Inget får bli vid det gamla

Så sa min svärfar ofta. Inget får bli vid det gamla. Allting förändras, oftast till nackdel för vanligt folk. Men ibland kan det nya vara praktiskt. Som den förändring av vårt måttsystem som infördes 1875. Om hur den lärdes ut i skolan har jag skrivit i Trälarnas vapen:

Från och med i år skulle det inte finnas några tum och fot och läster och skålpund. Allt skulle vara meter. Och liter och kilo som på något mystiskt sätt hängde ihop med metern.

Magister Cederberg gick in för metersystemet med stor energi. Han vankade omkring i skolsalen och bollade med centi och deci och milli så lätt som ingenting. Så tittade han i taket och sa:

– Nå Emil?

– Trettitretusensexhundraåttiett, sa Emil och reste sig.

– Vad för något? sa magister Cederberg.

– Fot, sa Emil.

– Blir hur många meter?

– Tietusen.

– Och det kallar vi?

– En millimeter, sa Emil.

Han kände genast att det var fel. Nu var det bara att vänta på örfilen. Magister Cederberg stannade framför Emil och sa:

– Jag hörde inget. Tala högre!

– Mil, sa Emil.

– Det är rätt. De är bra.

Magister Cederberg travade vidare och tittade i taket och sa:

– En tiondels meter är en decimeter. En kubikdecimeter är en liter. Vi ser här hur längdmåttet förvandlas till rymdmått. Om vi nu tar en sådan liter och fyller den med vatten som är absolut rent och fyra grader varmt, då får vi… Otto?

Otto reste sig hastigt och sa:

– Ett kilogram.

– Det är rätt. Det är bra. Därmed har vi sett hur rymdmåttet förvandlas till viktmått. Så går det till inom metersystemet, som numera är det enda lagliga vid handel och köpenskap i konungariket Sverige. Om jag nu ber Fingal Bergman beskriva en liter blåbär, vad säger Fingal Bergman då?

Fingal reste sig och stod knäpptyst.

Emil skulle ha stått lika tyst om han fått samma fråga. Hur fan skulle man beskriva en liter blåbär? En kubikdecimeter absolut rena blåbär vid fyra graders temperatur? Eller två och en tredjedels skålpund blåbär pressade till blåbärsmos för att gå in på en kubikdecimeter?

På Emils tid var förändringarna inte särskilt många och inte särskilt obegripliga heller. Nu krånglas livet till för oss ideligen.

Vem klarar i dag att spekulera med sin pension bland massor av fonder? Vilka barn kan välja bästa skolan bland privata och kommunala annonsörer som är på jakt efter deras skolpeng? Vem kan… osv.

Förr fick man den pension man hade rätt till. Förr skrevs man in i närmaste skola. Förr fick man sjukpeng så länge man var sjuk. Förr… Men ingenting får bli vid det gamla. Inte så länge vi har en folkfientlig regering. Den ska i göra oss av med. Sen kan vi återgå till det gamla!      

En dikt som debattinlägg

Jag hade sett bilder av fattiga kvinnor som satt på barmark långt borta i Afrika med svältande och sjuka barn i knät. Jag försökte tänka mej själv in i samma situation. Utan pengar, utan mat, utan fortskaffningsmedel, knappt ens med skor på fötterna.

Jag skulle behöva utvandra till Sverige, men hur skulle det gå till? Jag kunde inte ens komma till närmaste stad. Och Sverige visste jag inte ens att det fanns.

Dikter brukar jag inte skriva, men nu blev det i alla fall en dikt. Jag tänkte att den kunde passa i en debatt om migration. Så jag kallade den Ett debattinlägg. Så här blev det:

   

Det sitter en kvinna i öknens sand

långt söderut i ett fjärran land.

Sitt magra barn har hon i sitt knä,

det är storögt och tyst och har diarré.

Varför flyttar du inte till Sverige?

Här finns hjälpen för alla i nöd.

