En fiskhandlare från Vadstena
Tog sej fram med att skinna och bena
Men han tröttna på de´
Och politiker ble´
Så nu slipper han röra en fena.
måndag 17 oktober 2011
Böcker att diskutera
Det svenska välfärdssamhället blev unikt i världen, skriver de två historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i sin bok "Är svensken människa". Om hur denna välfärd byggdes upp och nu rivs ner kan man läsa i Göran Häggs "Välfärdsåren: svensk historia 1945–1986".
I dag tvekar man att framhäva svensk kultur för att inte riskera att förblandas med Sverigedemokraterna. För mig som är uppvuxen i arbetarklassen där antinazismen var självklar känns det där lite löjligt. I min ungdom, under kriget, fanns inga sverigedemokrater. Däremot fanns det moderater (som då hette högern) där de flesta svenska nazister höll till.
Låt oss diskutera den svenska kultur som rådde under välfärdsåren utan att låta oss tystas av några misstänkliggöranden. Material finns i min bok "Bästa Sverige" som getts ut av Folkuniversitetets Akademiska Press. Där rekommenderar jag det 40-tal böcker jag funnit intressantast av det hundratal jag recenserat för Folkbladet i Norrköping.
Min avsikt är att beskriva den svenska kultur som utvecklades under min uppväxt i välfärdsåren. Mot slutet kommer jag in på de kulturer som nu tar upp konkurrens med vår egen. Jag tar risken att diskutera invandringen.
200 miljoner människor lever i dag utanför sina hemländer. Av dem har 5 procent
flytt undan förföljelse eller krig, säger Kristina Mattsson i sin bok "De papperslösa". 95 procent har flyttat för att hitta jobb eller bättre villkor.
Svenska arbetare har aldrig haft svårt att umgås med invandrare. De som är här ska ha samma rättigheter som vi andra. Medborgerliga rättigheter får inte tränga undan mänskliga rättigheter.
Men de som kommer hit måste anpassa sig. Islam har ingenting av värde att tillföra det svenska samhället, säger K-O Arnstberg i sin bok "Svenska Tabun". Det kan man bli förbannad på om man är muslim. I hemlandet kanske man drar kniv, men här bör man vara beredd på att ta debatten. Jovisst har vi något av värde att bidra med, nykterhet till exempel! Eller vad det kan vara.
Vi bör hävda det typiskt svenska, t ex den individuella friheten. Här blev ogifta kvinnor myndiga redan på 1840-talet. Den svenska välfärden blev offentligt finansierad, vilket lade grunden till individuellt oberoende av både familj och välgörenhet. Kampen för full sysselsättning bygger på tanken att varje person, man som kvinna, ska ha makten över sitt eget liv.
Hederskulturer kan vi inte tolerera. Naturligtvis inte hedersmord men heller inte tvångsäktenskap. Den som har fyllt 18 bestämmer över sitt eget liv. Man får inte göra affärer med sina barn som valuta.
Kanske har muslimer svårt att förstå den svenska idén att var och en ska försörja sig själv? Kanske ska försörjningen enligt Koranen vara mannens uppgift? Så att kvinnor inte behöver utbilda sig? I så fall måste vi hävda att denna gamla skrift är föråldrad liksom vår egen Bibel och bör läggas åt sidan.
Skillnaden mellan folkreligioner och universalreligioner som Gro Steinsland skriver om i sin bok "Fornnordisk religion" var något nytt för mig. En folkreligion är tolerant och missionerar inte. En universalreligion tvingas på folk uppifrån och ska tjäna till att säkra de mäktigas makt.
Då kan man förstå varför det krävdes fem månaders lobbyarbete av kringresande imamer från Danmark för att tusentals muslimer skulle protestera mot Jyllands-Postens karikatyrer av Muhammed utan att ha sett bilderna.
I diskussioner med troende bör man hävda att all religion är vidskepelse. Men samtidigt hävda trosfrihet. (Se där en av demokratins paradoxer som vi måste lära oss att leva med!)
Vårt unika välfärdssamhälle håller nu på att monteras ner. Om vi ska kunna försvara det måste vi träffas och diskutera fram kunskaper och krav. Men var? Förr hade vi ett levande föreningsliv. Nu är arbetarrörelsen handlingsförlamad. Några av de författare jag nämnt tror att det fortfarande finns hopp om fackföreningsrörelsen. Själv skulle jag önska att det gick att blåsa liv i ABF.
På 1960-talet och 1970-talet bildade vi fria studiegrupper och tog fram material om marxistisk politik och ekonomi, sånt som varken fanns i skolan eller i studieförbunden. Kanske kommer det att växa fram grupper som vill jobba på det sättet.
