Om att hålla upp en dörr

Häromdan när jag skulle gå ut från Centralbadet var det en tonåring som gick ut före mej. Han gick ut genom dörren men höll inte upp den utan släppte den så jag fick den på näsan. Först blev jag förbannad, men sen blev jag fundersam.

Under alla år jag skrivit ungdomsböcker har jag haft ögonen på barn och ungdom. Jag har sett unga i Ryssland och USA och Kuba och Mexiko som hållet upp dörren åt folk och även behandlar varandra som hövliga vuxna.

Och jag har funderat.

Vad är det som händer när jag håller upp dörren åt någon? Jo, jag tar ledningen för ett ögonblick. Jag behärskar situationen. Det är jag som ger den andre tillåtelse att passera.

Men jag tar också en risk. Jag lämnar ut mej själv genom att se välvillig ut och titta den andre i ögonen. Jag tar risken att bli bemött med ovänlighet och förakt. Att ta en sån risk kräver mod. Att behärska situationen kräver självförtroende.

Skulle då barn och ungdom i Ryssland och USA eller i uländer som Kuba och Mexiko ha större självförtroende än barn och ungdom i Sverige?

Ja, alldeles tydligt!

Det kan bara bero på en enda sak: att dessa länder har en annan historia än Sverige. Deras folk har agerat i historien! Deras lärare kan ge sina elever en historisk identitet: Det var vårt ärorika sovjetiska folk som krossade Hitlers arméer! Det är vårt och Guds USA som värnar friheten i världen! Det var vårt tappra kubanska folk som först av alla befriade sej från USA:s rövarvälde! Det var i vårt Mexico som Emilio Zapata och Pancho Villa gjorde sin ärorika revolution!

Svenska folket har agerat när det på 1900-talet byggde ett unikt välfärdssamhälle, men det får våra unga inte veta. Det förtigs i vår eländiga och historielösa skola. Svenska folket är i dag förvirrat och passiviserat och bedraget, både av motståndarna och av de egna ledarna.

Här härjar överheten fritt och håller på att rasera allt vad de unika svenska folkrörelserna byggde upp under förra seklet.

Så kan det inte fortsätta. Förr eller senare börjar vi agera igen och tar tillbaka vårt samhälle och vårt självförtroende.

Då tar vi också tillbaka vårt mod att se varann i ögonen och uppträda anständigt mot varandra.

Så kan man fundera när man får en dörr på näsan i Centralbadet.  

Dialog om en borgarblaska

– Hallå. Ja, det är jag. Va?

– Jo, du har ju sagt upp din prenumeration. Jag undrar…

– Men det har jag ju redan förklarat.

– Inte för mej. Då har du nog talat med nån annan.

– Jaså, jaha, ni låter så lika allihop. Jo, det är såhär va. Jag börjar bli gammal och har ont i ryggen. Jag är trött på att bunta ihop fyra sektioner meningslösa annonser och släpa iväg dom hundrakilovis till papparsinsamlingen.

– Hundrakilovis? Så mycket är det väl inte?

– Förra året var det etthundrafyrtiofyra kilo om jag räknat rätt.

– Det var som sjutton.

– Och nu är det ju så att skog och vatten är bristvaror i världen. Jag tror det var Georg Borgström som på sin tid räknade ut att det går åt en mindre tall och tvåhundra liter vatten för ett enda exemplar av eran blaska.

– Det var som…

– Så jag räddar en hel liten skog på det här viset. Och så slipper jag reta mej på sidor späckade med annonser och med bara en liten nyhetsartikel uppe i ena hörnet.

– Men det är ju debatt och kultur också va?

– Nä. Dagens Nyheter hade en gång landets mest prestigefyllda debattsida, men numera ser den mest ut som en betald annonsplats för näringslivsfolk och toppolitiker.

– Säger du det… men du begriper väl att en tidning måste ha annonser för att överleva?

