Tre välfärdsmodeller

Eftersom Sverige varit världens bästa land att leva i mellan 1950 och 1980 och vi nu har en regering som inte vill erkänna det – och vi dessutom saknar ett arbetarparti som vill upplysa oss och återta denna unika välfärd – känns det viktigt att kolla vad det är svikarna bestulit oss på.

Jag letar i mitt arkiv och hittar Pockettidningen R nummer 2/1999 där Handels förbundsekonom Stefan Carlén kommer med den enkla kunskap jag är på jakt efter. Han beskriver de tre välfärdsmodeller som dominerar i Europa.

Den första är den engelska med låga skatter och behovsprövade bidrag – alltså ungefär som i USA, Kanada och Nya Zeeland.

Den andra är den katolska-korporativa på det europeiska fastlandet, där socialförsäkringarna är knutna till arbetsgivarna och omsorgen om barn och äldre sköts i familjen där kvinnorna jobbar gratis och inte kostar skattepengar.

Den tredje välfärdsmodellen är den skandinaviska med höga skatter, stor offentlig sektor och sociala förmåner lika för alla. Alltså en solidarisk modell som gynnar jämställdheten mellan både kön och samhällsklasser.

Nu undrar jag vart den här analysen tagit vägen i debatten. Den är enkel och begriplig. Den visar skillnaden mellan vår modell och de övriga. Den ger oss klara besked: Så här vill vi ha det! Vi vill ha höga skatter som ska bekosta en stor offentlig sektor som kan garantera alla människor ett hyggligt liv!

Skatter förresten… du hör aldrig fattiga människor klaga på skatten, det är det bara de rika som gör. De som har råd men inte vill dela med sej. Därför ska vi ha generell välfärd. Så att även de rika får barnbidrag. Så de ser vad skattepengarna går till. Då kan vi argumentera för vår skandinaviska välfärdsmodell – den som Stefan Carlén beskrivit så enkelt och bra.  

Den svenska vänsterns historia

Det finns böcker som alltför lätt glöms bort. Till dom hör "Mot strömmen" av Frank Baude, som tidigare var ordförande för KPMLr, nuvarande Kommunistiska partiet. I boken som kom ut 2000 skriver han inte bara sitt partis utan också den svenska vänsterns historia.

För oss partilösa gamlingar väcker boken minnen. Jaså, var det den 14 juni, då 1965, som polisen grep Sköld Peter Mattis och Åsa Hallström på Hötorget?

Inga och jag var där. Polisen klämde Åsa på brösten för att se om hon var tjej. Vietnamdemonstrationerna tog fart. Cornelis lanserade I natt jag drömde. Själv skrev jag om demonstrationen i ungdomsboken Mannen i det låsta rummet, där var jag tidigt ute.

Annars skrev jag i Tidssignal på den tiden. Frank Baude nämner polisbrutaliteten i Båstad i maj 68 när demonstranter stoppade David Cup-matchen mot Rhodesia. Jag var där med Lasse Westman för att göra reportage.

Året därpå – 9 december 1969 enligt bokens exakta besked – satte sej trettifem arbetare i Norrbotten och så var gruvstrejken igång. Lasse Westman var där och plåtade för sin film "Kamrater, motståndaren är välorganiserad". Säpo var honom i hälarna.

Frank Baude gör en iakttagelse: "Arbetare står i talarstolen, utan manuskript, utan vana att tala offentligt. Men talar gör de, som om de var födda till det"

Lasse Westman köpte tågbiljett men lurade Säpo och stack iväg med bil till Stockholm. Filmen gömde han under min och Ingas säng där den låg säker för Säpo.

Frank Baude är bra på personkaraktäristik i sin bok: "…den uppenbart köpta Marit Paulsen", Carl Bildt, "en blek, arrogant typ, en politisk broiler", Per Westberg, "en stormrik liten vesslelik minister" som blev vanlig i TV "då en allt större stöld av allmän egendom i rasande fart gick till de privata fickorna".

Baude låter också landets skadegörare avslöja sej själva. Som riksbankschefen Urban Bäckströms uttalande i SvD: "Det är naturligtvis viktigt att Riksbanken med sin penningpolitik inte i onödan hindrar arbetslösheten från att sjunka."

Och Dagens Industri får komplettera: "…själva finessen med en socialdemokratisk regering är att den kan föra en borgerliga politik utan att fackföreningar, pensionärsorganisationer och andra socialdemokratiska fästen revolterar."

Socialdemokratin är förlorad för arbetarklassen, blir Frank Baudes slutsats. Men det var tolv år sedan, år 2000. Som historieskrivning är hans bok mycket intressant. Vilket inte betyder att hans slutsatser är giltiga i dag. Eller?

Erotiska väsen i vår fantasi

Kristendomen är en importerad lära som aldrig helt har passat oss här uppe i Norden, säger Ebbe Schön i sin bok Erotiska väsen (Carlssons). Han ger många exempel på vilket lidande den kristna sexualfientligheten åsamkat oss.

