– Jo, det är så att… Jag snuvade staten på skatt i går. Tjuge mille ungefär. Genom att sätta stålarna i ett skatteparadis. Men jag var full när jag gjorde det, så det fanns liksom inget uppsåt.
– Jamen du…
– Sen avskedade jag tusen arbetare. Snodde deras löner, kan man säga. Men jag var berusad, så det var utan uppsåt, om man säger.
– Jaså, men…
– Så vräkte jag sju barnfamiljer. Ställde dom på gatan va. Men jag var bakfull utav helvete, så det var utan uppsåt.
– Hörru, lyssna nu!
– Ja vadå?
– Jo, såna brott bryr sej Högsta domstolen inte om. Så du behöver inte hålla på och ursäkta dej med att du aldrig är nykter.
– Säger du det. Va bra. Då så…
onsdag 9 november 2011
måndag 7 november 2011
Jag gör en schlager
Nu börjar det visst närma sej Melodifestival igen. Så jag tänkte att jag borde tillverka en schlager och tjäna lite stålar att förgylla min fattiga pensionärstillvaro med. Jag tyckte jag borde ha en chans, för det är ju inte så ofta det kommer höjdare som Waterloo 1974, Nygammal vals 1966 och Tusen och en natt 1999. En vals ska det inte vara, för en sån vinner nästan aldrig. Min engelska är så dålig, så det måste bli på svenska. Och handla om kärlek, förstås. Jag satte mej ner med pennan i handen. Men jag har aldrig kunnat styra min penna. Den gör som den vill. Och så blev det en refräng på fyra rader:
Sjung bort bekymren med en trall.
De går åt helvete i alla fall.
Sjung bort bekymren med en sång
så får vi snacka allvar en annan gång.
Det var ju en jävla refräng som Melodifestivalens Christer Björkman knappast skulle ha fastnat för. Men eftersom en refräng kräver åtminstone en vers, och helst flera, försökte jag ändå gå vidare. Det blev visst lite stöld i början. Fast det låter ju alltid på festivalens masstillverkade låtar (hittills har visst 3485 skickats in) som om dom snott lite här och där av varann. Så jag lät pennan gå som den ville:
Musik ska byggas utav glädje
Med glädje gjordes den förut
Men allting ändrar sej, det får ni medge,
för nu med skaparglädjen tycks va slut.
Nu med maskiner görs musiken
och låtarna tillverkas efter mall
Och skrik och skrammel plågar sen publiken
som tvingas lyssna på´t i alla fall.
För Sverige kan ju vinna någon gång,
det går ju även med en taskig sång.
Och patriot det är man ju ändå
Det kan ju tevefolket lita på.
Så…
Sjung bort bekymren med en trall.
De går åt helvete i alla fall.
Sjung bort bekymren med en sång
så får vi snacka allvar en annan gång.
Det skulle alltså bli årets tretusenfyrahundraåttiosjätte låt om jag skickade in den till Christer Björkman & Co. Men det kanske jag inte gör. Jag är ju känslig och blir alltid så deppad när jag blir refuserad. Så det får väl vara.
Sjung bort bekymren med en trall.
De går åt helvete i alla fall.
Sjung bort bekymren med en sång
så får vi snacka allvar en annan gång.
Det var ju en jävla refräng som Melodifestivalens Christer Björkman knappast skulle ha fastnat för. Men eftersom en refräng kräver åtminstone en vers, och helst flera, försökte jag ändå gå vidare. Det blev visst lite stöld i början. Fast det låter ju alltid på festivalens masstillverkade låtar (hittills har visst 3485 skickats in) som om dom snott lite här och där av varann. Så jag lät pennan gå som den ville:
Musik ska byggas utav glädje
Med glädje gjordes den förut
Men allting ändrar sej, det får ni medge,
för nu med skaparglädjen tycks va slut.
