Så känns att närma sej livets slut

Jag hittade en vistext med rubriken När man fyller hundra. Google känner inte till den och kan inte tala om vem som skrivit den. Så här går den:

En kan fundera och en kan undra

Hur ska det bli när man fyller hundra?

När vi närmar oss livets slut,

hur mår vi då och hur ser vi ut?

Har vi hälsa som moster Elsa?

Är vi smärta som moster Märta?

Bor vi på hemmet som faster Rut,

eller blir allt bara som förut?

Har vi ordning på våra tarmar?

Har vi ork kvar i våra armar?

Kan vi fälla en liten tår?

Kan vi glädjas åt att det blir vår?

Går det proppar i våra kroppar

så att båd hjärta och hjärna stoppar?

Kan vi skratta så där glatt och lätt?

Kan vi pinka och hålla tätt?

Och hur blir det med erotiken?

Har vi kvar någon vän i viken?

Kan vi nojsa och göra hyss?

Kan vi kramas och ge en kyss?

En kan fundera och en kan undra:

Hur ska det bli när en fyller hundra?

Men låt oss fröjdas åt den dag som är.

Att vi är samman nu! Att vi är här!

Det är en sångtext som går rakt till hjärtat på den som snart ska fylla hundra. Som har skippat erotiken och blivit ensam sen en vän i viken gått bort och flugit upp till himlen genom krematoriets skorsten.

En kan fundera och en kan undra: Vem har skrivit den text som så perfekt skildrar känslolivet hos oss som närmar oss livets slut?

Bort med kristna helgdagar, in med våra egna!

Om man inte tror på Gud kan man inte fira gudstjänst. Men om man tror på Fan (och det verkar troligare i vår tid) kan man kanske fira fantjänst? Det verkar den ogudaktige poeten Ove Klinthäll ha gjort. Kanske sjöng han på melodin Vi hade inga segel sin ogudaktiga text:

En vanlig fan med klövar, med delad svans och horn,

satt gränsle över kyrkans tak och höll i kyrkans torn,

och snart föll kyrkans kropp i kort och glad galopp,

och folk som såg det svimmade, en del behövde dropp.

                 Den glade lille fan både kacklade och gol

                 och tyckte det var himla skoj och lyste som en sol

                 och for med vilda skrän längs Östergötlands län,

                 men bönderna, vars åkrar blev förstörda, fick migrän.

När Fan kom fram till Vättern, vad tror ni hände då?

Ett hopp till Västra Götaland var ej att tänka på.

Blev kyrkan båt, måntro? Jo det gick an att ro!

Fan sparkade med klövarna så dom kom fram till Hjo.

                 När dom fick känna botten på Vätterns västra strand

                 sa Fan till kyrkan: "Nu kan du slå rot på vänster hand".

                 Och kyrkan, ska ni tro, är populär i Hjo;

                 där firas fantjänst varje veckodag, som har ett -o.

Ja jisses! Här har ni en psalm att sjunga varje gudfri helgdag som ni kan hitta på. Civila helgdagar är Nyårsdagen och Första maj. Vi kanske borde skaffa oss flera gudlösa helgdagar för att tränga undan de som bygger på religiös vidskepelse. Vad har vi för dagar i arbetarrörelsens historia att komma ihåg? 6 november när August Palm höll sitt första tal i Sverige? 13 juni när Tage Erlander föddes? 30 januari när Olof Palme föddes eller 28 februari när han mördades? Och det finns många flera. Så bort med kristna helgdagar och i med våra egna!    

    

Inget djup men glädje, livsglädje!

Vad man uppfattar som stor poesi är naturligtvis individuellt. För min del kan jag välja en schlagertext när jag tycker den säger något väsentligt. Ta till exempel Anette Berggren-Hessels text till Den gamla dansbanan som framfördes första gången i radions Frukostklubben 1949. Här är några rader:

Långkjolarna svängde och blusliven trängde

och huvudschaletten den gled ner på nacken,

och pojkarna tjoa och stampa med klacken.

