Den svenska välfärdens historia – del 5

Efter tio års arbete med de historiska berättelserna i Trälarna tyckte jag att jag kunde formulera tre viktiga teorier.

En teori om MÄNNISKAN: Människan är den arbetande varelsen. Den som inte arbetar riskerar att deformeras och bli asocial. Det ser vi ju på dagens storföretagsledare som med sina enorma löner och fallskärmar ställt sej vid sidan av samhället och medmänniskorna. Risken att deformeras löper tyvärr också vanliga människor som får gå arbetslösa för länge.

En teori om HISTORIEN: I min barndoms skola handlade historien om kungar och krig. Men när jag skrev Trälarna hittade jag så småningom den röda tråden. Människans historia handlar i grunden om två saker: producera och fördela! Om produktionen handlar allt arbete. Om fördelningen handlar i grunden alla krig och konflikter. När vi har fått fram ett resultat av arbetet uppstår frågan om hur det ska fördelas. Vi har blivit duktiga på att producera men dåliga på att fördela.

En teori om POLITIKEN: Palme sa: Politik är att vilja. Fel! Bara viljan räcker inte, det vet varje man som nån gång varit impotent. Ingvar Carlsson sa: Politik är att förändra. Fel! Då skulle Margret Thatcher och Carl Bildt vara idealiska politiker. Vi måste säga: Politik är att fördela! Det är vad makthavare i alla tider sysslat med. Fördela! Rättvist eller (som oftast) orättvist.

Den som läser vänsterpressen lär sej snart se att borgarnas snack ibland är helt idiotiskt. Ett nyckelord nuförtiden är valfrihet. Individens valfrihet. Begreppet är ett led i högerns kamp mot kollektivet.

 Jag kan bara välja på områden där jag har kunskap eller en bestämd smak. Jag kan välja skor eller skjorta, men hur ska jag kunna välja elström?

Det är meningslöst att snacka om valfrihet där valet är självklart (billigaste elektricitet, billigaste tågresor och fungerande postbefordran) eller där de flesta av oss saknar kunskaper (det mesta från tättmedel och elprylar till datorer och kärnkraft).

På de flesta områden tjänar vi på att samhället – dvs vi själva, kollektivt – anlitar sakkunskap för kvalitetskontroll och konsumentupplysning.

En fråga som borde bli utsatt för forskning är hur vi trixades in i EU. Vägen dit kantades av lögner, svek och manipulationer. SAF och Industriförbundet hade initiativet redan från början och drev politikerna framför sej. Och de hade pengar att slösa på de politiker och debattörer som lät sej köpas. Forska om det!

Och lärarna – hur aningslösa får de vara? Enligt SAF:s egna uppgifter använde 94 procent av alla gymnasielärare i samhällskunskap SAF:s gratismaterial i sin undervisning.

Några av ledarna för stora svenska organisationer satte in all sin kraft på att få in oss i EU. Det var främst Ulf Laurin på Svenska Arbetsgivareföreningen, Bo Dockered på Lantbrukarnas Riksförbund och statsminister Ingvar Carlsson. När de fått in oss i EU lämnade de samtidigt sina poster. Även Ingvar Carlsson.

Inte underligt att folk är kritiska mot arbetarrörelsen. En svidande kritik kom dagsverspoeten Mats Nörklit med i DN strax efter sossarnas segerval:

Hoppet om nåt annat

kvarstår lik förbannat!

Hoppet bör vara att få tillbaka det svenska välfärdssamhället. Det som vi inte får lära oss något om i skolan. Mer därom i nästa avsnitt.

En liten helgdagspaus

I dag är de helgdag. Då gör vi ett tillfälligt avbrott i artiklarna om Den svenska välfärdens historia. I dag, den 6 januari för 63 år sedan, alltså 1949, hade Bert Brechts pjäs Mutter Courage urpremiär med Berliner Ensemble. Brecht är en dramatiker som varit lärorik för många av oss. Om jag ska välja en Dagens dikt av honom så väljer jag den här:

                      Lär dig det enklaste! Gör det nu

                      Ty nu är stunden här

                      Det är aldrig för sent!

                      Lär dig ditt ABC, det är inte nog, men

                      Lär det! Låt dig inte hindras!

                      Börja nu! Allting bör du veta!

                      Du skall ta ledningen och makten.

                      (---)

                      Var inte rädd för att fråga, kamrat!

                      Låt ingen lura dig

                      Se efter själv!

                      Vad du inte själv vet

                      Vet du ej.

                      Granska din räkning

                      Du ska ju betala.

                      Sätt ditt finger på varje siffra

                      Fråga: hur kom den hit?

                      Du skall ta ledningen och makten.

                      (---)

Det kan vi väl tänka på till i morgon, då vi fortsätter med Den svenska välfärdens historia – del 5.