– Jo, men som socialist har jag nog inget intresse av att landets största borgarblaska överlever.

– Jaså, du är socialist. Ja, det är väl jag också, men…

– Jag förstår. Ett jobb måste man ju ha. Du har väl flera att ringa till. Så låt mej inte slösa bort din tid. Hej då.

– Hej då. Förlåt att jag störde.

– Det gjorde inget. Snart ringer väl nästa trevliga prick. Vi pensionärer är så glada när nån tar sej tid att prata bort en stund med oss…

Sagor kan jag inte längre skriva

Det var en gång… så brukar sagor börja. Jag skrev såna förr. Det var ett sätt att vrida upp verkligheten i fiktion för att samtidigt roa och undervisa. Det går inte längre. Verkligheten har blivit så absurd att den inte kan skildras i litteratur som förr.

Det var en gång ett sagoland där alla levde gott och var lyckliga. Där fanns visserligen glupska drakar, men de hölls fängslade för att inte göra skada. Men så kom kung Carlsson till makten och släppte drakarna lösa så att de började äta människorna. Och inte nog med det. Den förrädiske kungen började skänka bort landet till ännu större främmande drakar…

Den sagan skulle inte roa barnen. Och skulle jag sedan försöka skriva om troll blev det inte så värst mycket roligare.

Varför skulle Fredrik-trollet ta från de fattiga och ge till de rika? Och samtidigt ge sej själv tiotusen guldpengar mer i månaden när han redan hade hundratusen guldpengar per månad?

Barnen skulle inte bli roade. Tvärtom skulle de bli förbannade och riva boken i bitar. Barn har nämligen sinne för rättvisa.

Verkligheten har gjort mitt jobb svårare. För några årtionden sedan skrev jag historiska berättelser. En som plundrade de fattiga för överhetens räkning och samtidigt berikade sej själv kallades fogde, skrev jag då.  I dag kan jag inte skriva så. En som plundrar de fattiga och själv lever gott på det ger i dag helt andra bilder i läsarens huvud.

Nu kräver kanske en ny tid nya sätt att skriva sagor. Men vad ska de handla om och hur ska de se ut?

Några har försökt. Till exempel Fria teatern i Högdalen. I deras senaste sagopjäs finns en mystisk hund och en konstifik vaktmästare med hemligheter i pannrummet och tant Inge som är häxlik. Hunden är kanske en förvandlad pojke och …

Nej, det blir inga figurer som man kan använda i nya sagor. Och de gamla funkar visst inte heller. Jag diskuterar det med kolleger och ber poeten Ove Klinthäll tänka på saken. Han har visst inga illusioner han heller och svarar i DAGENS DIKT;

Röd lyser luvan bak hängbjörkens slöja.

Rödluvan sitter och plockar blå bär.

Märkesjeans har hon och kortärmad tröja,

avstressad går hon och strosar så här.

Inget finns längre som stör och förargar,

mormor har dator och gör som hon vill.

Jägare finns inga här eller vargar,

inte ens mors lilla Olle syns till.

Troll och häxor kunde man skriva sagor om. Och gossar och flickor och prinsessor som gick bort sej i skogen och råkade ut för dom. I dag har de flesta ungar aldrig gått i en skog. Ondskefulla väsen hör de föräldrarna prata om när de diskuterar ekonomi och politik.

Medeltidens sagofigurer funkar inte längre. Själv har jag slutet skriva för barn. Hur deras fantasivärld ser ut har jag inte längre någon aning om. 

Träldom avskaffas inte, den bara skiftar form

Nu har man blivit så gammal så man börjar raka sej varje morgon för att vara säker på att se prydlig ut på obduktionsbordet. Man har upplevt hela välfärdsperioden och lever på ATP, den rest av välfärden som Näringslivets drängar bland politikerna ännu inte kommit på att avskaffa för min generation.