Nu med maskiner görs musiken
och låtarna tillverkas efter mall
Och skrik och skrammel plågar sen publiken
som tvingas lyssna på´t i alla fall.
För Sverige kan ju vinna någon gång,
det går ju även med en taskig sång.
Och patriot det är man ju ändå
Det kan ju tevefolket lita på.
Så…
Sjung bort bekymren med en trall.
De går åt helvete i alla fall.
Sjung bort bekymren med en sång
så får vi snacka allvar en annan gång.
Det skulle alltså bli årets tretusenfyrahundraåttiosjätte låt om jag skickade in den till Christer Björkman & Co. Men det kanske jag inte gör. Jag är ju känslig och blir alltid så deppad när jag blir refuserad. Så det får väl vara.
söndag 6 november 2011
6:e november – en dag att minnas
I dag är det den 6:e november. Denna dag dog Gustav II Adolf i Lützens dimmor 1632. Denna dag höll August Palm sitt första föredrag i Sverige 1881. Det ena har lärarkåren trummat i sina elever nästan så länge vi haft skolor i Sverige. Det andra har de hemlighållit för sina elever i hundra år.
Att Gustav II Adolf dog 6 november 1632 är en flugskit i historien jämfört med det faktum att tanken på svensk demokrati planterades av August Palm den 6:e november 1881.
Det skedde på hotell Stockholm i Malmö. I översättning från hans märkliga halvdanska skulle rubriken lyda: Vad vill socialdemokraterna? Han talade om internationalism, klassgränser är viktigare än nationsgränser, han menade att religion är en privatsak som inte ska predikas av präster och läras ut i skolor, och – framförallt – han uppmanade arbetarna att organisera sig!
Han sa också någonting som kunde vara hämtat från vår egen tid. Han sa sig vara misstänksam mot överklassen, ty då den kommit med i striden för arbetarklassens frigörelse har de fattiga alltid blivit bedragna. Slutsatsen blev att arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.
Kan ni tänka er att svenska skollärare skulle meddela sina elever vad August Palm sagt på dagens datum den 6:e november och i sina senare föredrag runtom i Sverige? Jag kan det inte.
Den svenska lärarkåren har aldrig lärt ut arbetarrörelsens historia. Ingenting om klasskamp, fackföreningsrörelse eller arbetarklassens roll i välfärdsbygget under efterkrigstiden. Skolan har aldrig lärt oss vad vi haft att försvara, därför står vi nu hjälplösa när borgarpacket med "det nya arbetarpartiet" river ner välfärden.
Hur skulle det vara om den svenska lärarkåren medgav sin skuld och tog sig samman – innan det är för sent. Om det nu inte redan är det.
Att Gustav II Adolf dog 6 november 1632 är en flugskit i historien jämfört med det faktum att tanken på svensk demokrati planterades av August Palm den 6:e november 1881.
Det skedde på hotell Stockholm i Malmö. I översättning från hans märkliga halvdanska skulle rubriken lyda: Vad vill socialdemokraterna? Han talade om internationalism, klassgränser är viktigare än nationsgränser, han menade att religion är en privatsak som inte ska predikas av präster och läras ut i skolor, och – framförallt – han uppmanade arbetarna att organisera sig!
Han sa också någonting som kunde vara hämtat från vår egen tid. Han sa sig vara misstänksam mot överklassen, ty då den kommit med i striden för arbetarklassens frigörelse har de fattiga alltid blivit bedragna. Slutsatsen blev att arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.
Kan ni tänka er att svenska skollärare skulle meddela sina elever vad August Palm sagt på dagens datum den 6:e november och i sina senare föredrag runtom i Sverige? Jag kan det inte.
Den svenska lärarkåren har aldrig lärt ut arbetarrörelsens historia. Ingenting om klasskamp, fackföreningsrörelse eller arbetarklassens roll i välfärdsbygget under efterkrigstiden. Skolan har aldrig lärt oss vad vi haft att försvara, därför står vi nu hjälplösa när borgarpacket med "det nya arbetarpartiet" river ner välfärden.