Varför flyttar du inte till Sverige?

Här finns sjukvård och bostad och bröd.

Nej, medlidande har vi aldrig haft.

En sjuk är en usel arbetskraft.

Och kvinna dessutom. Nej, sån sympati

ligger det inga pengar i.

Därför sitter hon där i Afrikas sand

med sitt barn och sin tomma matskål i hand.

Det väcker en lång rad frågor hos mej.

Men väcker det samma frågor hos dej?

Det vill säga: Hur ska de som bäst behöver det komma hit? Är det verkligen enbart av godhet som våra ekonomiska makthavare tar emot flyktingar? Du kan säkert hitta på fler intressanta frågor. Till den debatt vi skulle föra om vi vanliga människor hade medier och utrymme att debattera i.  

Litet land med många kändisar

Om Carl von Linné fick man läsa i skolan. Han bringade ordning i växtvärlden genom att skapa det sk sexualsystemet. Han blev en svensk världskändis. Vad man inte fick veta i skolan var att han utnyttjade sin berömmelse för att idka älskog med bondjäntor och sameflickor och knulla sig genom Sverige från söder till norr.

Sedan våra förfäder kom över isarna för kanske 15 000 år sedan har det funnits ungefär 75 miljoner svenskar. Några har överlevt i våra historieböcker. Några har blivit kända även utanför våra gränser. Några har blivit oerhört rika.

Jag sitter och bläddrar i en bok som heter "Historiens 100 viktigaste svenskar" av Niklas Ekdal och Petter Karlsson (Forum 2009). Där får man veta en hel del nytt om svenska kändisar. De börjar bakifrån med den de tycker är minst viktig och arbetar sej fram till nummer 1, den viktigaste.

Nummer 100 får drottning Kristina. Ful som stryk och född i en tid då kvinnligt kön såg som ett beklagligt handikapp.

Nummer 90 på listan är Lill-Babs. I över ett halvsekel har svenskarna skvallrat om hennes romanser. Intressant är att hon registrerat sitt artistnamn hos Patentverket.

Nummer 85 är Anita Ekberg, den svenska synden personifierad. Sen kommer Jan Guillou för att allt han rör vid förvandlas till guld. Och Gunnar Sträng (1906–1992) kommer med för att han åstadkom den jämnaste inkomstfördelning som någonsin förekommit i ett fritt industriland.

Om våra politikers privatliv får vi veta en del. Hjalmar Branting (1885–1946) lade grunden till den svenska välfärden genom att göra sossepartiet rumsrent. Men han var också en kul kille som söp upp sitt arv i glada vänners lag.

Per Albin Hansson (1885–1946) myntade begreppet folkhem i en remissdebatt 1928. Han hade två familjer som han alternerade mellan tills han dog 60-årig på spårvagnsperrongen i Ålsten.

Bland diktarna har vi Erik Johan Stagnelius (1793–1823), En ful fylltratt, narkoman och horbock som skrev vår vackraste och mest ömsinta lyrik.

Och Carl Michael Bellman (1740–1795). I ett Stockholm som var ett förorenat träsk med smutsiga gränder och stinkande krogar skrev han visor som från att ha liknat from herdedikt blev till fylleri, slagsmål, kättja, älskog och rentav död. Tidlösa visor som fortfarande känns fräscha.

Ingmar Bergman bytte scener och fruar som andra byter bil. Skapade stor konst med enklast möjliga medel: en man, en kvinna, ett rum och en knivskarp dialog.

Rik kan man bli om man är asocial och har dålig moral. Ingvar Kamprad, som exporterade folkhemmet i platta paket, blev Europas rikaste man och bosatte sig utomlands för att slippa betala skatt i det land han gett världsrykte.

Rik kan man också bli om man är musikaliskt begåvad. Alice Tegnér (1864–1943) var bara tre år när hon "fann opp" sin första melodi. Hennes "Sjung med oss mamma" har sålts i två miljoner ex. Stickan Andersson (1932–1997) var sexton år när han skrev sin första låt, Tivedshambo. Sen skrev han tre tusen låtar till, skapade Abba och blev mångmiljonär. Men dog nersupen och bitter.

