Sådan är kattpissalismen

För ett halvt århundrade sedan smugglade jag in en katt från Ibiza. En honkatt som fick en massa ungar och sen blev ihjälbiten under en parning. Sen dess har jag alltid haft katt. Den sista blev arton år och dog. Om den katten skrev jag:

Katten skiter varje dag

Tömmer lådan det gör jag

Strax så är hon där igen

Åter får jag tömma den

Jag är trött på skit och piss men

konstaterar med ett stön:

Sådan är kattpissalismen

Otack är den armes lön

Katten hette Nippran. Hon var socialist. När jag läste upp ovanstående vers för henne märkte jag att hon förstod den eleganta anspelningen i slutraderna. Hon la sej i mitt knä och spann så uppskattat och belåtet.

Nippran blev som sagt arton år. Jag funderar ständigt på att skaffa ny katt. Hittills har jag avstått. Ensamheten är inte rolig. Men det är inte kattpissalismen heller.  

Klasskillnader har alltid stört mej

Avlyssnat på spårvagnen. Två killar i 10-årsåldern:

– Dom hitta han.

– Då var han död va?

– Ja, han låg och titta rakt opp.

– Nu tittar han inte längre. Dom lägger igen ögona på dom när dom ska begravas.

– Ja. Och nu är han begravd. Nu ligger an där i kistan tills det bara blir skelett av´en.

En flicka i pojkarnas sällskap:

– Usch, va ska ni prata om sånt för?

Pojkarna:

– Man ska va realist va.

– Så där ska det ju gå för oss allihop, det är väl inget å tiga om.

Det kan tyckas märkvärdigt att tioåringar pratar om döden. Men egentligen är det bara naturligt. Intelligenta ungar kan inte avskärma sej från livets väsentligheter. Och om man tänker efter – det enda riktigt säkra i livet är döden. Allt annat i livet beror av vilja, slump eller illvilja. Allt annat kan påverkas av egna eller andras göranden.

Det enda säkra i livet är döden. Hur den kommer och av vilken orsak vet man inte. Men den kommer.

Till rika och till fattiga. Till mäktiga och maktlösa. De rika och mäktiga kan frukta döden. Mot den hjälper inte rikedom och makt.

För oss fattiga och maktlösa är det till tröst och glädje. Okay, ni kunde ta ifrån oss det lilla vi hade, ni kunde kasta ut oss i arbetslöshet, ni kunde använda ert ägande till att pressa av oss skyhöga hyror för bostäder vi måste ha och priser för mat vi måste ge våra ungar.

Ni värnade klassamhället. Ni var överklass och vi underklass. Men vi har en medhjälpare som ska råda mot på detta. Döden är vår vän. När den kommer blir klassamhället utrotat.

Inför döden är vi alla lika. Jag kan säga till de rika och mäktiga: Ni ska en gång dö. Det kan er rikedom och makt inte förhindra. Ni ska en gång dö. Och jag kan glädjas åt det. Om det är dålig moral så får jag stå ut med det. Klassamhället har alltid stört mej. Allt som kan utrota det är mej till behag.   

Jag tycker bäst om Malin i Trälarna

Som författare skriver man ibland om kvinnor, ibland om män. Man måste kunna skriva om båda könen. Man måste kunna leva sej in i det motsatta könets leverne. En god poet som Ove Klinthäll tycks inte ha någon svårighet därvidlag. Så här skriver han från kvinnlig utgångspunkt:

Blott en gång jag låg med en man,

blev gravid av en gång, en enda.

Givetvis så dunstade han,

och jag borde va bland de brända,

men barnet kom, friskt och piggt,

och gladlynt, lätt och kvickt.

Pojken är det bästa jag har.

Tack och lov att jag slapp hans far.

I mina böcker har jag skrivit om både kvinnor och män. Och alltid glatt mej åt att inte vara kvinna. Skillnaden är ju påtaglig. Man kan illustrera den med ett samlag. Vi grabbar har det skönt några sekunder. Efter orgasmen kan vi somna om och glömma alltihop. Men för tjejen börjar det jobbiga. Har jag blivit på smällen? Då väntar nio månaders graviditet. Kanske en farlig abort. Eller en smärtsam förlossning. Kroppslig förändring. Minskad sexaktivitet. En karl som snart söker sej till andra. 

Jag är grabb och slipper en massa tjejproblem. Men berövas också mammaglädjen: Pojken är det bästa jag har. Tack och lov att jag slapp hans far!

Frågan är vilka som har det bäst här i världen, killar eller tjejer. Som författare måste man försöka leva sej in i bådas tillvaro. Men av de personer jag skapat i mina texter är Malin från Hejpytten i 1700-talet i Trälarna den jag tycker bäst om. Hon är för mej verkligare än någon kvinna i verkligheten. Sådan är författarens unika möjlighet: Skapa de människor du helst vill umgås med!

Gbbfan, din ävlan förskräcker!

Jag kan inte rimma, för rimmet leder tanken – oftast åt helvete. Om jag försöker rimma, i denna sena timma (fast det är mitt på dagen), så famlar jag i dimma (fast det är klart och solsken), och lär mej nog att simma (något som jag kunde redan som barn). En som har lätt för sej med rimmen är poeten Ove Klinthäll som undervisar oss så här:

Om du ska skriva vers bör du ha rim att välja på,

i många fall så har du stora stim att välja på,

men rimma på frekventa ord som ´sämre´ eller ´bättre´!

