Vill du bli författare, ta ett annat jobb!

Eftersom jag inte längre orkar skriva böcker nöjer jag mej med att skriva en blogg varje dag. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska blogga om i dag, den 1 april 2014. Tom i huvudet letar jag fram boken Skriva börjar här som Ordfront gav ut 2007.

Maria Küchen låter poeter, romanförfattare, kritiker, journalister och krönikörer berätta om sina jobb och ge råd åt den som vill pröva på.

Ett avsnitt handlar om att skriva sångtexter. En låtskrivare behöver inte själv ha haft de känslor hon vill framkalla hos andra. Men hon måste ha språkkänsla. "När kärleken föds har den inget namn" är en sångrad med språkkänsla. "En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för dig" associerar bara till hjärtsjukdom. En del av ett hjärta kan inte slå, antingen slår hela eller också inte.

En journalist säger: "Jag skriver för att tala om för dom där nere när dom där uppe ljuger". En annan journalist säger att hon inför människor i nöd känner skuld för att hon själv har det bra. Tills hon inser att hon inte hjälper någon genom att själv må dåligt.

Allt skapande beror av vad som gjorts förut. Man måste läsa mycket om man vill skriva.

Författare har rätt att ljuga. Det finns ingen klar gräns mellan dokumentär och fiktion. Det är inte säkert att alltför snälla flickor och pojkar ska bli författare. Troligen blir du refuserad. Men det är bättre att få en bra text refuserad än att få en dålig text publicerad.

Tja… Här har jag nu min blogg, som alltså blir en rekommendation till dej som vill skriva: Läs Maria Küchen! Hennes råd till ungdomen är klokt: Försök inte bli författare direkt efter skolan. Skaffa dej ett annat jobb så att du får nåt att skriva om!

                                                                                  

Sångtexter som gör mej glad

Det finns diktare jag alltid bär med mej. En sån är Dan Berglund. När man en gång hört honom sjunga klingar ofta en strof av hans sånger upp i ens huvud. Nu lånar jag några verser av honom som får bli DAGENS DIKT:

(Men) friheten dränktes i piskornas välde

Privategendomen tog dig till slav

Och jorden drack blod och jorden drack tårar

Och tistlarna växte på trälarnas grav

Men så en morgon höjdes ditt stridsrop

Klasskampen föddes med yxa och påk

Och hövdingens kämpar - dom svingade svärden

Och kämpade mot dig på liv och på död

Men människans styrka den skulle segra

Fast boplatsen färgades röd

En dag sa baronen: Gå från min åker

Ditt arbete gör mej ej tillräckligt rik

Och hungrig och frusen kom du till staden

Där du fick jobb uppå närmsta fabrik

Men så en morgon slocknade eldarna

Nävarna höjdes och du gick i strejk

Och borgarnas knektar med piskor och sablar

Dom kämpade mot dig på liv och på död

Men människans styrka den skulle segra

Och fanan den färgades röd

O, du som har burit mitt frö genom natten

Var det blott för att få se mig ge opp

Jag svär vid ditt namn att det var ej förgäves

Du bar dessa plågor och bar detta hopp

Ty kanske i morgon står vi som bröder

När arbetarklassen gör revolution

Må borgarnas härar marschera emot oss

Och kämpa emot oss på liv och på död

Ty människans styrka ska än en gång segra

Fast gatstenen ska färgas röd

Dan Berglund lär ha lämnat sitt kommunistiska förflutna för att bli partilös poet. Hans progressiva sånger finns dock på skivor som man kan köpa i bokhandlar som heter Röda Stjärnan och finns lite här och var i landet. När en stor poet skriver kampsånger blir det något som är värt att lyssna på!

Vissa sångtexter gör mej inte glad!

Nu har jag varit ute och sjungit och spelat och fått applåder. Jag är tydligen ingen dålig artist. Men kroppsligen så skröplig att ja knappt orkar ta mej hem. Poeten Ove Klinthäll tolkar mitt tillstånd på vers:

Nu har jag gjort mitt, nu får andra ta vid,

för min levnads väg går i nedan,

och nu väntar jag spänt på min hädanfärd

för att se vad som händer mej sedan.

Så länge jag är livet får jag hjälp av duktiga tjejer. Hemhjälp kallas det visst. Som städar, damsuger och diskar så att jag blir förvånad över hur fint jag har det. Även om dem har Ove Klinthäll diktat:

Den som gör en prestation som inte är till nytta,

som klättra på Mount Everest, som göra VM-mål,

beundras nåt så imbecillt så folk blir som förbytta,

får guld och glans och ära och oändligt jubelskrål.

Men den som högpresterar varje dag i åldringsvården

med tunga lyft och långa pass och jämt är i aktion,

får den medaljer och beröm? Nej, slitna axlar får den,

och usel lön, förstås, och dålig förtida pension.

På den tillställning där jag var med och sjöng fanns ett häfte för sk allsång. Där fanns en låt som gick ut på att fattig och rik gör detsamma, vi behöver alla varandra. Jag vet inte hur många lögnaktiga sångtexter som skrivits, men den här hör till de värsta.