I min bok "Bästa Sverige" har jag försökt ge en del material som vi bör diskutera, infödda och invandrare tillsammans.
Tillsammans.
Och vi infödda bör bidra med det bästa vi har – även om vår överhet nu håller på att avskaffa det.
I dag tvekar man att framhäva svensk kultur för att inte riskera att förblandas med Sverigedemokraterna. För mig som är uppvuxen i arbetarklassen där antinazismen var självklar känns det där lite löjligt. I min ungdom, under kriget, fanns inga sverigedemokrater. Däremot fanns det moderater (som då hette högern) där de flesta svenska nazister höll till.
Låt oss diskutera den svenska kultur som rådde under välfärdsåren utan att låta oss tystas av några misstänkliggöranden. Material finns i min bok "Bästa Sverige" som getts ut av Folkuniversitetets Akademiska Press. Där rekommenderar jag det 40-tal böcker jag funnit intressantast av det hundratal jag recenserat för Folkbladet i Norrköping.
Min avsikt är att beskriva den svenska kultur som utvecklades under min uppväxt i välfärdsåren. Mot slutet kommer jag in på de kulturer som nu tar upp konkurrens med vår egen. Jag tar risken att diskutera invandringen.
200 miljoner människor lever i dag utanför sina hemländer. Av dem har 5 procent
flytt undan förföljelse eller krig, säger Kristina Mattsson i sin bok "De papperslösa". 95 procent har flyttat för att hitta jobb eller bättre villkor.
Svenska arbetare har aldrig haft svårt att umgås med invandrare. De som är här ska ha samma rättigheter som vi andra. Medborgerliga rättigheter får inte tränga undan mänskliga rättigheter.
Men de som kommer hit måste anpassa sig. Islam har ingenting av värde att tillföra det svenska samhället, säger K-O Arnstberg i sin bok "Svenska Tabun". Det kan man bli förbannad på om man är muslim. I hemlandet kanske man drar kniv, men här bör man vara beredd på att ta debatten. Jovisst har vi något av värde att bidra med, nykterhet till exempel! Eller vad det kan vara.
Vi bör hävda det typiskt svenska, t ex den individuella friheten. Här blev ogifta kvinnor myndiga redan på 1840-talet. Den svenska välfärden blev offentligt finansierad, vilket lade grunden till individuellt oberoende av både familj och välgörenhet. Kampen för full sysselsättning bygger på tanken att varje person, man som kvinna, ska ha makten över sitt eget liv.
Hederskulturer kan vi inte tolerera. Naturligtvis inte hedersmord men heller inte tvångsäktenskap. Den som har fyllt 18 bestämmer över sitt eget liv. Man får inte göra affärer med sina barn som valuta.
Kanske har muslimer svårt att förstå den svenska idén att var och en ska försörja sig själv? Kanske ska försörjningen enligt Koranen vara mannens uppgift? Så att kvinnor inte behöver utbilda sig? I så fall måste vi hävda att denna gamla skrift är föråldrad liksom vår egen Bibel och bör läggas åt sidan.
Skillnaden mellan folkreligioner och universalreligioner som Gro Steinsland skriver om i sin bok "Fornnordisk religion" var något nytt för mig. En folkreligion är tolerant och missionerar inte. En universalreligion tvingas på folk uppifrån och ska tjäna till att säkra de mäktigas makt.
Då kan man förstå varför det krävdes fem månaders lobbyarbete av kringresande imamer från Danmark för att tusentals muslimer skulle protestera mot Jyllands-Postens karikatyrer av Muhammed utan att ha sett bilderna.
I diskussioner med troende bör man hävda att all religion är vidskepelse. Men samtidigt hävda trosfrihet. (Se där en av demokratins paradoxer som vi måste lära oss att leva med!)
Vårt unika välfärdssamhälle håller nu på att monteras ner. Om vi ska kunna försvara det måste vi träffas och diskutera fram kunskaper och krav. Men var? Förr hade vi ett levande föreningsliv. Nu är arbetarrörelsen handlingsförlamad. Några av de författare jag nämnt tror att det fortfarande finns hopp om fackföreningsrörelsen. Själv skulle jag önska att det gick att blåsa liv i ABF.
På 1960-talet och 1970-talet bildade vi fria studiegrupper och tog fram material om marxistisk politik och ekonomi, sånt som varken fanns i skolan eller i studieförbunden. Kanske kommer det att växa fram grupper som vill jobba på det sättet.