Då finns det nästan bara dialektord: ´jämre´, ´klättre´.

Ett utmärkt ord att sluta med är ofta ordet ´själv´,

men det är knappast användbart, där finns det bara ´älv´.

Sätt slutpoäng på versen, annars blir den blek och torr,

så skriv om grisar! Då så får du lättast till en knorr.

Skriv om grisar, och fråga nån som visar, hur fläsket steks på spisar! Se där – rimma kan jag. Men att få till något vettigt som samtidigt rimmar, det kan jag tydligen inte.

Låt oss säga att jag vill berätta om städerskan som vill ha en nyckel till kassaskåpet för att hon tycker det är så jobbigt att ta sej in med en hårnål varje gång hon ska göra rent där. Då skulle jag tvingas börja leta rimord. Vad rimmar på kassaskåp? Ska städerskan bli ett litet våp? Vad rimmar på hårnål? Ska hon dricka duskål? I alkohol? Vad rimmar på nyckel? Ska hon komma åkandes på cykel?

Nej, rimmandet skulle förstöra det jag vill berätta. Så jag håller mej nog till prosan. Och lyder Alf Henrikson som skrev: Gubbfan, din ävlan förskräcker. Håll upp med din vitterlek! Det finns redan lektyr så det räcker, i all världens bibliotek!       

Dialekter, fy fan! När det finns ståkhålmska!

Det var en gång en sång och man var barn och sjöng med glädje utan att förstå texten. Å sorger har vi inga, vara glada vi som klinga, när vi gå över dackstänkta berg fallera. Man gjorde en egen text som man tyckte att man begrep. Vår favoritpoet Ove Klinthäll gör också sin egen text:

Vi gick över daggstänkta berg – det var då

när livet var ungt och när vår himmel var blå,

men nu har vi svalnat och gånglusten falnat

och med en rullator kan fan inte gå.

Den gamle, den kloke är le, fallera,

och vill han nåt så är det va i fre´, fallera.

Därhemma vill han sitta, på TV vill han titta,

på gamla svenska filmer vill han se. Edvard P!

Nej, Edvard P vill jag inte se. Honom var jag förbannad på redan i unga dar. Han hade huvudrollen i en film om Stockholm. Han, den tjocke skåningen. Att han var en bra skådis noterade man inte. Det viktiga var att han inte kunde snacka som en söderkis. Dialekter, fy fan! När det finns ett så schysst snack som ståckhålmskan! 

Föreningen jag tycker du ska gå med i.

I går kom Reform, Republikanska Föreningens medlemsblad. Där läser jag att det är omöjligt att tänka sig "att det inom ett parti skulle vara förutbestämt vilket nyfött barn som ska bli ordförande" men att "det högsta offentliga ämbetet fortfarande går i arv". Kungens alltså.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har gått med i Republikanska Föreningen. Han är den förste bland landets partiledare som blivit organiserad republikan.

Carl Johan De Geer skriver i en krönika: Monarkin är ett medeltida system som varken är rimligt eller berättigat att finnas i vår tid. "I riksdagen finns redan en majoritet som är emot monarkin, men de driver inte frågan politiskt."

Vänsterpartiets Hans Linde säger: "Vi motionerar varje år i riksdagen om att Sverige ska införa republik." Sossarnas Hillevi Larsson säger: "Man vill inte riskera att förlora valet på denna fråga". Miljöpartiets Gunvor Ericson säger: "Mot partistyrelsens vilja röstade en majoritet av ombuden för att det i det nya partiprogrammet ska stå att monarkin ´på sikt bör avskaffas´". Centerpartiets Anders Jonsson meddelar att hans parti "är en stark anhängare av monarkins bevarande i Sverige". Kristdemokraterna ser inget fel i monarkin. Folkpartiet ser monarkin som en "enande symbol", moderaterna tycker att monarkin "har ett brett folkligt stöd" och Sverigedemokraterna säger att monarkin "är något vi värnar om".

Sossarna och vänstern har krav på monarkins avskaffande i sina partiprogram och S tog med det i sitt program redan 1911. Men – som Tage Danielsson sa: Vad blev det av alla löften, var det bara tomma ord?

Om du vill bli medlem i Republikanska Föreningen så kostar det 200 kronor. Du hittar den på www.repf.se/bli-medlem.     

Påminnelse om Tage Danielsson

Var blev ni av ljuva drömmar

om en rimligare jord?

Vad blev det av alla löften,

var det bara tomma ord?

Tage Danielsson, sosse och socialdemokratins främste kritiker. Ville bara påminna om honom. Vet inte varför, men det kändes så. Annars känns det jävligt konstigt med en bedövning som inte vill ge vika. Har varit hos tandläkarn och fått en tand utdragen. Så nu ska jag vara av med tandvärken som plågat mej sista tiden. Få se hur det blir när bedövningen släpper.

Varför plågar jag nu dej med dessa bekymmer? Ja, någon vill man ju ha att anförtro sej åt, när man är gammal och ensam. så tack för att du lyssnar!