Överkonsumera bara!

I år kommer julhandeln att öka 1,5 procent till 66 miljarder kronor, tror Handelns utredningsinstitut. Svensken väntas spendera 1450 kronor mer i december än andra månader.

HUI väljer också ut Årets julklapp. Första året var det en bakmaskin. Förra året en surfplatta. I år är det en färdig matkasse som är Årets julklapp.

Vad innehåller då en färdig matkasse och vad kostar en sån? Mat för alla sinnen, kan man få. Tre middagar för fyra personer kan kosta 399 kronor. MatHem erbjuder en julfestkasse med "alla mingelrätter du behöver till julfesten" med sillar, lingonmousse, revbensspjäll, julgodis mm. Den kostar 1290 kronor.

Jag har hela tiden trott att det i första hand var barnen som skulle ha julklappar. Mitt femåriga barnbarnsbarn är inte ett dugg intresserad av matkassar. Möjligen av julgodiset i julfestkassen.

Nu sitter hon och jobbar på sin önskelista. Som en äkta Wernströmare är hon begåvad och tidigt skrivkunnig. Listan ser redan lång ut. Handelns utredningsinstitut väntar att jag ska spendera 1450 kronor på julkappar. De skulle snart gå åt, varifrån jag nu kunde få tag i dom.

Sen skulle väl de vuxna i min omgivning ha nån liten pryl också. I går fick poeten Ove Klinthäll kommentera julen på min blogg. Han kan få fortsätta här också med en liten DAGENS DIKT:

Inte är vår jord i fara!

Sluta snåla, sluta spara!

Positiva ska vi vara!

Överkonsumera bara!

 

Det har jag inte råd med som fattig pensionär. Jag känner depressionen komma. För att muntra upp mej tar jag ner gitarren från väggen och försöker komma ihåg några julpsalmer från skolan på 1930-talet. Bereden väg för Herran, men hur fasingen var melodin?

Det går bättre med andra julsånger. Hej tomtegubbar, Jag såg mamma kyssa tomten, Rudolf med röda mulen. Och Owe Thörnquist:

Juli juli jul igen

Julen den är bra

Nu ska vi ha kul igen

både ni å ja´

Bäst att tystna innan grannarna börjar bulta i väggen. Jag deppar och fortsätter att plågas av jultankar.

Inte vet jag vad vi ska fira, och inte vet jag vad det ska kosta. Men jag vet att vi kommer att samlas några stycken, barn och vuxna och gamla, och äta och sjunga och vara tillsammans. Och tänk om vi kunde hålla vår överenskommelse att inte köpa julklappar – då skulle jag spara 1450 kronor och bara det vore väl värt att fira!  

 

Låten barnen komma till Näringslivet!

Så kommer det reklam i brevboxen. Reklam för julklappar och juldekorationer fast det är ett par månader kvar till jul. Man påminns om vad julen egentligen betyder i vårt avkristnade samhälle. Vi kan väl låta poeten Ove Klinthäll ge en antydan i DAGENS DIKT:

Julen nalkas, köp-köp-köp

jaga jäkta, löp-löp-löp

Jesu ankomst vill vi ära

med allt skräp vi kan hembära.

Men han skojar inte bara. Ibland blir han riktigt allvarsam, fast med en låtsat skämtsam anknytning till en känd melodi. Du känner nog vilken, när du läser texten:

Trötta fötter måste gå, gå, gå,

klappar måste alla få, få, få

Är man inte särskilt rik

köps det hemelektronik

som är gjord i Kina.

Där har barnen jobbat skift, skift, skift

i en slavmiljö med gift, gift, gift,

men det räddar vår kalkyl,

man kan köpa billig pryl

hem till barnen sina.

Då blir önskelistan full, full, full

och då gläds ens hjärtegull, gull, gull.

Kinabarn drar sina strån

till att våra slipper från

intefåalls-pina.

Så var det med det. På brevinkastet kan man sätta en skylt med "Ingen reklam, tack!" men om man har postbox som jag så går det inte. Nu har mitt barn just blivit pensionär, så hon tjatar inte om leksaker. Men hur gör vi för att hindra barnbarnsbarnen från att hedra Jesus och Näringslivet med sina önskelistor?

Statlig myndighet hjälper bedragare

Vi saknar en lag i Sverige – en lag som säger att den som ska bevilja ett lån först måste kolla om låntagarens ekonomi är sådan att lånet troligen kan bli återbetalt, annars får långivaren själv stå för förlusten.

Nu finns det företag som beviljar snabblån – sk sms-lån – på några minuter utan att kräva någon säkerhet.

Och det finns en myndighet – kronofogden – som driver in skulden även med ockerränta.