I min bok "Bästa Sverige" har jag försökt ge en del material som vi bör diskutera, infödda och invandrare tillsammans.
Tillsammans.
Och vi infödda bör bidra med det bästa vi har – även om vår överhet nu håller på att avskaffa det.
söndag 16 oktober 2011
Limerick 10
En kåt cowboy ifrån Oklahoma
trodde kvigan var brunstig som råma,
ville ge´na ett skjut,
men hon sparka bakut,
så nu ligger kåt cowboy i koma.
trodde kvigan var brunstig som råma,
ville ge´na ett skjut,
men hon sparka bakut,
så nu ligger kåt cowboy i koma.
fredag 14 oktober 2011
Krönika i Folkbladet 14 okt:
Nu måste jag åter påminna om bilden där politiker står med spadar i händerna och "tar första spadtaget" till något som ska byggas. Under bilden kunde det stå:
"Här är politiker som aldrig behöver hålla i en spade men tjänar fyra gånger mer än dom som ska göra det här bygget."
Så står det naturligtvis inte.
De här politikerna får mej att fundera över ordet demokrati. Jag googlar det och får bekräftat att demokrati handlar om folkstyre och "alla människors lika värde och rättigheter".
Arbetarna som gör jobbet har fyra gånger mindre lön än de politiker som inte gör jobbet. Hur är det då med demokratin? Om vi inte har folkstyre, demokrati, då har vi tydligen tjyvastyre, dvs kleptokrati.
Nu har jag levt så länge att jag kan se tillbaka och minnas den tid då Sverige var världens främsta välfärdsland och liknade riktig demokrati. Låt oss då undersöka hur det blivit.
Vi väljer inte längre våra företrädare. Vi väljer politiker som sökt karriär inom politiska partier. Och som börjar med att ge sig själva höga löner, för att sedan fortsätta med att gynna sina polare och försämra tillvaron för oss andra och lämna ut oss till samhällets skurkar och rikemän.
1) De ger sig själva höga löner. Fredrik Reinfeldts månadslön har höjts med 4000 kronor till 144000. Han kunde leva gott på 44000. Minst hundratusen är ren stöld från oss andra. Mer än en miljon per år.
2) De gynnar sina polare. I Skåne har sjukvårdspolitikerna gett sin regiondirektör ett lönelyft på 15000 kronor i månaden. Han tjänar nu 175000 och är därmed den bäst betalda landstingsdirektören i landet. Han kunde leva mer än gott på 75000 i månaden. Minst hundratusen är ren stöld från skånska skattebetalare. Mer än en miljon per år.
3) De försämrar för sina väljare. Höjer avgifter (på parkering t ex), ger bort vår gemensamma egendom till privata profitörer (Centralbadet) och låter skolbarn och åldringar bli lönsamma objekt för vinstdrivande storföretag.
4) De lämnar ut oss till samhällets skurkar och rikemän. Exempelvis till banker och fastighetsägare. När en bank håller på att gå åt helvete räddar politikerna den med skattepengar i stället för att ta över den. De tillåter bankerna att låna våra pengar utan att betala ränta. Medan bankerna får ta skyhöga räntor när vi lånar till sånt vi absolut måste ha, t ex bostäder. Ett område där fastighetsägare fritt får stjäla våra pengar för hyror och bostadsrätter. Tjäna på att äga, inte på att arbeta.
Andra kvartalet i år gjorde Volvo en vinst på 7249 miljoner kronor (mer än 7 miljarder alltså). Vad är det för pengar? De måste ha skapats av två kategorier: antingen av köpare som lurats att betala för mycket eller av arbetare som inte fått fullt betalt.
Pengar som stulits från folk som jobbat och gått till aktieägare som inte jobbat.
Är Sverige alltså en demokrati eller en kleptokrati? De är något att fundera över, inte minst för oss som skriver och ska sätta så sanna ord som möjligt på det vi alla upplever.
"Här är politiker som aldrig behöver hålla i en spade men tjänar fyra gånger mer än dom som ska göra det här bygget."
Så står det naturligtvis inte.
De här politikerna får mej att fundera över ordet demokrati. Jag googlar det och får bekräftat att demokrati handlar om folkstyre och "alla människors lika värde och rättigheter".
Arbetarna som gör jobbet har fyra gånger mindre lön än de politiker som inte gör jobbet. Hur är det då med demokratin? Om vi inte har folkstyre, demokrati, då har vi tydligen tjyvastyre, dvs kleptokrati.