Den svenska välfärdens historia – del 4

 Att BNP inte är en kaka som kan delas i bitar utan en ström av betalda aktiviteter som antingen utförs eller inte utförs och som inte kan sparas, det vet våra ekonomer. Men de säger det de har betalt för att säga.
Sociologen Agneta Hugemark skrev 1992 under rubriken "Med marknaden som mall" att ekonomerna angrep den offentliga sektorn genom att jämföra den med affärsföretag där vinsten är mål och måttstock.
Hon menade att ekonomer över huvud taget inte har i debatten om exempelvis sjukvård att göra.
     Den offentliga sektorns mål är inte vinst utan inkomstutjämning. Lönsamhetstänkande kommer i direkt konflikt med hälso- och sjukvårdslagen som anger målet "god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen".
     Om den offentliga sektorn är effektiv beror alltså inte på om den ger vinst utan om den uppfyller de politiska målen. Som är solidariska!
     Agneta Hugemark publicerade senare en avhandling "Den fängslade marknaden". Hennes arbete kunde ha blivit ett vapen i kampen mot privatiseringar av vård och omsorg, men den möttes av tystnad, vilket LO-tidningen också påpekade i nr 21/1995. Därmed har vi gått miste om goda argument i den offentliga debatten.
    Och dock – de flesta människor i min omgivning begriper att det är orimligt att låta åldringar ligga nerpissade och övergivna medan vårdpersonalen går sysslolös och har betalt av a-kassan för att inte arbeta.
    Liksom vanligt folk begriper att en skattereform som gynnar de rika inte sätter fart på ekonomin. De rika sparar och spekulerar. Medan de fattiga konsumerar. Och det är ju bara konsumtion som får hjulen att snurra.
   Vanligt folk visar inte bara solidaritet utan också sunt förnuft. Medan det blivit allt tydligare att politikerna tappat kontakten med verkligheten och alltmer går den ekonomiska maktens ärenden.
    Vilket också ekonomijournalister gör. De är ju utbildade i att skriva om ekonomisk tillväxt, inte om social välfärd.
    Ju mer kampanjhögern märkte att den inte mötte motstånd, desto öppnare kunde den gå fram. På SAF-kongressen 1990 sa SAF-direktören Ulf Laurin:
    – Inom tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger trehundra miljarder och väntar på oss.
Sånt kunde han säga utan att arbetarrörelsen satte klackarna i marken. Den reagerade inte ens på hans grövsta cynism:
     – Barn och gamla behöver alltid vård. Det är en dösäker placering. (AB 9/11 1990)
Om vi ska kunna förstå ekonomi ska vi inte plugga på Handels utan lita på vårt eget omdöme. Vi måste våga tro att vi är klokare än de som styr, vilket alltid är en bra utgångspunkt.
     Ett exempel: Varje gång vi kräver något får vi höra att "det finns inga pengar". Man vill inbilla oss att pengarna kommer först och arbetet sedan. Att pengar är en förutsättning för arbete.
    Hur korkade tror de att vi är? Vi vet ju att det fanns hus och mat och kläder och vikingaskepp långt innan Olof Skötkonung för tusen år sedan lät prägla mynt här i Norden.
    Först kommer arbetet. Sen kan man trycka pengar som underlättar för oss att handskas med arbetsresultaten.
    Om vi i vår kommun bygger en skola eller rustar upp ett bibliotek eller anställer en ny dagisfröken så ökar både välstånd och bruttonationalprodukt. Då borde staten trycka pengar som motsvarar den ökningen och skicka pengarna till oss så att vi kan betala dom som gjorde jobbet.
    Men se det går inte. För högerekonomerna har hittat på att bara sånt som deras uppdragsgivare tjänar på ska räknas som plusposter i samhällsekonomin. Vårt dagis, vår skola, våra bibliotek ska räknas som minusposter och belasta ekonomin tills de privatiseras och blir plusposter.
     Av ekonomen Sven Grassman lärde jag att allt detta är en svindel. Han var ensam sanningssägare och blev utfrusen tills han dog. Men hans böcker finns kvar.
     Det är svårt att hålla tanken klar inför den enorma propaganda vi utsätts för varje dag. För att ha fast mark under fötterna måste vi ha bestämda teorier om människan, historien och politiken att hålla oss till. Mer därom i nästa avsnitt.

Den svenska välfärdens historia – del 3

Våren 1991 drev Ingvar Carlssons regering igenom den nya kommunallagen enligt beställar-utförar-modellen. Det skedde i brådska och utan offentlig debatt. Den demokratiska tanken fick vika för ett företagsekonomiskt sätt att se på samhället. Resultatet blev till exempel:

1) att alla vanliga nämnder kunde avskaffas och ersättas av en "beställarnämnd" varvid tusentals fritidspolitiker förlorade sina uppdrag.