Hasses och Tages begåvning syntes nog inte i deras första filmförslag som löd: "Det handlar om en gubbe som går in i första rutan och ut i den sista. Däremellan skulle det hända en massa skojiga saker, tänkte vi."   

Mot slutet av listan över de hundra viktigaste svenskarna hittar man Heliga Birgitta, Strindberg, Carl Larsson, Marcus Wallenberg, Olof Palme, Alfred Nobel, Astrid Lindgren – fram till den viktigaste personen genom tiderna, han som fått nummer 1, Gustav Vasa.

Vad som sägs om dem ska jag inte nämna här. Läs själv! Jag rekommenderar boken: Historiens 100 viktigaste svenskar!

  

Anledning att leva ett tag till

Länge hade vi demokrati, folkstyre. Sen kom vi på att det nog borde kallas kleptokrati, tjuvstyre, när högern började stjäla vår offentliga egendom. Nu lanseras i Flamman 12 januari ett nytt begrepp: EU-krati. Det är Nej till EU:s Gösta Torstensson som citerar storföretagarnas lobbyorganisation som "reducerar statens och den offentliga sektorns makt genom privatisering och avreglering" och överför nationalstatens befogenheter "till en mer modern och internationellt sinnad struktur på europeisk nivå".

Det hör nu inte till storföretagarnas begåvning att skriva enkelt och begripligt. Vi har ändå lärt oss vad de menar. Privatisering ska ge "valfrihet". Om man inte trivs med sitt äldreboende eller sin hemtjänst ska man kunna välja ett annat företag. Gamla människor kan få en lista på hundra företag att välja bland, läser jag i samma nummer av Flamman.

Då gäller det att kunna välja. En gammal arbetare kanske vill sortera bort företag som konkurrerar genom att strunta i kollektivavtal eller genom att ge personalen lägre löner. Ett sånt val ska man göra själv, privat, i ensamhet.

Snart är jag själv där. Jag läser med förskräckelse om hur åldringar behandlas på privata äldreboenden. DEN SJUKE MANNEN BANDS FAST I SÄNGEN, lyder en rubrik i DN 26 januari. Jag vill inte bli fastbunden i sängen om jag blir sjuk. Jag vill inte bli vårdad av personal utan utbildning. Jag vill inte hamna i händerna på Carema som ägs av världens äldsta riskkapitalbolag, det amerikanska KKR, och av det ökända Triton. Jag vill inte att jag (eller någon annan) ska bli en inkomstkälla för skurkar som snor skattepengar och placerar dem i utlandet.

Vi vanliga människor kan inte göra svåra val privat. Det har vi inte kunskaper till. Vi ska göra svåra val kollektivt genom att anlita expertis. De får vi inte nu. Vi ska göra okunniga val som skurkar kan tjäna pengar på.

Jag har gett mej fan på att jag ska hålla mej vid liv tills jag får se den här regeringen falla. Den här regeringen som lämnar ut oss till sina polare av skurkar i elbranschen, kommunikations- och vårdbranschen och alla andra branscher där våra pengar kan stjälas.

Vi ska ha politiker som skippar hela systemet med upphandling. Viktiga tjänster ska utföras i den offentliga sektorn av folk som vill göra ett bra jobb under tjänsteansvar. Jag tröttnar aldrig på Konsums gamla slogan: Ej tjäna på andra men tjäna varandra.

Demokrati ska vi ha. Inte kleptokrati. Och inte EU-krati! Bort med Reinfeldtpacket ur Rosenbad! Ut ur EU! Jag fyller snart 87. Men jag har god anledning att hänga med ett tag till – bara för att få se dessa självklara små önskningar uppfyllda.

Vad är egentligen heligt?