Hur skulle det vara om den svenska lärarkåren medgav sin skuld och tog sig samman – innan det är för sent. Om det nu inte redan är det.
lördag 5 november 2011
Ta tillbaka offentlig sektor!
Vi vet alltid mer än de som styr oss. Det är enkelt att förklara. De som styr har till uppsåt att styra. Vårt uppsåt är att veta och förstå.
Jag använder ordet uppsåt därför att det förekommer när det gäller brott. Man kan också säga avsikt. Högsta domstolen lär ha frikänt en våldsverkare för att han varit berusad och inte fattat vad han gjort, alltså inte haft något uppsåt. I Svenska Dagbladet 3 november anser professor emerita Margareta Leijonhufvud att HD har fel: Den som frivilligt berusar sig ska ansvara för följderna!
Nu hoppar jag över till det jag egentligen tänkt skriva om här, nämligen nationalekonomi. Jag har inte gått på Handelshögskolan (wallenbergarnas privata universitet), därför vet jag mer om nationalekonomi än exempelvis Lars Calmfors och Anders Borg. Jag går inte i någons ledband och kan liksom du använda sunt förnuft.
Verksamheten i ett land kan delas in i två sektorer: en privat och en offentlig. De som verkar i den privata sektorn har till uppsåt (eller avsikt) att tjäna pengar på oss andra. De som verkar i den offentliga sektorn har uppgift att tjäna oss andra.
Man kan tjäna på andra eller tjäna varandra.
Det är inte alltid fel att tjäna på andra. Den som säljer smör eller skor gör ju något som vi andra har nytta av. Vi andra är medvetna om att de försöker sno oss på så mycket pengar som möjligt (när det gäller skor är det numera väldigt tydligt), men konkurrensen kan ändå sätta gränser för deras vinningslystnad. Och de ger ju arbete åt skotillverkare och försäljare och gör därmed en viss nytta i samhället.
Det som inte får överlåtas till den privata sektorn är de stora nödvändigheterna, sånt som post, elektricitet, järnväg, telefon, vård, undervisning, sånt som varje människa bör garanteras oberoende av var man bor eller hurpass rik eller fattig man är.
De som arbetar i den privata sektorn har till uppgift att dra in så stor vinst som möjligt till ägarna. De ska uppfylla ägarnas EKONOMISKA beslut.
De som arbetar i den offentliga sektorn ska ge oss andra bästa möjliga service utan att tänka på kostnader. De ska uppfylla samhällets POLITISKA beslut.
Nu har kapitalisterna och deras hantlangare trängt in på den offentliga sektorn och lagt under sig de stora nödvändigheterna, post, el, järnväg, telefon, vård och undervisning. Här finns inte längre tjänstemannaansvaret att tjäna oss andra. Här finns kravet att dra in vinst åt ett antal ägare.
Svenska folket är utlämnat åt ett litet antal snikna skurkar och rikemän. Dessa rikemän är kanske så berusade av sin girighet att de inte begriper vad de gör. Det bör inte fria dem från ansvar.
Och hur är det med politikerna? Jag har inte sett att Håkan Juholt lovat göra den offentliga sektorn offentlig igen. Det borde han göra. Är det något att hoppas på? Har vi någon socialdemokrati kvar? Hur jag än spanar kan jag inte se någon.
Jag använder ordet uppsåt därför att det förekommer när det gäller brott. Man kan också säga avsikt. Högsta domstolen lär ha frikänt en våldsverkare för att han varit berusad och inte fattat vad han gjort, alltså inte haft något uppsåt. I Svenska Dagbladet 3 november anser professor emerita Margareta Leijonhufvud att HD har fel: Den som frivilligt berusar sig ska ansvara för följderna!
