Vilken jävla musik TV bjuder på!

Nej, inte den här gången heller. Inte en melodi som fastnar i minnet. Inte en låt som gör en glad så man trampar takten i golvet.

Nu har jag offrat tre timmar av mitt liv på Eurovision Song Contest igen. Jag sitter och försöker hitta en melodislinga som man kan nynna på efteråt. Nåt slags diggilo-diggilej, men inget sånt fanns den här gången heller.

När jag började musicera på 1940-talet fanns en standardrepertoar av gammaldans, jazz och visor som alla kunde. Vår repertoar hade under många år byggts upp av sånt som folk gillade. Det låg i både musikernas och publikens intresse att låtarna hade kvalitet och blev långlivade.

Grammofonindustrin hade motsatt intresse. Den behövde kortlivade låtar som man snabbt tröttnade på så att skivförsäljningen hölls igång. Säljs det några skivor i dag? Finns nåt från gårdagens musikskval man vill höra igen? Jag kan inte tänka mej att folk går och nynnar på något som de hörde i går kväll.

Vi har ett kulturarv att ta vara på. I föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som spelar nästan gratis och håller vårt kulturarv vid liv i ren spelglädje.

Våra programmakare håller på att ta död på det svenskaste som finns – dragspelet! Håller de på att ta död på det musikaliska kulturarvet också?

Eller är det jag som blivit för gammal och inte kan hänga med? Det är väl troligt. Så gläd er åt industrimusiken ni som kan. Ni är i gott sällskap med några bolagsherrar som gläder sej åt att tjäna pengar på spektaklet – som måste vara den egentliga anledningen till att det finns till.      

En välkommen lektion i engelska

Vår vän poeten Ove Klinthäll har varit lärare nån gång i sin ungdom. Nu är han fortfarande pedagogisk när han gör en ny text på Kära mor:

Kära far, så började mitt mail (meddelande)

snart så kommer jag till dej per rail (järnväg)

och jag antar att hans kind blir pale (blek)

ty jag suttit två år på ett jail (fängelse)

Och han vet att det är för hans sake (skull)

som jag levt på H2O och cake (vatten å brö)

Men min farsa är en riktig snake (orm)

jag ska dränka honom i en lake (sjö)

ty han är ju skulden till min birth (födelse)

att jag kommit hit till denna earth (jord)

och läspar: "När jag kommit löth (lös)

och dränkt´en flyr jag ner till Pearth" (i Australien)

Det var ju ärorikt. Själv är jag så gammal så jag aldrig fick lära engelska i skolan. Vi fick plugga tyska. Det lilla engelska jag kan har jag lärt på bio och av schlagertexter. Så den här lektionen var välkommen.

   

Blåbär är gott, men plocka dom, nej!

 Dagens dikt berättar en sorglig historia. Det är poeten Ove Klinthäll som för pennan:

Här i storskogen går jag och plockar

med en treliterskruka i hand.

Det är plågsamt och tungt när jag bockar

mej, för ryggbastet skriker ibland.

Det är dåligt med bär här i branten,

men jag måste få krukan min fylld.

Om jag inte har bär upp till kanten

blir jag hemma för lathet beskylld.

Ensam jag svär, skankarna går

jag letar bär, som du förstår.

Nu, när jag letat i timmar

är min kruka ändå nästan full.

Men då händer nåt – hjälp mej, jag svimmar!

För jag subblar och ramlar omkull!

Och min kruka far glatt nerför backen,

bären hamnar bland mossa och sten.

Fast jag närapå delvis bröt nacken

bröt jag, konstigt nog, inte ett ben.

Men, vad finns kvar av allt mitt slit?

Saken är klar, inte ett skit!

Ja, vad skulle han i skogen att göra? Han har väl en fru som är ung och pigg. Kör ut henne i skogen med order att dra till huset! I vår ålder bör vi gubbar hålla oss hemmavid. Där vi kan bli sittande, trista och tevetittande. Om vi bor i Norrköping kan vi på sin höjd gå till Refvens grund, där Näcken spelar polska under månens rund. Men inte längre! Och ut i skogen – aldrig! Dit skickar vi fruar och döttrar. Att plocka de där blåbären vi så gärna vill ha.

Skriva är lättare nu, men blir det bättre?

Bland mina papper hittar ja verser som jag skrivit i yngre dar. Den här låter vacker:

Den njuter som fått allting gratis

sitt otium cum dignitatis,

medan andra knappt har

på sin ålders dar

en tia till sill och potatis.

Otium cum dignitate betyder "vila med värdighet" (efter ett väl genomfört livsverk t ex). Obildad som jag är har jag använt fel form av ordet dignitate (men formen förekommer t ex som dignitatis humanae (mänsklig värdighet).