Annars jagas nu alla som kan förvandlas till samhällets olycksbarn. För att anknyta till det jag skrev i går: Sjuka friskförklaras genom att döpas om till arbetslösa. Försäkringskassan fnaskar åt Näringslivet. Allt går ut på att skaffa företagen billig arbetskraft.

Alliansen driver oss tillbaka till 1800-talet, har det sagts. Längre än så, kan man säga om man pluggat lite historia. Ända till 1300-talet, kan man hävda.

Då skulle träldomen avskaffas i Norden. Men träldom avskaffas inte, den bara skiftar form. Det var inte längre lönsamt att ha trälar i maten året om, bättre att frige dom och anställa dom vår och höst när arbetskraften behövdes. Och kyrkan hade ingen nytta av egendomslösa trälar. Den behövde fria människor som kunde betala för dop, bröllop och begravningar.

Trälar frigavs alltså. Men deras frihet var bara skenbar eftersom deras arbete fortfarande behövdes. De stora adliga godsen måste ha tjänstfolk. Då utfärdade kung Birger Magnusson en stadga som belade lösdriveri med straff. Det blev förbjudet att vägra erbjuden tjänst och straffet kunde vara spö eller tvångsarbete på spinnhus.

Det var 1300-talet. Vill man jämföra med 1800-talet kan man gå till Kunglig Majts Legostadga för husbönder och tjänstehjon av 1833. Där kallas anställning för ”laga försvar”. Försvar har man om man ”genom arbete eller annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer”.  Annars är man ”lösdrifvare” och skyldig att ”förskaffa sig årstjänst hos husbonde å landet eller i städerne”.

Maktens språk var detsamma då som nu även om orden kunde se annorlunda ut.

Arbetare kan man hunsa med, men hur är det med de fria utövarna av konst och kultur? De ligger knappast bättre till. Även här kan vi jämföra med 1300-talet. Då kallades spelmän, sångare och aktörer för lekare. Strindberg citerar i Svenska folket Västgötelagen: ”Varder lekare slagen, det skall alltid ogildt vara”. Nu behöver det inte stå i lagen, politiker kan ändå fritt beröva kulturarbetare deras livsmöjligheter.

Eftersom kulturarbetare kan vara samhällskritiska behöver de styras. Det kan effektivast ske genom att de tvingas leva på sponsring. Det visste även Västgötelagen. Den tillät kungar och hövdingar ”som hafva mångahanda omsorger och mödor” att ha ”lekare och andra fröjdesamma skämtare” – men ”ohöfviska ting böra hållas tillbaka”. Ingen samhällskritik alltså? Eller hur ska det annars tolkas?

Tiden går och mycket förändras. Så även träldomen. Den skiftar form, men den avskaffas inte. Förrän vi själva gör det. Eller ni som ännu har en framtid. Jag skulle gärna se något litet första försök innan jag kilar vidare.

Vi lever inte för vår egen skull

I DN 1 mars skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och vill införa ett nytt begrepp: arbetsförmåga. Den som har en sån förmåga ska inte få vara sjukskriven. Om man inte klarar sitt vanliga jobb ska man kunna kara ett annat.

Alla ska jobba. Inte för att samhället behöver det utan för att någon arbetsköpare ska tjäna pengar på att man jobbar.                                                                                        

Vi har omkring sjuhundratusen arbetslösa. Sjuhundratusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är igång, liksom sjukhus, skolor och daghem. Allt vi behöver finns i överflöd. De sjuhundratusen arbetslösa behövs alltså inte?

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.

Hur kommer det sig att allt fungerar fast sjuhundratusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sig genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.

Att den som blev kvar på jobbet skulle få tre löner kom aldrig på tal.

Nu ska de arbetslösa – även de som borde vara sjukskrivna – tvingas till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns bara för att inget enda tillfälle för de rika att tjäna pengar på dem ska gå förlorat.

Man jagar de fattiga och sjuka fast samhället inte behöver deras arbete.