Nu hoppar jag över till det jag egentligen tänkt skriva om här, nämligen nationalekonomi. Jag har inte gått på Handelshögskolan (wallenbergarnas privata universitet), därför vet jag mer om nationalekonomi än exempelvis Lars Calmfors och Anders Borg. Jag går inte i någons ledband och kan liksom du använda sunt förnuft.
Verksamheten i ett land kan delas in i två sektorer: en privat och en offentlig. De som verkar i den privata sektorn har till uppsåt (eller avsikt) att tjäna pengar på oss andra. De som verkar i den offentliga sektorn har uppgift att tjäna oss andra.
Man kan tjäna på andra eller tjäna varandra.
Det är inte alltid fel att tjäna på andra. Den som säljer smör eller skor gör ju något som vi andra har nytta av. Vi andra är medvetna om att de försöker sno oss på så mycket pengar som möjligt (när det gäller skor är det numera väldigt tydligt), men konkurrensen kan ändå sätta gränser för deras vinningslystnad. Och de ger ju arbete åt skotillverkare och försäljare och gör därmed en viss nytta i samhället.
Det som inte får överlåtas till den privata sektorn är de stora nödvändigheterna, sånt som post, elektricitet, järnväg, telefon, vård, undervisning, sånt som varje människa bör garanteras oberoende av var man bor eller hurpass rik eller fattig man är.
De som arbetar i den privata sektorn har till uppgift att dra in så stor vinst som möjligt till ägarna. De ska uppfylla ägarnas EKONOMISKA beslut.
De som arbetar i den offentliga sektorn ska ge oss andra bästa möjliga service utan att tänka på kostnader. De ska uppfylla samhällets POLITISKA beslut.
Nu har kapitalisterna och deras hantlangare trängt in på den offentliga sektorn och lagt under sig de stora nödvändigheterna, post, el, järnväg, telefon, vård och undervisning. Här finns inte längre tjänstemannaansvaret att tjäna oss andra. Här finns kravet att dra in vinst åt ett antal ägare.
Svenska folket är utlämnat åt ett litet antal snikna skurkar och rikemän. Dessa rikemän är kanske så berusade av sin girighet att de inte begriper vad de gör. Det bör inte fria dem från ansvar.
Och hur är det med politikerna? Jag har inte sett att Håkan Juholt lovat göra den offentliga sektorn offentlig igen. Det borde han göra. Är det något att hoppas på? Har vi någon socialdemokrati kvar? Hur jag än spanar kan jag inte se någon.
torsdag 3 november 2011
Bokrecension: Monica Zak "Kasta syra"
Den här boken handlar om flickan Marzia i Bangladesh. Hon är fjorton år och vacker. Hon är från en arbetarfamilj. En pojke från högre samhällsklass, släkt med polischefen, vill gifta sig med henne. Hon vill inte. Hon avvisar pojken som känner sig kränkt. Om inte han får henne ska inte heller någon annan få henne. Han kastar syra i hennes ansikte så att det blir förstört.
Så följer berättelsen. Först smärtan och sjukhusvistelsen. Sen gå omkring med ett ansikte så skräckinjagande att inte ens mamman orkar titta på det.
Så får vi – typiskt för Monica Zak – fakta inbakade i den skönlitterära berättelsen: den skyldige blir inte straffad, många kvinnor blir drabbade av samma öde som Marzia, så många att det bildats en organisation av syraöverlevare, Acid Survivors Foundation, där Marzia till slut hamnar med ett ansikte som aldrig blir vackert men som ändå går att leva med efter åtta operationer.
Monica Zak arbetar hårt med sina berättelser. För sina tidigare böcker om Latinamerika har hon bott med de människor hon skrivit om och ibland levt farligt bland beväpnade rebeller och contras.
