Tre välfärdsmodeller

Eftersom Sverige varit världens bästa land att leva i mellan 1950 och 1980 och vi nu har en regering som inte vill erkänna det – och vi dessutom saknar ett arbetarparti som vill upplysa oss och återta denna unika välfärd – känns det viktigt att kolla vad det är svikarna bestulit oss på.

Jag letar i mitt arkiv och hittar Pockettidningen R nummer 2/1999 där Handels förbundsekonom Stefan Carlén kommer med den enkla kunskap jag är på jakt efter. Han beskriver de tre välfärdsmodeller som dominerar i Europa.

Den första är den engelska med låga skatter och behovsprövade bidrag – alltså ungefär som i USA, Kanada och Nya Zeeland.

Den andra är den katolska-korporativa på det europeiska fastlandet, där socialförsäkringarna är knutna till arbetsgivarna och omsorgen om barn och äldre sköts i familjen där kvinnorna jobbar gratis och inte kostar skattepengar.

Den tredje välfärdsmodellen är den skandinaviska med höga skatter, stor offentlig sektor och sociala förmåner lika för alla. Alltså en solidarisk modell som gynnar jämställdheten mellan både kön och samhällsklasser.

Nu undrar jag vart den här analysen tagit vägen i debatten. Den är enkel och begriplig. Den visar skillnaden mellan vår modell och de övriga. Den ger oss klara besked: Så här vill vi ha det! Vi vill ha höga skatter som ska bekosta en stor offentlig sektor som kan garantera alla människor ett hyggligt liv!

Skatter förresten… du hör aldrig fattiga människor klaga på skatten, det är det bara de rika som gör. De som har råd men inte vill dela med sej. Därför ska vi ha generell välfärd. Så att även de rika får barnbidrag. Så de ser vad skattepengarna går till. Då kan vi argumentera för vår skandinaviska välfärdsmodell – den som Stefan Carlén beskrivit så enkelt och bra.