2) att makten flyttades från fullmäktige (som har offentliga sammanträden) till kommunstyrelsen som kan avgöra viktiga frågor i slutna rum.

3) att beslut kan delegeras till enskilda tjänstemän som inte kan avsättas vid nästa val, så att t ex en rektor kan lägga ner en skola och politikerna kan svära sej fria.

4) att kommunal verksamhet kan bolagiseras och undandras offentlig insyn som kan "skada affärerna" så att den unika svenska offentlighetsprincipen avskaffas.

I Aftonbladet gav Margareta Norlin exempel. I Västerås skulle teatergrupp och fritids bilda bolag ihop. En rektor i Nacka berättade att hans skola blivit en resultatenhet men att byggnaderna hamnat under en annan resultatenhet som börjat ta ut marknadsmässiga hyror så att det inte blev några pengar över till läromedel.

Mycket skrämmande var de nya krav på lojalitet som tystar kritik och tvingade kommunanställda i Linköping att demonstrera med papperspåsar över huvudet för att inte bli igenkända och trakasserade av moderata makthavare i kommunen.

Ekonomi är ett av de ord som Näringslivet tidigt lade beslag på. Ekonomi betyder hushållning. Alltså borde ekonomer utbildas i konsten att hushålla med samhällets resurser. Det gör de inte. De utbildas i konsten att fiffla så att de kan sälja sej till dom som blir rikare på att kapa åt sej samhällets resurser.

Det där kom jag underfund med när jag läste att Handelshögskolan i Stockholm grundades av bröderna Wallenberg som landets enda privata högskola. Det var 1909.

1955 fanns det två ekonomiprofessorer i Sverige. 1960 hade de blivit fyra. Nu har vi ett femtiotal ekonomiprofessorer och Sverige mår sämre än någonsin.

Alla är de utbildade i ett slags hushållsekonomi enligt brödkakemodellen, där bruttonationalprodukten ses som en kaka och man får slåss om bitarna tills kakan tar slut.

Men BNP är inte alls en kaka. Den är en ström av betalda aktiviteter som antingen utförs eller inte utförs och som inte kan sparas. Man kan inte spara en njurstensoperation och ta fram den vid ett senare tillfälle. Man kan inte spara tröstandet av ett ledset barn. Man kan inte spara en bilreparation eller en undervisningstimme.

Antingen utförs det där och då hålls samhället igång. Eller också utförs det inte och då stannar samhället. Man kan inte spara sej ur krisen, man kan bara arbeta sej till välfärd.

Ändå tjatas det nu på alla håll om att spara. Att det är galenskap ska vi återkomma till i nästa avsnitt av Välfärdens historia.

Den svenska välfärdens historia – del 2

SAF (numera Svenskt Näringsliv) bildades 1902 på initiativ av huset Wallenberg, som i första generationen med diskutabla metoder byggt upp en ansenlig förmögenhet.

I början var SAF en aggressiv kamporganisation, men så småningom kunde arbete och kapital umgås rätt fredligt i Sverige. Kapitalisterna var skrämda av upproren ute i Europa, främst av ryska revolutionen. Därför kunde vi tvinga fram rösträtten. En stark socialdemokrati byggde upp ett unikt välfärdssamhälle där det rådde ett lugn som även företagarna hade glädje av. LO och SAF samsades om den sk svenska modellen.

Från mitten av 1960-talet kom så en kraftig vänstervåg som agerade utomparlamentariskt, till exempel i Vietnamrörelsen. I slutet av 60-talet gick SAF till motangrepp.

Den som drog upp riktlinjerna hette Sture Eskilsson. Ur hans snåriga promemoria från 1971 kan man vaska fram tre mål och tre medel:

De tre målen var:

1) Att hävda individens intressen mot kollektivet. (Dvs bekämpa folkrörelser, särskilt facket.)

2) Att motverka föreställningen om motsättningar i samhället. (Dvs dölja att vi lever i ett klassamhälle.)

3) Skapa en näringslivets ideologi. (T ex göra den ekonomiska vinsten till mått på ett företags samhällsnytta.)

Och de tre medlen:

1) Sprida material i skolorna.

2) Ge ut debattböcker som motvikt till vänsterlitteraturen.

3) Värva och bearbeta journalister och politiker samt "den stora och diffusa skaran kulturarbetare".

Detta SAF-dokument kom vänstern över och spred i stenciltryck. Det trycktes också av Clarté och FIB/Kulturfront.

Enligt Sture Eskilsson skulle journalister, politiker och kulturarbetare värvas för SAF:s syften. Man kunde tidigt se att det lyckades alldeles förträffligt med politikerna. Journalisterna var också rätt följsamma.