Den enkla sanningen är ju att de fattiga inte alls behöver de rika, medan de rika är i största behov av de fattiga. Ett företag skulle aldrig kunna existera utan sina arbetare. Men om ägaren försvann skulle det inte märkas.

Allsångstexter ska man inte fundera över och analysera. Sjung och var glad bara! Jag kan inte låta bli att kolla varje ord och varje mening. Men jag måste hålla tyst med det för att inte störa stämningen. Sjung och var glad bara!

Sjunga kan jag – men vissa texter gör mej inte glad.

Sådan är kapitalismen!

Om USA, världspolisen, kapitalismens föregångsland, läser jag i Dagens ETC 24 mars:

"Över 46 miljoner människor i USA lever på en nivå som understiger den officiellt fastlagda gränsen för fattigdom. I en delstat som Mississippi uppgår andelen fattiga till cirka 25 procent av invånarna som helhet och 35 procent av all barn i delstaten Men det som är svårast att förstå är att det blir värre för varje år och att ständigt nya grupper hamnar under fattigdomsgränsen."

Sådan är kapitalismen. Orättvisornas ekonomiska system. Som världen måste göra sej av med, ju för dessbättre. Det lär väl dröja något. Men redan nu kan vi göra nåt progressivt:

BOJKOTTA EU-VALET! 

Sup till och ha trevligt! Skål!

I dag är det fredag. Vi helnykterister sitter framför teven och har tråkigt. Men du och andra glada polare tar er väl en bläcka och känner glädjen sprida sej innanför skjortan. Här får ni en sång att förhöja stämningen med. Melodin? Försök med Flickan i Havanna:

Flickan från St Anna

såg en karl som kom från Å,

vid en kaffepanna träffades D 2.

Kaffet var förskräckligt starkt,

han fick nästan hjärtinfarkt.

Rådigt gav hon till ett vrål

som han hörde: SKÅL!

Livsglad vaknade han opp

fast han nästan fått en propp.

Tänk vad lyckligt det kan gå!

Skål å hej å hå!

St Anna och Å är ortsnamn från Östergötland där han som skrivit den här versen, poeten Ove Klinthäll (nykter och skötsam), håller till. Kan jag nämna för er som inte känner till den geografin. Å är världens kortaste ortsnamn, finns väl troligen i Guinness rekordbok. Ja, vad mera kan jag som helnykterist göra för er? Inte ett dugg. Sup till och ha trevligt! Skål!

Lite gammelgnäll, även på vers

Inte ska ni ungdomar läsa min blogg. Den blir ni bara deppiga av. Även när jag lånar verser av min favoritpoet Ove Klinthäll blir det gammalgnäll. Hör bara:

Nu börjar jag bli gammal och disträ

och lat och dum och allt man kan begära

och en gårilla är jag, jag har ont i höger knä

och glömt är snart nog allt jag har fått lära.

Jag glömmer var jag lagt nåt och jag glömmer va de va,

skit samma då, jag glömmer snart förtreten.

Försumbara är plikterna, och det är gott och bra,

nu bara väntar jag på evigheten.

Så där diktar han, som ändå är sex år yngre än jag. Jaså, har ni ungdomar läst ända hit? Då kan jag bara påminna om att ni – om ni har en jävla tur – kan bli lika gamla som jag. Då har ni sett vad som hänt i världen de närmaste århundradena. Synd att vi inte är religiösa så ni kunde berätta det för mej i himmelriket!

Det var bättre förr – och sämre!

Från poeten Ove Klinthäll kom en liten vers som väckte tankar i mitt gamla huvud:

Ingen kan glänta på framtidens dörr

för att se vad som bakom kan finnas.

Vi vet dock att allting var långt bättre förr

såvida såvitt vi kan minnas.

Ja, hur var det nu med det? Om man googlar frågan möter man Sokrates som sa: "Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har igen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta".

Sen får man veta att man på 1930-talet levde utan en av världshistoriens viktigaste uppfinningar, nämligen kylskåpet.

Och så möter man Lena Marions som skriver i Läkartidningen om hur det var när hon arbetade på röntgen:

"En röntgenläkare härsknade till på rökande ortopeder som under ronderna askade och fimpade på synnerligen olämpliga ställen, så till slut skrev han en liten lapp som han placerade på den kraniumhalva som stod närmast rökarna: »Detta är ingen askkopp!« Efter ronden fanns ytterligare tre ord på lappen: »Men den duger!«

Sånt där hittar man när man googlar på frågan om det var bättre förr. I min lilla roman Tusen år efteråt låter jag framtidens folk se tillbaka på oss som då blivit "förr". De tycker inte om det de ser.

Det finns väl inte något objektivt svar på frågan om det var bättre förr. Om jag blev tillfrågad skulle jag svara att läkarvetenskapen var sämre (Jag har i nästan hela mitt liv haft en varbildning i ett öra som först nyligen kunnat botas.) Jag skulle också svara att socialdemokratin var ett bättre parti på Per Albin Hanssons tid, innan sosseledarna blev svikare och lät sej köpas.

Det var bättre förr – och sämre.