Antalet ansökningar om betalningsföreläggande relaterade till sms-lån var 25.400 under år 2007 och steg 2008 till 35.800 och året därpå till 46.500. Åldersgruppen 18–35 år stod för två tredjedelar av fallen.

Lånesummorna är vanligen mellan 1000 och 5000 kronor. Lånetiden är ofta bara en månad. De avgifter som tas ut kan motsvara en årsränta på 700–800 procent och i vissa fall ännu högre.

Vi har alltså ett antal skurkar (googla "sms-lån" så hittar du dem) som tjänar förmögenheter på att lura unga människor – och så har vi en statlig myndighet som hjälper till.

Det är svårt att fatta.

Men kronofogdemyndighetens anställda borde fatta vad de håller på med. De skulle kunna slänga alla sms-krav i papperskorgen och säga att sånt här befattar vi oss inte med.

Det skulle rädda ett antal ungdomar som av oförstånd låtit sej luras av smarta bedragare. Kan man tänka sej en bättre uppgift för en statlig myndighet? Och det skulle befria myndigheten från kanske femtitusen otrevliga arbetsuppgifter.

Det skulle förstås kräva lite civilkurage, men det kan väl även statstjänstemän ha?  

Glöm inte John Maynard Keynes!

Det händer att jag läser Svenska Dagbladet. Det är en bra tidning både för nyheter och debatt. Men ledarsidan är vettlös, som den ju måste vara i landets mest borgerliga blaska.

Den 30 oktober handlade det om arbetslösheten och arbetsförmedlingen. "Först och främst måste arbetsförmedlingen konkurrensutsättas" var ett av budskapen.

Det betyder för den intelligente läsaren tre saker: För det första att privata företagare ska få starta egna arbetsförmedlingar att tjäna pengar på. För det andra att det blir fler jobb om det finns fler som förmedlar dem. För det tredje att ledarskribenten antingen är dum och okunnig eller också säljer sej till Svenskt Näringsliv mot bättre vetande.

Ett annat budskap i ledarartikeln är: "Det är näringslivet som skapar jobb".

Vilket näringslivet uppenbarligen inte gör, för då borde det ju finnas jobb. Här borde staten gå in och göra slut på arbetslösheten. Det var en gång socialdemokratisk politik. Ända från Wigforss tid följde man den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes teori som sa att staten aktivt måste gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster för att komma till rätta med arbetslösheten.

Fram till 1970-talet. Då började socialdemokratin förflackas. Sen har det bara gått utför. Nu tror LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson att en "utbyggd arbetsmarknadspolitik" ska fixa arbetslösheten.

Det är lika galet som att tro att Näringslivet skapar jobb när man tydligt kan se att Näringslivet inte gör det. Mer resurser till arbetsförmedlingen eller flera (privata) arbetsförmedlingar kan inte heller skapa fler jobb.

Men staten kan – eller skulle kunna. Om vi fick en vänsterregering som valde att återgå till Keynes.

Har jag hittat en hederlig politiker?

På senare tid har jag gått in i mitt klipparkiv för 1992 för att se vad vi diskuterade för tjugo år sedan. Det märkliga är att tiden tycks ha stått stilla.  Vänsterpartisten Nils Berndtson från Linköping skrev redan då om hur språket "moderniseras" för att dölja obehagliga företeelser.

Förr fick man sparken, nu friställs man. Det låter positivt. Företagare kan också minska personal med "naturlig avgång".

(Naturlig avgång är ett gammalt nazistiskt begrepp. Judarna skulle skickas på tvångsarbete, kvinnor åt ett håll och män åt ett annat håll, varvid de skulle hindras att fortplanta sej och så försvinna genom "naturlig avgång". Min anm.)

När hyrorna stiger sägs det att "den som inte är beredd att betala får välja ett billigare alternativ". Som om det inte fanns fattigdom utan bara brist på vilja att betala.

"Valfrihet" är ett missbrukat ord. Valfriheten sägs öka när privata vinstintressen släpps in.

För tjugo år sedan lär Ingvar Carlsson och Carl Bildt ha sagt att "alla får ta på sig bördorna". Nils Berndtson påpekar att när spekulerande bankchefer "friställs" bär de ofta med sig fallskärmsavtal i mångmiljonklassen.

Jag blir nyfiken på Nils Berndtson.

Politiker brukar se till att de får det lite bättre än vanligt folk på sin ålderdom. Om jag nu hoppar tjugo år fram i tiden kan jag i Corren härom dagen läsa hur vänsterpartisten Nils Berndtson ordnat det för sej. Han är nu i 90-årsåldern.

I Corren berättar han om två arbetarkvinnor. Den ena är 82 år, har slitit ut axlar och rygg och har 8.000 kronor i månaden i pension. Den andra är 77 år, har arbetat i hela sitt liv och fostrat sju barn. Som änka får hon också 8.000 i pension.

