Tjolahej tjolaha tjolahoppsansa!

I dessa dagar försöker jag komma underfund med vad kultur är rent klassmässigt – och hur vår kultur kan skilja sej från finkulturen. Jag försöker hitta ett exempel. För sådär trettio år sedan satt jag och mitt barnbarn Malin i bilen och sjöng på Pippi Långstrumps melodi:

Nu ska vi åka och bada

tjolahej tjolaha tjolahoppsansa!

Och därför är vi så glada

tjolahej tjolahoppsansa!

Sång är en kulturyttring. Vi satt alltså där i bilen och ägnade oss åt kultur. Nu vill jag se hur denna kulturyttring fungerade. Såvitt jag förstår kan kultur ha minst fyra ändamål. Den kan

1) väcka glädje,

2)bekräfta gemenskap,

3) vara traditionsbärare, och

4) skapa begrepp och förståelse.

Vår lilla sång höll måttet. För det första spred den glädje i vår lilla kulturkrets på två personer. För det andra blev den ett uttryck för sammanhållningen oss emellan. För det tredje blev den en traditionsbärare eftersom vi behöll den i flera år. För det fjärde talade sången om vad vi just tänkte göra, den ställde oss i ett begreppsligt förhållande till det vi höll på med genom att nämna det med ord.

Om man nu jämför vår lilla sång med originalsången kan man notera en viktig skillnad. Originalet "Här kommer Pippi Långstrump" försvarar sin plats i den svenska barnkulturen i de tre första avseendena. Men den tanketomma originaltexten gör den omöjlig i det fjärd avseendet. Den ger oss inga begrepp och skapar ingen förståelse av hur vi lever och vad vi gör.

Den är ett exempel på kommersiell kultur med vissa kvaliteter som kunde övertas och användas av Malin och mej för att uttrycka vår glädje över att åka och bada.

Bildad blir jag nog aldrig

När vi gick över till fria yrken, Inga och jag, blev medelklassvänstern ett problem för oss. Den blev under en tid vårt huvudsakliga umgänge. Det var författare, skådespelare, konstnärer, journalister och folk från radio och TV. Hederliga vänstermänniskor som pratade klokt och även gjorde bra grejer.

Vi förvånades över deras självförtroende. De satte igång sina medmänniskor och besvärade folk och fick fram resurser. Ingenting verkade omöjligt för dem.

Vi tyckte att de fått allting gratis. Ordförråd och allmänbildning hade de snuttat i sej med modersmjölken och studenten hade de tagit för att mamma och pappa skulle bli så ledsna annars. Ibland en fil kand också. Och även marxism hade de hum om.

De flesta av dem är fortfarande vänster. Men i djupet av deras medelklassjälar lever den borgerliga kungstanken kvar, den att "vi är ju alla ändå människor" och att det alltså bör finnas en klasslös och för alla gemensam kulturell bas.

De har inte förstått att vi är annorlunda. Vi formas ju av våra livsvillkor. Om inte förtrycket satte sina spår vore det ju inget förtryck!

Ett viktigt proletärt särdrag är kravlösheten och bristen på förväntningar i hemmen. Föräldrar i arbetarklassen är nöjda om deras barn blir hederliga människor och lär sej ett yrke att leva på.

Jag skulle kunna konsumera finkultur. Jag har ju tid och råd i den halvparasitära tillvaro jag nu för. Men jag har inte något krav på bildning med mej hemifrån. I mitt barndomshem gjorde vi gammal dansmusik och spelade amatörteater men inget som hade status av bildning.

Inga växte upp på landet i en gammal kåk som flyttats och aldrig blev riktigt färdig. Det gav henne massor av kunskaper om verktyg och arbetsmetoder, sånt som heller aldrig fått status av bildning.

Det som fått mej att uppleva något är så skiftande saker som B Travens romaner om Mexicos indianer, Marx och Engels skrifter, Strindbergs Röda rummet, Louis Armstrong och Arnold Ljungdals Marxismens världsbild.

Så vad ska jag med Shakespeare och borgerlig bildning?

Det finns ingen klasslös kultur

Vi lever i ett klassamhälle som förtrycker den proletära delen av befolkningen. Ett sådant förtryck kan upprätthållas på två sätt: Antingen med vapen och öppet våld, då kallas det fascism. Eller också med fördumning och övertalning, då kallas det borgerlig demokrati.

Det är bara i det första fallet som de förtryckta kan skapa kultur. Då finns medvetenheten där, då pyser upproret under ytan.

I det senare fallet har de förtryckta förmåtts tro att förtrycket är nödvändigt och ofrånkomligt. Då övertar de också fortplantningen av det genom att göra sina barn lydiga och väluppfostrade enligt överhetens normer – och håller sig för övrigt passiva.

Det är till exempel därför det inte finns några författare bland LO:s miljoner medlemmar.

Vi har från 1900-talets första hälft en "arbetarlitteratur" som lär vara unik i världen. Den uppvisar ett antal författare med borgerliga bildningsideal som (med några undantag, främst Moa) skildrar sin väg bort från arbetarklassen.

De är allesammans accepterade av det borgerliga kulturetablissemanget och har mycket lite med proletär kultur att göra.

I Sverige kan vi inte vänta oss att proletär kultur ska skapas av arbetare som står i produktionen. Vilka ska då skapa den? Är det medelklassvänstern vi ska lita till den här gången också?

Då ska jag be att få ställa mej avvaktande.