I stället borde man betrakta dom som drar sig undan och inte vill arbeta som asociala. Fastighetsägarna är ett av de värsta exemplen. De lever på ägande. Det de äger är något som andra är beroende av. Bostad måste alla ha. Ägandet av fastigheter ger möjlighet till utpressning.

Ernst Wigforss ville på 1940-talet att hus och mark i städerna skulle ägas av samhället. Kanske kommer sossepolitiker att arbeta för sånt om de vinner nästa val.

Visst kan vi införa begreppet arbetsförmåga. Bara vi får använda den förmågan till vår egen nytta och inte till att berika redan rika parasiter.

Lycka till, Björn Ranelid!

I gårdagens Aftonbladet läste jag att Björn Ranelid inte tänker hoppa av Melodifestivalen. Han ska fullfölja det han skrivit kontrakt om. Det gör han rätt i.

Björn Ranelid är en god underhållare. När han kommit igång med att prata inför publik är han svår att få tyst på. Det vet jag som varit programledare när författare framträtt på bibliotek. Var och en hade tio minuter till sitt förfogande, men Ranelid brydde sej inte om klockan. Han var dessutom så underhållande att publiken gärna lät honom prata på. Då var det svårt att följa programmet.

Jag har aldrig läst något av Ranelid, men nu blir jag tvungen. Han har snott titeln till sin senaste bok av mej. "Tyst i klassen". Så hette en bok jag gav ut 1983. Jag är säker på att han inte snott innehållet också, men det gör mej nyfiken.

Boktitlar är inte upphovsrättsligt skyddade. I varje fall inte om de är lagom korta. Man kanske inte skulle kunna stjäla "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Men "Mannen utan ansikte" är tillräckligt kort för att kunna lånas. Så heter en bok om Vladimir Putin av journalisten Masha Gessen som kommer ut 12 mars. Så hette en bok jag gav ut 1979.

Snart får vi veta om Björn Ranelid går vidare till finalen i Globen. Det är spännande. Jag önskar honom lycka till. Det här programmet har bestämda regler. Varje inslag är begränsat till tre minuter. Efter tre minuter måste Ranelid tystna. Melodifestivalen är ett program som passar honom precis! 

Vart tog debatten vägen?

Det händer allt oftare att jag bläddrar tillbaka i mina pappershögar för att försöka utröna vad vi gjorde och vad vi försummade att göra inom arbetarrörelsen. Ibland gör jag förvånande upptäckter.

Ett papper berättar att företag la ner i Sverige och flyttade utomlands. Det var på förra regeringens tid och Göran Persson "hoppades att företagen skulle ta sitt ansvar". Men företag har ju inte ansvar för landet, de har bara ansvar inför sina aktieägare.

Privata företag ska vara asociala. Eftersom vår lagstiftning inte kräver något annat av dem.

I andra länder är det annorlunda, om man får tro de tidningsklipp ur Flamman och LO-tidningen som jag hittar i min samling.

I andra länder är det lag på att ägarna måste betala skadestånd till arbetarna om en fabrik ska flytta, står det. I Frankrike och Belgien regleras ersättningen i kollektivavtal. I Frankrike måste den minst vara en halv årslön. I Storbritannien och Irland utgår nittio veckors lön. I Spanien och Portugal stadgas en månadslön för varje anställningsår och dessutom lika mycket enligt kollektivavtal. I Grekland och Italien är skadeståndet två årslöner till varje anställd.

Om det hänt i Tyskland skulle Ericsson ha fått betala bortåt en halv miljard för vad de ställde till med när de flyttade till Skottland från Norrköping.

I Sverige är sånt alldeles gratis.

Var det verkligen så i andra länder att företag skulle tvingas att fråga om de hade råd att flytta eller lägga ner? Inte ljög väl Flamman och LO-tidningen?

Finns dessa lagar kvar i andra länder, lagar som vi borde ha haft i Sverige?

Och framför allt: Vart tog debatten vägen?