Nils Berndtson har också arbetat i hela sitt liv, först i skogen, sen som metallarbetare och till sist som riksdagsman för vpk. Nu har han full ATP och får med tillägget från riksdagen 24.000 kronor i månaden i pension.

Han tycks känna sej orättvist gynnad i förhållande till de båda kvinnor han berättar om.

Herregud! Har han inte sett vad avgångna politiker tjänar?

Mona Sahlin får 51.000 kronor i månaden fram till 65-årsdagen. Därefter får hon 36.000 kronor i månaden i pension.

Ylva Johansson tjänar 57.000 kronor i månaden plus utskottsarvode på 8.500 och har dessutom en pension på 17.000 i månaden.  Till DN säger hon att hon "följer de regler som finns".

De får pension fast de inte är pensionärer!

Nils Berndtson skulle till sin lista på nya ord kunna foga "hederlig politiker". Han verkar själv vara en sådan och det väcker min beundran. Men hur många såna finns det?  

Befria kungen och hans familj!

I går kom tidskriften Reform i min brevlåda. Det är Republikanska Föreningens medlemstidning. Där finns en hel del kul att läsa.

Till exempel att men inte borde ha kungens porträtt på våra mynt utan i stället en bättre symbol för Sverige. Varför inte sätta en midsommarstång på mynten? Och inte ska väl kungen få öppna riksdagen. Talmannen borde uppmana honom att stanna hemma och själv sköta öppnandet av riksmötet.

En skribent blir provocerad av kungahusets brist på ödmjukhet – dom anser sej vara berättigade att få en massa pengar och bli bemötta med underdånighet!

Monarkin är så djupt rotad i den svenska historien att den blivit en del av den nationella kulturen. Inget parti tycks våga ta i republikfrågan. Inte ens socialdemokraterna som ändå har kravet på republik i sitt partiprogram!

Under årets Almedalsvecka i Visby hade Republikanska föreningen ett seminarium om monarkins avskaffande. Närvarande var fd hovmarskalken Elisabeth Tarras-Wahlberg som i 30 år gjort propaganda för hovet. Hon lär ha lyssnat intresserat. Föreningen tolkar hennes närvaro som ett sent demokratiskt uppvaknande, skriver Reform. Som nu ivrigt väntar på hennes medlemsansökan.

Den lär dom väl inte få. Men föreningen växer och har nu drygt tiotusen medlemmar. Om du blir nyfiken kan du kolla föreningens åsikter på www.repf.se.

Statschefen ska tillsättas på demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet. Hellre folkmassa än arvsmassa! sägs det. Medlemmarna i kungafamiljen saknar den mänskliga rättigheten att styra över sina egna liv. Vi vill befria kungafamiljen. Ge Carl Gustaf Bernadotte och hans familj den frihet de har rätt till!

En så god gärning kan väl ingen av oss ha något emot?

Har vi ingenting lärt?

I Dagens Nyheter läser jag:

Den borgerliga regeringen har lovat att Sverige ska få Europas bästa skola. Med skolpengens hjälp ska elever och föräldrar få större valfrihet. Skolorna uppmanas att profilera sig, satsa mer på musik, teknik, alternativ pedagogik eller vad de vill.

Tidningen skriver om en skola där eleverna i klass 6 är mycket besvikna. Förra året när de gick i femman var de 25 i klassen. När höstterminen började pressades ytterligare fem bänkar in. Nu är de 30 elever i klassrummet för att skolan ska spara pengar.

– Vi sitter så nära så vi stör varandra, säger en elev. Och vi får inte lika mycket hjälp längre.

Eleverna klagar också på maten. På fredagarna får de bara filmjölk och müsli och knäckebröd med pålägg. Och aldrig mjölk, bara vatten.

– Ibland är det för lite mat. I går när det var spagetti och köttfärssås blev vi inte mätta.

– Vi sparar, säger en rektor. Men vi kan inte hålla på och skära radergummin i två bitar. Det enda som ge några pengar är att ta bort tjänster. Och det sliter på både lärare och elever.

Som jag sa är det Dagens Nyheter jag citerar. Men inte DN för i år utan ett klipp i mitt arkiv ur DN för 2 november 1992. DN för tjugo år sedan.

Tjugo år låter som en lång tid. På tjugo år skulle vi kunna lära oss många saker, göra nyttiga erfarenheter och hinna med många förbättringar. Inte särskilt mycket har vi gjort. Ett tjugo år gammalt reportage ser ut som om det kunde vara skrivet i dag.

Folkets fiender har regeringsmakten nu som då. Så folket tycks inte ha lärt sej ens det viktigaste ett folk bör kunna .