Nu har jag levt så länge att jag kan se tillbaka och minnas den tid då Sverige var världens främsta välfärdsland och liknade riktig demokrati. Låt oss då undersöka hur det blivit.
Vi väljer inte längre våra företrädare. Vi väljer politiker som sökt karriär inom politiska partier. Och som börjar med att ge sig själva höga löner, för att sedan fortsätta med att gynna sina polare och försämra tillvaron för oss andra och lämna ut oss till samhällets skurkar och rikemän.
1) De ger sig själva höga löner. Fredrik Reinfeldts månadslön har höjts med 4000 kronor till 144000. Han kunde leva gott på 44000. Minst hundratusen är ren stöld från oss andra. Mer än en miljon per år.
2) De gynnar sina polare. I Skåne har sjukvårdspolitikerna gett sin regiondirektör ett lönelyft på 15000 kronor i månaden. Han tjänar nu 175000 och är därmed den bäst betalda landstingsdirektören i landet. Han kunde leva mer än gott på 75000 i månaden. Minst hundratusen är ren stöld från skånska skattebetalare. Mer än en miljon per år.
3) De försämrar för sina väljare. Höjer avgifter (på parkering t ex), ger bort vår gemensamma egendom till privata profitörer (Centralbadet) och låter skolbarn och åldringar bli lönsamma objekt för vinstdrivande storföretag.
4) De lämnar ut oss till samhällets skurkar och rikemän. Exempelvis till banker och fastighetsägare. När en bank håller på att gå åt helvete räddar politikerna den med skattepengar i stället för att ta över den. De tillåter bankerna att låna våra pengar utan att betala ränta. Medan bankerna får ta skyhöga räntor när vi lånar till sånt vi absolut måste ha, t ex bostäder. Ett område där fastighetsägare fritt får stjäla våra pengar för hyror och bostadsrätter. Tjäna på att äga, inte på att arbeta.
Andra kvartalet i år gjorde Volvo en vinst på 7249 miljoner kronor (mer än 7 miljarder alltså). Vad är det för pengar? De måste ha skapats av två kategorier: antingen av köpare som lurats att betala för mycket eller av arbetare som inte fått fullt betalt.
Pengar som stulits från folk som jobbat och gått till aktieägare som inte jobbat.
Är Sverige alltså en demokrati eller en kleptokrati? De är något att fundera över, inte minst för oss som skriver och ska sätta så sanna ord som möjligt på det vi alla upplever.
Limerick 9
Ericsson här i Norrköpings sta´
bär sej åt så jag vet inte va´.
Dom har blitt alldes tokia.
därör köper jag Nokia,
vars mobiler dessutom är bra.
bär sej åt så jag vet inte va´.
Dom har blitt alldes tokia.
därör köper jag Nokia,
vars mobiler dessutom är bra.
torsdag 13 oktober 2011
Stortjuvens botgöring
Jag är uppvuxen i ett såkallat barnrikehus på Söder i Stockholm. Det hette Govenii Minne. Där berättades om Wilhelm Govenius, en man som var hundra år äldre än jag, alltså född 1825. Han blev med tiden bruksägare och mycket rik. Det kan ju företagare bli genom att betala sina anställda mindre än vad deras arbete är värt och lägga beslag på resten.
Tidningen Fäderneslandet beskrev Govenius som "en grosshandlare och procentare som på sin ålders höst ville ställa sig väl med sin gud och därför blev donator".
Han hade anledning att känna sig osäker. Arbetarrörelsen började ta fast form. Kringresande agitatorer talade om att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar.
Wilhelm Govenius började få mardrömmar. Han fick magsår. Inte av samvetskval för de arbetare han plågat utan av oro för vad som skulle kunna hända honom själv.
Och så kom sekelskiftet.
Övergången till ett nytt århundrade har alltid förknippats med föreställningar om jordens undergång och anda fasansfulla saker.
Patron Govenius kände att hans liv led mot sitt slut. Men kanske skulle han ändå överleva sekelskiftet. Han kunde se de himmelska makterna sända blixtar över Stockholms kyrktorn och stadens arbetare strömma ut på gatorna för att skära ut tarmar och hänga upp överhet.
Han kallade till sig sin advokat för att skriva sitt testamente.
Först summerade han sina tillgångar. De uppgick till dryga 900 000 kronor. Av dessa avsatte han hundratusen till hustruns försörjning ifall hon skulle överleva honom. Resten skulle gå till en stiftelse för uppförande av billiga bostäder åt obemedlade personer ur arbetarklassen.
Ja, å skrev han faktiskt. Det är intressant att se att även de förmögna på den tiden såg Sverige som ett klassamhälle.