Om Einar Håkansson fått leva…

Kring förra sekelskiftet levde och verkade Einar Håkansson. Han var typograf och författare som jag men blev bara 24 år. Han dog i lungtuberkulos 1907. Den som vill tänka sej in i vad proletär kultur skulle kunna vara bör läsa hans novell Herrens heliga nattvard i boken De fega förtryckta, Federativ 1979. Be ditt bibliotek gräva fram den ur källaren! Novellen är en rasande vidräkning med religiös vidskepelse och fördumning.

En typograf vid förra sekelskiftet levde i en miljö där arbetarna ännu kämpade mot monarkin, religionen, militarismen och kapitalet. Det Einar Håkansson visste vid 22 års ålder skulle jag bli dubbelt så gammal innan jag kom underfund med. Redan när jag började skolan 1932 var kulturkampen slocknad och den proletära kunskapen försvunnen ur arbetarrörelsen. När jag konfirmerades 1939 fanns det ingen som hade något att sätta emot.

Einar Håkanssons novell väcker äckel när snus och snor och bakterier sprids med vinet i nattvardskalken från mun till mun. Tänk er att vi föreslog en nutida svensklärare att läsa den novellen för eleverna i sexan eller sjuan. Då skulle ni få se medelklassjälen råka i uppror. Nämen så kan man väl inte göra. Håkansson… vad är det för en?

Vi vet inte vad det skulle ha blivit av Einar Håkansson om han fått leva. Men vi kan med hans hjälp tänka oss vad vi skulle ha kunnat få för arbetarkultur. Det fick vi nu inte. Marxismen gömdes undan. De enkla sanningarna dög inte när de borgerliga bildningsidealen tog över och arbetarrörelsen skulle bli salongsfähig nog att göra karriär på.

På loppis kan man fynda böcker!

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, sjöng trubaduren Anders Fugelstad 1970 och hamnade på svensktoppen. Här väljer jag en annan vers av honom, När bomber faller rätt, som får bli Dagens dikt:

Vi bombades av misstag

dom menade inte så

dom läste fel på kartan

det måste man förstå

Vi brändes upp av misstag

det kan bli fel ibland

det är nog rätt besvärligt

att flyga i Vietnam

Piloten gjorde säkert

det bästa och sin plikt

det var väl veck på kartan

och kanske dålig sikt

Numera är det ingen sikt alls. Föraren sitter inte längre i bombplanen, han sitter i en bas på marken och styr det förarlösa planet som råkar mörda civilbefolkning, män kvinnor och barn, som ska räddas från kommunism eller vad det nu kan vara.

Hos oss i det fredliga Sverige är det loppistid. Överallt längs vägarna ser man skyltar med loppis som betyder loppmarknad. Det mesta som bjuds ut är skräp, men bland böckerna kan man göra fynd. Där hittade jag ett häfte med dikter. Ett riktigt fynd! Där fanns Alf Henrikson och Tage Danielsson och så ovanstående dikt från 1970-talet av Anders Fugelstad.  

Hur hanterar man sin sorg?

Jag har just blivit änkling. Min hustru Inga gick bort för några dagar sedan och nu sitter jag här och försöker hantera min sorg. Jag vet inte hur man gör. Eftersom jag är skrivare skriver jag till er som gjort samma erfarenhet eller i varje fall kommer att göra den. Eftersom jag är van att läsa söker jag en bok i ämnet och hittar Henrik Ennart Åldrandets gåta (Ordfront) där det står att svenska män blir 80, kvinnorna 84, och att det är vanligast att dö vid 88. Inga blev 88 och själv är jag lika gammal men ännu vid liv.

Svenskarna håller på att bli världens äldsta folk. Forskare har kommit fram till att hälften av barn som föds i utvecklade länder som Sverige kommer att bli över 100 år gamla. De som fötts här under 2012 kommer att bli 104 år.

Författaren kommer fram till att bakom vår goda hälsa döljer sig det svenska välfärdsbygget. Det ger tillfälle till en politisk kommentar. Den svenska arbetarklassen skapade en miljö för långt liv och god hälsa. Om de som nu regerar fått makten under förra seklet skulle Inga och jag inte ha uppnått våra 88 år.

Inga avled på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där den underbara personalen ställt in en säng åt mej i hennes rum så att jag kunde vara hos henne de sista dygnen. Vi hade levt tillsammans i nästan sjuttio år. Världen blir aldrig densamma mer. Nu sitter jag här och försöker hantera min sorg. Hur gör man?     

Intet är mig kärare än brevbärare!

Den 1 augusti skrev jag om arbetslösheten. Det gör även poeten Ove Klinthäll, fast blixten har slagit ner på honom och hans maskineri, så han måste skicka sina verser med Posten. Men Posten fungerar ännu på nåt sätt. Så den här versen kom fram till min brevlåda:

Arbetslösa människor är lata!

Dom ska inte välfärdsstaten mata!

Nu har högern fått ett nytt genidrag:

Sänk i fem steg arbetslösas bidrag!

Då lär dom bli flitiga till sinnes

och söker alla jobb som icke finnes!

Dom som jobbar flitigt hela dagen

får behålla jobbskatteavdragen!

Så kan det låta när posten går fram. Nu sköts postandet av butikspersonalen på ICA. Jag undrar om det är dom som bär ut breven till min brevlåda också. Hur som helst så hoppas jag att poeten Klinthäll kommer med flera verser när nu vår gamla hederliga postbefordran ser ut att ha gjort e-mail och såna konstigheter obehövliga.