Ett av mina barnbarn klagar och påstår att jag upprepar mej i det mesta jag skriver. Det kanske ligger något i det. Man har levt ett långt liv som statistiskt sett går mot sitt slut. Man har hunnit samla på sej ett antal sanningar som man tycker bör bli allmän egendom. Man har hunnit bli glömsk, vilket är bra och betyder att man hunnit sortera bort en massa oväsentligheter ur sitt minne.

En av de viktigaste sanningar jag vill förmedla till de yngre är att all religion är vidskepelse. Förr trodde man – nu vill man veta. Vi lever i en värld i sändig förändring, från då till nu. Vi kan inte inrätta vårt liv efter vad människor trodde på bronsåldern. Enkla regler kan vara desamma nu som då: att livet är trevligare om man inte stjäl från varann eller slår ihjäl varann eller får lust till vår nästas fru eller åsna.

Men numera tror vi inte på andar och spöken. Och inte att världen är skapad av någon mystisk skepnad som bor i den himmel där vi i dag åker omkring med rymdfarkoster.  

Den som tror måste hindra sej själv från att tänka. Vi kan pröva med ett exempel:

För en tid sedan demonstrerade muslimer i Norrköping mot konstnären Lars Wilks. På ett av deras plakat stod: Vi älskar Muhammed. Min naturliga fråga är: Vadå för?

– Den frågan får man inte ställa! säger min muslimske vän förskräckt. Att man ska älska Muhammed är självklart. Muhammed är helig!

Att något är heligt skulle då betyda att det inte får diskuteras. För mej är yttrandefriheten helig. Och demokratin. Och jämlikheten. Och även trosfriheten. Det är heliga saker – och flera finns säkert för människor i ett öppet, demokratiskt samhälle. Saker som är heliga – och just därför alltid måste hållas aktuella och diskuteras!

I dag får sossarna ny ordförande

Blir det Stefan Löfven? Det tycks redan vara avgjort. Fast nog är det konstigt att man vet vem som ska bli vald innan de som ska välja honom har valt honom.

Stefan Löfven är troligen välbetald i Metall och har inte så mycket – om än något – att förlora på att byta jobb. Annat har det varit med andra som varit på tal.

Inför valet 2010 talades det om att Margot Wallström skulle sluta i Bryssel och komma tillbaka till Sverige. Det tyckte jag lovade gott. Men hon kom inte tillbaka. De tänker hon inte göra nu heller. Henne skulle jag gärna ha sett som partiordförande. Men hon hör till dem som sagt nej.

En av dem som försökt förstå hennes motiv är skribenten Olle Ljungbeck i Gävle. Han skrev redan 2010 att Margot Wallström har tvåhundrafemtitusen i månadslön plus femtitusen i fickpengar varje månad. Plus fria resor och en skatt på bara femton procent. Hon skulle förlora en hel del på att byta jobb.

Kan det vara så att alla som sagt nej har det ganska bra som de har det och inte vill dra på sej en massa arbete dessutom?

Ska vi gissa att den som nu ska representera oss inte är en som lever som vi och delar våra livsvillkor? För det vore ju något alldeles nytt.

Att en arbetare skulle bli ordförande för ett arbetarparti är något man knappast kan tänka sej. Men Löfven har åtminstone arbetarbakgrund.

När du läser detta har vi kanske fått bekräftat att det är honom sossetopparna valt. För det var ju i dag det skulle ske, eller hur?

Vad har vi för tabun?

I förrgår tyckte jag att vi borde diskutera invandringen och inte bara lämna över den frågan åt Sverigedemokraterna. Jag nämnde en bok av Tina Thunander för att visa vilka värderingar vi bör vara vaksamma mot när folk från andra kulturer kommer hit. För det blev jag klandrad av en vänsterpartist vars värderingar jag i övrigt delar.