Skrivit har jag gjort i 70 år. Först på en lånad skrivmaskin, sen på en som jag köpt sedan jag sålt min Levin-de-lux-gitarr för 500 spänn (som i dag skulle ha varit värd tjugo tusen).

Under min tid som skriftställare har mycket hänt. Förr fick man inte skriva på nätterna för att inte störa grannarna med skrivmaskinens slammer. Nu är datorn tyst både dag och natt.

Förr måste man renskriva varje manus på två papper med karbonpapper emellan. Nu kan man göra vilka ändringar man vill i datortexten och köra ut hur många kopior som helst. Jobbet har blivit lättare – men har de texter man skriver blivit bättre? Sannare? Mer litterära? Det är det svårt att svara på med hedern i behåll…  

Är goda löften bara struntprat?

Det var inte bara jag som lockades att sitta hemma på första maj på grund av ålder och sviktande hälsa. Poeten Ove Klinthäll redovisar en liknande erfarenhet i dagens dikt:

1:a maj har jag svårt för att smälta

när jag nu blivit gammal och grå.

Jag har en besvärande hälta,

och då är det jobbigt att gå.

Jag minns… det var skönt att förföras

i marschen med slagord och löften,

nu låter det sej inte göras

med den satans värken i höften.

Dock tycks han ha gått en bit i något demonstrationståg. Han skriver att det var jobbigt och att han nog inte klarar det nästa år. Och hans fru Ingegerd som tydligen gick med fick ont i ryggen. Vi bör nog acceptera att vi blivit gamla.

Själv satt jag i går kväll och lyssnade på politikernas tal i teve. 40 minuters struntprat av Stefan Löfven. Han ville råda bot på arbetslösheten. Inte genom att socialisera det privata näringslivet får man anta. Kanske genom att starta statliga företag eller ge folk jobb i den offentliga sektorn? Vi får väl se.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talade lika länge och helt utan manuskript. Det var imponerande. Hoppas folk lyssnade och tog till sej allt det fina som vänstern vill. Valet i höst kanske blir överraskande!

Upp till kamp för exporten!

Man trodde väl aldrig att man skulle genomlida en första maj utan att gå med i ett demonstrationståg. Men nu har det gått så långt. Nu kan man inte gå femti meter utan att börja leta efter en bänk att sätta sej på för att vila ryggen. I går satt man hemma och tittade på demonstrationstågen i teve. I några sjöng de Internationalen, men den klippte tevefolket bort efter två sekunder. Kanske hade den fått ljuda hel och hållen om man sjungit Fria Proteaterns version:

Upp arbetstagare i Sverige,

upp chefer i vårt vackra land.

Med nya djärva mål i sikte

marscherar vi hand i hand.

Det som är bra för svenska direktörer

är bra för svenska folket med.

Vi kräver att få dela kakan

i bästa damförstånd och fred.

Upp till kamp för exporten,

sista striden det är.

Det fria näringslivet åt alla lycka bär.

Upp till kamp för exporten,

sista striden det är

Vårt kära privata näringsliv

åt alla lycka bääär!

Den här texten lämnar jag härmed till mitt gamla parti Sossarna att sjunga vid passande tillställningar. Så kan ju Vänsterpartiet behålla den gamla Internationalen som en påminnelse att inte svika idealen.  

En skrivare jag avundas

 Jag har skrivit hundra böcker men aldrig lärt mej att berätta en historia på vers. Det kan poeten Ove Klinthäll. Se här:

Jag gick mej ut en afton och träffade a girl,

vi gick till Göstas pub och beställde varsin öl.

Snart var jag förälskad, för tjejen var förtjusande,

ja, både öl och ögon var klart berusande.

                 Så lämnade vi krogen i sommarnatten ljum

                 och promenera hem till hennes enkla rum.

                 Där klädde hon av sej och la sej glatt och käckt.

                 Jag stupade helt påklädd och somnade direkt.

När morgonsolen strålade in i hennes rum,

så vakna jag på sängen och kände mej rätt dum.

Vad skulle jag göra så här i söndagsmornens frid?

Jag sneglade åt vänster och tjejen sov bredvid.

                 Helt påklädd låg jag där och jag skämdes som en hund,

                 mitt tunga huvud värkte och jag var torr i mund.

                 Jag reste mej sakta och livet kändes hårt och rått,

                 jag smög mej tyst mot dörren och vinglade så smått.

Jag tog i dörrhandtaget och skulle just gå ut,

men när jag öppnat dörren så hörde jag ett tjut

och två projektiler kom flygande och for

och rösten skrek: "Ditt apskaft, ta med dej dina skor!"

Jag vet inte vad poeten Klinthäll varit med om i livet, om han skriver av egen erfarenhet eller bara hittar på. Men hans sätt att berätta, kort och kraftfullt och därtill på vers, det är något som jag gillar och önskar att jag kunde.