Ja, det var i ungdomens lyckliga dar.

Nu många år sedan dess har förrunnit,

nu är man gammal med silvergrått hår.

Den gamla dansbanan också försvunnit,

där växer ljungen och vildhallonsnår.

Men melodier jag tycker mej höra,

jag fylls av minnen från ungdomens dar.

Det viskar dur, det viskar moll i mitt öra

om lördagsdansen som då en gång var.

Ej mer hörs kring trakten den hurtiga takten

av gammeldagsdansen, musiken och sången

men minnet det lever från tid som är gången.

Ja, det var i ungdomens lyckliga dar.

Den sången gick rakt till hjärtat på mina föräldrar. De hade träffats 1920, när de båda var i tjugoårsåldern, på dansbanan i Västberga söder om Stockholm. Den dansbanan hade fyllt sin uppgift när den fört samman Gunnar och Maja till ett halvsekellångt äktenskap med mej och min bror Tor som resultat. Sen lades dansbanan ner och gav plats för ljung och vildhallonsnår.

Dansen var mina föräldrars stora intresse. De dansade ända upp i sjuttioårsåldern, och de flesta låtar Gunnar gjorde handlade om dans:

När veckan hunnit till lördagskväll

man längtar till en dans.

Gitarr och dragspel och stråkkapell

ger kvällen extra glans.

Men vi som hunnit gli gammalgrå

vi vill nog ta oss en sväng ändå.

Att säga nej till en gammalvals

det kan vi inte alls.    

Jag läser inte den "lyrik" som skrivs i dag och mest liknar prosatext uppdelad i olika långa rader. Men jag sjunger gärna gamla schlagers som kanske inte alltid är djup lyrik men som förmedlar det väsentliga i sång och musik – glädjen, livsglädjen! 

Fortsätt gärna med diktuppläsning!

I går hade Östgötateatern teparty med diktuppläsning av teaterns skådespelare. Framgång hos publiken hade dikter av Marianne Wiik från Söderköping och Ove Klinthäll från Östra Husby på Vikbolandet. Här är de två dikter av Klinthäll som lästes upp:

Jag ger fan i öppna landskap, djupt i skogen vill jag bo,

där finns t ex rara djur såsom älg och räv och ko.

Här finns fullt med fina fåglar, ingen skränig skrikig mås,

och här är det nästan alltid lugnt, inget fasligt gräsligt blås.

Här bränner jag min brasa själv

och grillar korv i sommarns kväll,

och skulle korvarna ta slut kan jag grilla revbensspjäll.

Jag ger fan i öppna landskap, och jag ski-i-ter i Lundell.

Å och ä och ö ska bort.

Vad sker med språkets grace

när Hörby blir till Horby,

Mönsterås blir Monsteras.

Men värst är det för detta ord

som förr betecknat parlek

emellan man och kvinna

men som nu får heta karlek.

Teaterns skådisar hade bjudit in allmänheten att lämna in dikter för den här uppläsningen. Tydligen finns det många som anser sej vara poeter i Norrköping. Jag som har ett gammalmodigt förhållande till poesin menar att en dikt ska ha rim och rytm. Därför sätter jag värde på Ove Klinthäll och Marianne Wiik som behärskar sitt uttrycksmedel just på det sättet. Teatern får gärna fortsätta med uppläsningparties av det här slaget.  

Inte kunder utan medborgare!

Mina föräldrar var inte kunder utan medborgare. Det betydde att de lade sig i vad som skedde i samhället. Man skulle inte handla i privatägda affärer. Man skulle handla i Konsum, för där var vi delägare och ingen kapitalist skulle göra sig förmögenhet på vårt behov av mat och tvål och tvättmedel. Man sparade alla kvitton. En gång om året satt man och räknade igenom kvittona för att kunna kräva återbäringen på den summa man handlat för.

Nu läser jag i Folkbladet 24 april att Coop skrotar återbäringen som gett medlemmarna upp till fem procent tillbaka.