Jag hade tydligen brutit mot ett tabu. Såna har vi många i Sverige. Om jag nu ska fortsätta att rekommendera kontroversiella författare så kan jag inte undgå att nämna Karl-Olov Arnstberg. En av hans intressanta böcker heter just "Svenska tabun" (Carlssons förlag 2007).

Han talar till exempel om sexuella tabun. Sexhjälp för handikappade är kommunalt finansierad i Holland men går knappt att tala om i Sverige, säger han. Sex är tabu på jobbet men inte på firmafesten. Sex med djur är tabuerat område. Ändå har vart tjugonde djur som skadats och kommer till veterinär fått skadorna genom sexuellt utnyttjande, påstår han.

Arnstbergs bok är på många sätt kontroversiell. Han menar till exempel att islam inte har ett dugg av värde att tillföra det svenska samhället. Varför ska föräldrar ha rätt att förbjuda sina barn att få undervisning i samlevnadskunskap?

Det är i Sverige tabu att diskutera sambandet mellan kriminalitet och kulturell tillhörighet. Det är det inte i t ex Norge, där vanligt folk inte är utestängda från debatten som här.

I sin nästa bok, "Olydig men snäll" (Carlsson 2009), fortsätter Arnstberg att diskutera samhällsplanering, förortsliv och invandring lika respektlöst och med samma frejdiga klarspråk.

Särskilt invandringen är svår att debattera, skriver han. Vi har en lagstiftning som ska hindra att folkgrupper beskrivs negativt. Det finns en tyst journalistisk överenskommelse att inte lyfta fram sånt som ställer invandrare i ofördelaktig dager.

Som forskare kan han inte hålla sig till den godkända retoriken. Förtig inte brottsligheten! säger han propå en grupp zigenare som satt åldringsrån i system.

Han söker efter orsakerna och finner att ett mer förtryckt och illa hanterat folk än romerna är svårt att finna i världshistorien. Klart att det bland dem finns en hög kriminalitet!

Det finns bland invandrare kulturella och religiösa mönster som går på direkt kollisionskurs med svenska värderingar. Arnstberg nämner somalier som försöker hindra sina barn från att försvenskas.

Våra större städers betongförorter befolkas av invandrare. Stora grupper sjunker djupare ner i arbetslöshet, fattigdom och utanförskap. Ett nytt klassamhälle växer fram.

Arnstberg intresserar sig för begreppet empati och brist därpå. Han ger exempel. Två 14-åriga flickor misslyckas med att råna en gammal kvinna och den ena av dem säger: Jag borde ha stuckit kniven i kärringen, hon gjorde ju inte alls som vi sa!

En 19-årig iranier som stuckit ner ett tiotal personer säger att han med kniven kräver respekt för sig och sin heder. Han kommer tydligen från en kultur som är annorlunda än vår. Arnstberg säger: Vi måste på allvar prioritera utlärandet av svensk kultur till de nya svenskarna.

Här tycks han själv tappa klassperspektivet. Vad är svensk kultur? Vårt samhälle accepterar arbetslöshet. Dvs överklassen accepterar arbetslöshet och det är överklassen som sätter agendan. Medan den svenska underklassen, som inte alls accepterar arbetslöshet, numera saknar representation i både politik och media.

Arnstberg vet det när han säger att vad politiker och fackföreningsledare ägnar sig åt i dag är att tävla med direktörerna om att vara välbetalda.

Det finns saker som Arnstberg borde vara lite mer nyfiken på. Han säger att forskare, politiker och journalister haft det gemensamma uppdraget att fostra svenska folket att acceptera invandringen.

Varifrån kommer det uppdraget? Som orädd forskare borde han ta reda på det.

Vi ska inte bara acceptera invandringen. Vi ska diskutera dess för- och nackdelar. De flesta nya svenskar vill anpassa sig och lyckas också med det. De bör även ha intresse av att diskutera nackdelarna. Om utanförskap beror på arbetslöshet, fattigdom och elände är det något som vi tillsammans bör ta itu med. Klasskamp, kamrater!