Erotiska väsen hade vi skapat långt innan kristendomen drabbade oss. Skogsarbetare och kolare lockade fram skogsrået i sin kvinnofattiga tillvaro. Sjömän behövde sjöjungfrun, hon var känd med sin fiskstjärt redan under antiken. Maran beskrevs redan av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Kvinnor som fick släpa hem vatten ville kanske gärna möta näcken vid bäcken.

Belysningen var dålig både inne och ute. Ljud i naturen kunde tolkas som tassande steg och mumlande röster. Fantasin gav alltid häftigare sexuella upplevelser än vardagen hade att erbjuda.

I Norden hade vi en sexvänlig religion i asatron. När den trängdes undan av kristendomen blev sex kopplat till skuld. Kristendomen blev en katastrof för vårt sexliv. En ogift kvinna som födde barn fick räkna med att kallas hora för resten av sitt liv. Under 1600- och 1700-talen gällde de flesta dödsdomar barnamord. Om häxor som hade samlag med djävulen fantiserade prästerna från predikstolarna och kvinnor brändes levande i häxprocessernas tid.

Ännu i början på 1700-talet antecknade präster ordet "bergtagen" i kyrkböckerna när någon försvunnit på mystiskt sätt. I 1734 års lag rekommenderades bönderna att anlita kvinnliga vallhjon i stället för pojkar som antogs ha sex med de djur som vallades.

Ända in på 1900-talet hade de flesta svenskar en sträng kristen syn på erotiken. I stugornas kvällsdunkel berättades sägner om samlag med skogsrået, sjörået, näcken, trollen och underjordiska väsen. På Gotland var maran så karlgalen att hon tog sig in på gårdarna på nätterna för att ligga med någon gift man.

Ebbe Schöns bok är full av dystra minnen från den kristna tid som vi nu håller på att lämna bakom oss. Tron på erotiska väsen minskar när sexuella tabun försvinner.

Hos oss, ja! tänker man. Men ute i världen finns fortfarande efterblivna kulturer där kvinnor hålls strängt, straffas och även avrättas för sin sexualitet.

Om det resonerar inte Ebbe Schön, men hans levande skildring av våra erotiska väsen ger oss material för reflektioner kring folktro, vidskepelse, tankefrihet, fantasi och samhällsutveckling.

Hans bok är illustrerad med bilder i färg av Ivar Arosenius, Ernst Josephson, John Bauer, Einar Norelius och en rad andra konstnärer. En vacker bok. En fin presentbok till någon du tycker om.

                                                                                  

Om vapen och underhållning

Dagligen tittar jag på tevenyheter. Ständiga krig i fattiga länder. Varje man bär på ett vapen, oftast något slags kulsprutegevär. Vad kostar ett sånt? Vem betalar? Det väcker ett minne.

Min vän Per Wahlöö reagerade en gång på skolungdomars uppsatser och citerade: "Jag slog till honom med skjutjärnet snett på ansiktet. Blodet forsade ner på skjortan. Jag slog ner alla tänderna i halsen på honom och blod och tandflisor spottades ut."

Vad är detta? frågade Per Wahlöö. En mardröm från Buchenwald? En kriminaldåres fantasier? Nej, bara en svensk tonåring som försöker författa.

Det där var för ett halvt århundrade sedan. Sen dess har utvecklingen gått framåt i underhållningen. Var vi än bor i världen, i Sverige, i Bangkok, i Capstaden eller Rio de Janeiro, kommer vi hem från jobbet och sätter oss och tittar, kanske inte på samma nyheter men på samma underhållning med samma mord och snutar. Dag efter dag, år efter år.

Budskapen är klara. Det är naturligt att varje människa bär vapen. Kvinnor ska vara vackra. Män ska vara hänsynslösa. Om man sparkar ner nån så reser han sej strax igen.

Varifrån kommer den här dårskapen och vad är avsikten?

Den kommer från vapenindustrin, främst den amerikanska. Vapentillverkning och vapenhandel är dagens mest lönsamma verksamhet och omsätter miljoner dollar per minut i världen!

Vapenindustrin behöver tre saker. Först små krig där produkterna kan prövas. Sen större hotbilder som får länder att rusta upp.  Och så en väg in i våra huvuden så att vi accepterar galenskapen.

Vapenindustrin och underhållningsindustrin hänger ihop. Jag får inte veta vad gevären i nyhetsreportagen kostar och vem som betalar. Jag ställer inte ens frågan. För det är ju så roligt att se mord på film. Och där är jag ju van vid att alla har vapen och kan skjuta på varann hur mycket som helst.

Ungdomar som vill författa får sitt material från samma källor nu som på Per Wahlöös tid. Hur ser ungarnas uppsatser ut i dag?

När kommer tantvarningen?