Hustrun skällde och ansåg att han blivit tokig. Att skänka bort åttahundratusen var bevis nog. När hon inte lyckades gnata honom tillrätta blev hon så upprörd att hon dog.
Brukspatron själv levde tre år in på det nya seklet, åtminstone i fysisk mening. Han låg hela tiden och dillade om sina barn.
– Patron har inga barn, sa advokaten.
Nej, inte med frun. Han talade om dom han hade med skarnen på bruket, med arbetardöttrar som han och förvaltarn roat sig med.
Det där angick ju inte advokaten. Testamentet var skrivet. Allt patron lämnade efter sig skulle gå till stiftelsen Wilhelm Govenii Minne.
Han dog 1903. Stiftelse fick 856 056 kronor.
Den började med att bygga präktiga hus med smålägenheter invid Maria skola. Det var där mina farföräldrar födde upp tio ungar i ett rum och kök med vedhuggning i källarn och dass på gården. Stiftelsen leddes av Sven Hedins syster Alma Hedin. Jag minns att min farmor neg för henne när de pratade i telefon.
1932 byggde stiftelsen två gråa längor högst uppe på Skinnarviksberget med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Dit flyttade vi den hösten.
Vi betalade 75 kronor i månadshyra. Nu säljs lägenheterna för miljoner. Fast inte till arbetare, för såna har inte längre råd att bo på Stockholms Söder.
Tidningen Fäderneslandet beskrev Govenius som "en grosshandlare och procentare som på sin ålders höst ville ställa sig väl med sin gud och därför blev donator".
Han hade anledning att känna sig osäker. Arbetarrörelsen började ta fast form. Kringresande agitatorer talade om att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar.
Wilhelm Govenius började få mardrömmar. Han fick magsår. Inte av samvetskval för de arbetare han plågat utan av oro för vad som skulle kunna hända honom själv.
Och så kom sekelskiftet.
Övergången till ett nytt århundrade har alltid förknippats med föreställningar om jordens undergång och anda fasansfulla saker.
Patron Govenius kände att hans liv led mot sitt slut. Men kanske skulle han ändå överleva sekelskiftet. Han kunde se de himmelska makterna sända blixtar över Stockholms kyrktorn och stadens arbetare strömma ut på gatorna för att skära ut tarmar och hänga upp överhet.
Han kallade till sig sin advokat för att skriva sitt testamente.
Först summerade han sina tillgångar. De uppgick till dryga 900 000 kronor. Av dessa avsatte han hundratusen till hustruns försörjning ifall hon skulle överleva honom. Resten skulle gå till en stiftelse för uppförande av billiga bostäder åt obemedlade personer ur arbetarklassen.
Ja, å skrev han faktiskt. Det är intressant att se att även de förmögna på den tiden såg Sverige som ett klassamhälle.
Hustrun skällde och ansåg att han blivit tokig. Att skänka bort åttahundratusen var bevis nog. När hon inte lyckades gnata honom tillrätta blev hon så upprörd att hon dog.
Brukspatron själv levde tre år in på det nya seklet, åtminstone i fysisk mening. Han låg hela tiden och dillade om sina barn.
– Patron har inga barn, sa advokaten.
Nej, inte med frun. Han talade om dom han hade med skarnen på bruket, med arbetardöttrar som han och förvaltarn roat sig med.
Det där angick ju inte advokaten. Testamentet var skrivet. Allt patron lämnade efter sig skulle gå till stiftelsen Wilhelm Govenii Minne.
Han dog 1903. Stiftelse fick 856 056 kronor.
Den började med att bygga präktiga hus med smålägenheter invid Maria skola. Det var där mina farföräldrar födde upp tio ungar i ett rum och kök med vedhuggning i källarn och dass på gården. Stiftelsen leddes av Sven Hedins syster Alma Hedin. Jag minns att min farmor neg för henne när de pratade i telefon.
1932 byggde stiftelsen två gråa längor högst uppe på Skinnarviksberget med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Dit flyttade vi den hösten.
Vi betalade 75 kronor i månadshyra. Nu säljs lägenheterna för miljoner. Fast inte till arbetare, för såna har inte längre råd att bo på Stockholms Söder.
onsdag 12 oktober 2011
Limerick 8
En pastor från Jönköpings stad
var alltid så munter och glad
och drog helfräcka skämt.
Men det var inte jämt,
för han såg anständig ut när han bad.
var alltid så munter och glad
och drog helfräcka skämt.
Men det var inte jämt,
för han såg anständig ut när han bad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)