

Den här texten är från 1960-talet eller möjligen från början av 1970-talet. Den visar att vi misstrodde socialdemokratin redan för ett halvt århundrade sedan. Vi, alltså vänsterns kulturarbetare. Nu lyssnar vi på Stefan Löfven i Almedalen och möter samma brist på klarspråk, samma röstfiske, samma flirt med medelklassens tänkbara väljare. Vem i hela världen kan man lita på? Jonas Sjöstedt? Han snackade bäst av partiledarna i Almedalen. Ska han hålla fast vid sina krav även om det hindrar honom från att komma med i regeringen efter nästa val?