Hon står på de drabbades sida. Hur hon burit sig åt för att krypa in i den syraskadade Marzia och skildra hennes upplevelser i jagform är inte lätt att förstå, men hon har gjort det. En otäck liten bok har det blivit. Men en viktig pusselbit för alla som vill se hur mycket kulturell efterblivenhet som ännu finns i den värld som omger oss.
Så följer berättelsen. Först smärtan och sjukhusvistelsen. Sen gå omkring med ett ansikte så skräckinjagande att inte ens mamman orkar titta på det.
Så får vi – typiskt för Monica Zak – fakta inbakade i den skönlitterära berättelsen: den skyldige blir inte straffad, många kvinnor blir drabbade av samma öde som Marzia, så många att det bildats en organisation av syraöverlevare, Acid Survivors Foundation, där Marzia till slut hamnar med ett ansikte som aldrig blir vackert men som ändå går att leva med efter åtta operationer.
Monica Zak arbetar hårt med sina berättelser. För sina tidigare böcker om Latinamerika har hon bott med de människor hon skrivit om och ibland levt farligt bland beväpnade rebeller och contras.
Hon står på de drabbades sida. Hur hon burit sig åt för att krypa in i den syraskadade Marzia och skildra hennes upplevelser i jagform är inte lätt att förstå, men hon har gjort det. En otäck liten bok har det blivit. Men en viktig pusselbit för alla som vill se hur mycket kulturell efterblivenhet som ännu finns i den värld som omger oss.
onsdag 2 november 2011
Träd vet mycket, men…
Om man vore en liten björk skulle man veta väldigt mycket. Man skulle ha kunskaper om kemi och fysik och matematik, kanske också om färg och form. Och man skulle vara klok och sparsam.
När våren kom skulle man skicka ut blad på grenarna och fylla dem med grön klorofyll, som kan fånga in det livgivande solljuset, med vars hjälp man skulle tillverka socker av vatten och av luftens koldioxid.
Sen skulle man hålla på hela sommaren och tillverka kolhydrater. Man skulle bygga upp sig själv och växa. Man skulle räkna ut åt vilket håll man borde sträcka sig för att inte solen skulle skymmas av andra växter. Man skulle skicka ut frömjöl och försöka sprida sitt liv och sina kunskaper med vinden.
När det blev höst skulle man bli snål och ekonomisk.
Vad är det man har i bladen? Jo, det är klorofyll som består av kväve och magnesium. Det är dyrbara ämnen som måste hämtas upp ur jorden och är svåra att bygga upp på nytt. Och så är det gula färgämnen som ska skydda det känsliga klorofyllet. De består mest av kol och väte som finns i luften och är lätta att få tag på.
Alltså drar man in klorofyllets kväve och magnesium och gömmer dem i stammens och grenarnas lagerutrymmen, där de ligger säkra till nästa vår.
Nu hänger bladen där och har blivit gula, med bara färgämnena kvar. Kol och väte och lite syre. Att dra in dem skulle bli för jobbigt, då är det lättare att bilda dem på nytt till våren. Bladen får falla av med färgämnena kvar.
Själv spar man energi som man kan leva på tills jordaxeln på nytt kommer i sådant läge att det lönar sig att sätta nya gröna blad och fånga solstrålar och starta den fotosyntes som håller hela livet på jorden igång.
Om man vore en liten björk skulle man alltså veta ganska mycket. Men en sak skulle man inte veta: MAN SKULLE INTE VETA ATT MAN VISSTE!
En björk kan aldrig veta att den vet. För någon skillnad måste det ju vara mellan björkar och människor.
När våren kom skulle man skicka ut blad på grenarna och fylla dem med grön klorofyll, som kan fånga in det livgivande solljuset, med vars hjälp man skulle tillverka socker av vatten och av luftens koldioxid.
Sen skulle man hålla på hela sommaren och tillverka kolhydrater. Man skulle bygga upp sig själv och växa. Man skulle räkna ut åt vilket håll man borde sträcka sig för att inte solen skulle skymmas av andra växter. Man skulle skicka ut frömjöl och försöka sprida sitt liv och sina kunskaper med vinden.