Åldrandet kommer lömskt smygande, säger 62-årige musikern och ståupparen Lennie Norman i förordet till sin bok Gubbvarning (Forum). Det minns man inte om man är 25 år äldre än han. Men hur det är att vara gubbe, det vet man. Och enkla iakttagelser av hur det var förr möter man med glad förvåning. Till exempel:

Du vet att du är gubbe när du varit med om att köpa mjölk i lösvikt. Eller när du anser att en maträtt utan sås och potatis inte är en riktig måltid. Eller när du samtidigt som du slår in din pinkod läser siffrorna högt…

Det här är presentboken till varje manlig åldring. Man låter boken sjunka i knät och faller i tankar. Minns hur man som barn blev skickad till livsmedelsaffärn som var delad i två, en för mejerier och en för specerier. Hur tanten bakom disken sänkte litermåttet i plåttunnan och hällde över mjölken i plåtflaskan man hade med sig. Hur man betalade med kopparpengar, ettöringar, tvåöringar, femöringar – och hur man själv fick en tvåöring till kola för besväret.

Som åldring kan man känna sig träffad när Lennie Norman tar hjälp av Oscar Wilde: Unga män vill vara trogna men är det inte, gamla män vill vara otrogna men kan det inte.

Här kommer vi in på ett område där det är helt olika för män och kvinnor. Det skulle vara roligt om någon gammal tant ville göra en liknande bok och påminna om hur det var att vara flicka i arbetarklassen medan det ännu skulle vara sås och potatis i en riktig måltid.

                                          

Förslag från en gammelsosse

I arbetarstaden Norrköping där jag numera håller till finns några riktiga socialdemokrater kvar. En av dem heter Janne Berglund. Han skrev för några år sedan i Folkbladet och framförde några förslag som jag tycker att vi ska ta tillvara och jobba på efter nästa val. Så här om jag minns rätt:

1)   Lägg ner privatskolorna.

2)   Bygg ut kollektivtrafiken och inför nolltaxa.

3)   Bygg bostäder som folk har råd att hyra.

4)   Anställ mer personal i hemtjänst och äldreboenden.

5)   Bygg en ny försäkringskassa och arbetsförmedling.

6)   Återinför förmögenhetsskatten.

7)   Höj skatten på villor med taxeringsvärde över två miljoner.

8)   Höj inkomstskatten för mellan- och höginkomsttagare.

9)   Återställ statliga företag som el och järnväg i folkets tjänst.

10) Avskaffa monarkin.

Där fick vi något att tänka på. För oss gamla sossar är det här självklara saker, det mesta är ju sånt som vi redan hade på den gamla goda tiden. Men hur ser det ut för yngre väljare i dag? Och hur ser det ut för dagens ledande sossar? Som själva är höginkomsttagare och bor i miljonärsvillor? Kanske borde vi lägga till ett förslag:

11) Se till att ledande sossar har samma levnadsvillkor som vanligt folk!   

Att skriva om namngivna personer

Det har diskuterats om det är lämpligt att plocka in levande personer i påhittade berättelser. I Carina Rydbergs självbiografiska roman "Den högsta kasten" möter vi inte bara henne själv utan även en rad namngivna personer. Det är ingenting nytt. I Mats Olssons bok "De ensamma pojkarna" finns en elak beskrivning av Cornelis och Jan Guillous böcker innehåller många personreferenser.

Då kan man fråga sej om det är lovligt att behandla påhittade personer på samma sätt. Poeten Ove Klinthäll har tillåtit sej att plocka in välkända diktade figurer i dessa galna verser:

Och Petter Jönsson och Calle Schewen och Bellman

de for till Karlstad och Gustaf Fröding, en snäll man.

Till dessa fogades också Lagerlöf, Selman.

Tillsammans for dom till restaurangen vid Hjälmarn.

       Och deras samtal var litterärt intressanta.

       "Jag vill ha lättöl", sa Selma. "Jag vill ha Fanta",

       sa Petter Jönsson, som hade börjat att banta

       i Staterna. Han fick Fanta Light, kan man anta.

Men Gustaf Fröding och Bellman och Calle Schewen,

dom satt och sörplade i sej soppa med sleven.

När dom var mätta slog CM Bellman på TV:n,

men dom fick nog och for hem till Karlstad i PV:n.

       Och Bellman tyckte det var en dötråkig hippa.

       Han sa till Selma: "Vi kan åtminstone pippa?"

       Men Selma hävdade att hon helst ville slippa,

       då blev han ställd, för han hade hört hon var strippa.

Men hela påhittet var kaotiskt, det var det,

det tyckte alla, fast det var ingen som sa det.

Men illa opp tycktes särskilt Fröding dock ta det,

fick depressioner, och det är tråkigt att ha det.

       Men sisådär kan det alltså bli här i livet,

       det har vi hört om och det finns också beskrivet.

       Ibland kan varandet kännas sargat och rivet,

       men det kan inte va skojigt jämt, det är givet.

Nej, men det blir det ofta när Ove skriver. Frågan är nu hur diskussionen kommer att löpa. De här omskrivna personerna kan inte protestera, eftersom de inte existerar. Deras upphovsmän kan inte heller ta illa vid sej, eftersom de är döda. Möjligen kan det finnas litterära sällskap som kan ha åsikter, men de bör väl snarast vara glada åt att deras figurer inte är bortglömda…