KF, Konsumentföreningen, bildades i slutet på 1800-talet. De principer som KF satte upp för sin verksamhet speglade de problem som arbetarrörelsen såg med den konventionella dagligvaruhandeln. En av de viktigaste principerna var att man inte fick köpa på kredit. Kreditköpen försatte ofta de fattiga i ett slags livegenskap hos den lokala handlaren. Att vinsterna skulle gå tillbaka till kollektivet var också ett bärande mål.

Nu skippar Coop återbäringen, som "inte gett den merförsäljning som Coop hoppats på". Coop är alltså inte medlemmarna utan nån överhet som tagit makten och hoppas på mer försäljning till sina kunder.

Medborgarna har blivit kunder.

Där ser vi en av de uppgifter vi har framför oss: Att återerövra medborgarskapet! Vi ska inte vara kunder med frihet att välja ur ett utbud som någon annan ställer samman för att tjäna pengar. Vi ska vara medborgare med frihet att själva agera!

Ett evenemang jag ser fram emot

Från min händelselösa tillvaro finns inte mycket att berätta. Jag intervjuades av TV4 men vet inte när de ska sända – eller om! Från poeten Ove Klinthäll har det kommit några rimmade rader apropå det jag skrev om att vi saknar en nationalsång. Han skriver på dialekt, men om jag försvenskar det till begriplighet kan det bli ungefär så här:

Du gamla du fria, så börjar en sång

som är nattsjonalsång här i riket,

men namnet på landet nämns inte en gång,

det tycker jag är mer än lovligt sniket.

Nog är det en rysligt förfärande brist

att inte ens nämna namnet Svärje,

å särskilt för mej, som är intern-nationalist,

så nu kan jag inte längre bärje

mej, så nu ska jag ut å slåss å härje!

Hur många dikter Ove Klinthäll har skrivit vet han nog inte själv. Ni som bor i norrköpingstrakten kan höra Östgötateaterns skådisar läsa några av dem och andra vid ett teparty på teatern i morgon lördag klockan 15. Han är ju en av våra originellaste versmakare, så det är ett evenemang jag ser fram emot.    

Vad händer dom vi sjunger om?

Vad händer med våra schlagerfigurer? Det får vi sällan veta. Vi sjunger om dom, sen är de glömda som om de aldrig vart viktiga för oss. Här berättar poeten Ove Klinthäll om en av dom, Halta Lotta, ett helt livsöde:

Halta Lotta var från Götet,

hon var riktigt bakom flötet,

hon var dum som fan, det nötet,

men var ändå klyftig nog att hålla krog.

                 Dit om folk med torra strupar,

                 sjömansfolk från trånga slupar,

                 alla ville dom ha supar.

                 Lotta sålde, och betalt det tog hon nog!

Tidens sociala brister

gjorde tiden tung och bister.

Männen blev alkoholister,

överallt fanns det en krog, men inga knog.

                 Ja, det var ett stort elände,

                 men till slut, vad tror du hände?

                 En berusad sjöman tände

                 eld på krogen, och dess död var grandios.

Halta Lottas lott blev hård, den,

hon kom in i fattigvården.

Efter år på Fattiggården

dog hon glömd och ensam i tuberkulos.

                 Bara prästen kom till graven,

                 gjorde det som krävdes av´en.

                 Ingen krogkund kom från haven.

                 Jo, en ensam spansk som viska "adios!"

Vad händer med Fritiof Andersson, Lili Marlene, Rosa på bal, Flickan i Havanna, Jungfrun på Jungfrusund, den visslande Johanna, Lilla Ida, Maj på Malö, Mors lilla Olle, Pierina, Arendorff, Sankta Lucia, Sololá, Svarta Rudolf, Violen från Flen, Cornelis Veronica, Klas-Göran – Ja, här finns det mycket för poeten Ove Klinthäll att utforska och berätta om för oss nyfikna schlagersångare och trubadurer!