När det blev höst skulle man bli snål och ekonomisk.
Vad är det man har i bladen? Jo, det är klorofyll som består av kväve och magnesium. Det är dyrbara ämnen som måste hämtas upp ur jorden och är svåra att bygga upp på nytt. Och så är det gula färgämnen som ska skydda det känsliga klorofyllet. De består mest av kol och väte som finns i luften och är lätta att få tag på.
Alltså drar man in klorofyllets kväve och magnesium och gömmer dem i stammens och grenarnas lagerutrymmen, där de ligger säkra till nästa vår.
Nu hänger bladen där och har blivit gula, med bara färgämnena kvar. Kol och väte och lite syre. Att dra in dem skulle bli för jobbigt, då är det lättare att bilda dem på nytt till våren. Bladen får falla av med färgämnena kvar.
Själv spar man energi som man kan leva på tills jordaxeln på nytt kommer i sådant läge att det lönar sig att sätta nya gröna blad och fånga solstrålar och starta den fotosyntes som håller hela livet på jorden igång.
Om man vore en liten björk skulle man alltså veta ganska mycket. Men en sak skulle man inte veta: MAN SKULLE INTE VETA ATT MAN VISSTE!
En björk kan aldrig veta att den vet. För någon skillnad måste det ju vara mellan björkar och människor.
tisdag 1 november 2011
Att skriva en limerick
Vi har tävlat om att skriva limerickar på den här sidan. Alltså en femradig skämtvers med rim på första, andra och femte raden samt på tredje och fjärde raden. Och helst ett ortsnamn i slutet på första raden. Tre betonade stavelser på första, andra och femte raden. Två betonade stavelser på tredje och fjärde raden. Låter det krångligt? Exempel:
Till en lögnaktig gosse från Essen
sa mans mamma, bekymrad och lessen:
Om du ljuger för mor
så är risken rätt stor
att du blir journalist på Expressen.
Ove Klinthäll, som är duktig på allt slags versskrivande, brukar utmana mej. Vi hade två ord, högakta och förakta, som borde kunna användas i en limerick – om man bara kunde hitta ett ortnamn som rimmade på deom. Det kunde man inte. Då får man väl hitta på ett, sa jag. I Indien finns det massor av konstiga ortnamn, säkert finns det också nån by som heter Timpakta. I varje fall kan ingen påstå att man ljuger om man påstår det. Så det är bara att ösa på. (Enligt Hasse Alfredsson ska en limerick helst vara en fräckis också.) Så här blev det:
I den indiska staden Timpakta
finns en flicka som brukar förakta
killar som ej får opp
inför henne sin snopp.
Såna killar kan hon ej högakta.
Svårare är det inte. Så nu är ni allihop välkomna med era limerickar.
Till en lögnaktig gosse från Essen
sa mans mamma, bekymrad och lessen:
Om du ljuger för mor
så är risken rätt stor
att du blir journalist på Expressen.
Ove Klinthäll, som är duktig på allt slags versskrivande, brukar utmana mej. Vi hade två ord, högakta och förakta, som borde kunna användas i en limerick – om man bara kunde hitta ett ortnamn som rimmade på deom. Det kunde man inte. Då får man väl hitta på ett, sa jag. I Indien finns det massor av konstiga ortnamn, säkert finns det också nån by som heter Timpakta. I varje fall kan ingen påstå att man ljuger om man påstår det. Så det är bara att ösa på. (Enligt Hasse Alfredsson ska en limerick helst vara en fräckis också.) Så här blev det:
I den indiska staden Timpakta
finns en flicka som brukar förakta
killar som ej får opp
inför henne sin snopp.
Såna killar kan hon ej högakta.
Svårare är det inte. Så nu är ni allihop välkomna med era limerickar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)