Sålunda förvandlades EEC till EG över en natt. (Vem vill vara emot gemenskap?) Efter SAF-kongressen 1990 ersattes ordet arbetare av medarbetare. (Vem kan tänka sej en kämpande medarbetarrörelse?) Skatt blev skattetryck, jämlikhet blev rättvisa. Samtidigt som solidaritet och klasskamp alldeles försvann ur språket.

På Tidens förlag kom statsvetaren Kristina Boréus avhandling "Högervåg". Där kunde man läsa om näringslivets övertagande av språk och verklighetsbeskrivning.

Vänsterdebatten hade redan tidigt påverkat småföretagarna. En del av dem hade börjat tänka inte bara på vinst utan även på samhällsnytta. Där ägarna själva jobbade tillsammans med sina anställda kunde de påverkas till en viss hederlighet.

Men SAF styrdes av storföretag och ytterst av wallenbergare som struntar blankt i vad som produceras bara det ger utdelning. Därför måste samhällsnytta bli likamed vinst.

Sture Eskilssons promemoria säger: "Det har gjorts många försök att skriva en näringslivets ideologi. De har alla misslyckats."

Tacka fan för det! Det är inte så lätt att få girighet och hänsynslöshet att framstå som något positivt. Det visste Olof Palme när han sa att näringslivets propagandister "i mycket framstår som hatets och tillviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse". (Stig Malms bok "13 år", sid 62)

Näringslivet har haft många avsikter under årens lopp: Att avreglera arbetsmarknaden, att öka löneskillnaderna, splittra arbetarna och försvaga facket, att skrota välfärden, att sänka skatterna.

Ett övergipande mål har varit att föra över makten från de folkvalda till den anonyma marknaden, dvs till näringslivstopparna själva. Att förvandla oss från medborgare till kunder. Och därmed avskaffa demokratin.

Läs mera därom i nästa avsnitt!

Den svenska välfärdens historia – del 1

Under större delen av mitt liv har Sverige varit världens bästa land att leva i. Nu är det på fallrepet. För att förstå hur det gått till räcker det inte med att ha gått i skolan.

Jag började i folkskolan 1932 när jag var sju år. Det året kom socialdemokraterna till makten, men de satte aldrig sin prägel på skolan. Lärarkåren förblev borgerlig. Arbetarrörelsens värderingar kom aldrig in i undervisningen.

I skolan fick man den formella synen på demokrati, den som säger att vi väljer våra företrädare och de beslutar åt oss. Det dröjde till in på 1960-talet innan den reella synen på demokrati formulerades – den som säger att de viktigaste besluten tas av icke folkvalda i departementen och i bankers och storföretags styrelserum.

Inte heller i den folkhögskola där jag gick 1944 hade några politiska sanningar tagit sej in. På första sidan i mitt anteckningsblock från den tiden står det: "Ett samhälle är en samling människor som sträva mot samma mål och vars sammanhållning är av en viss varaktighet. Ett sådant samhälle är staten."

Det där är ju lögn. Ett samhälle består av grupper som har olika intressen och ligger i politisk fejd med varandra. För att komma underfund med det krävdes studier utanför skolan.

Objektivitet är i den svenska skolan inte att säga sanningar utan att lägga sig tillrätta mellan tongivande opinioner för att inte stöta sej med någon. Därför kan skolan inte lära ut så värst mycket om demokrati.

Annars skulle läraren till exempel kunna säga att det mest odemokratiska som finns är privata företag som styrs diktatoriskt av sina ägare utan mandat från de anställda. Eller att det mest odemokratiska riksdagspartiet är moderaterna, som under sina olika namn sen det grundades 1904 röstat nej till all demokrati och välfärd.

Föreställ er vilket ramaskri det skulle bli om en lärare försökte vara objektiv i sådana frågor!

Jag gick bara åtta år i folkskolan och ett halvår på folkhögskola. Sen fortsatte jag mina studier på bibliotek och i pressen, främst vänsterpressen.

En tidig kick fick jag av låginkomstutredningen som leddes av Per Holmberg. Han visade hur företagen lagt beslag på välfärdsbegreppet och satt likhetstecken mellan välfärd och bruttonationalprodukt.

Därmed blev ökad BNP detsamma som ökad välfärd. Fördelningsfrågorna hörde inte dit. Företagens intressen blev identiska med hela samhällets intressen.

Per Holmberg var säkerligen den farligaste av 60-talets vänsterkrafter, långt farligare än kårhusockupanter, teatergrupper och demonstranter.

Olof Palme la ner utredningen 1968. Strax därefter lät Peter Wallenberg sitt anhang i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, Numera Svenskt Näringsliv) ta itu med välfärd och vänstervåg.

Mera därom i nästa avsnitt av Välfärdens historia.

Nu väntar en veckas allvarlig läsning

I går föreslog jag att 2012 ska bli det år då vi vänder uppåner på politiken så att allt blir bättre och billigare, så att den svenska välfärden utvecklas i stället för att avvecklas. För att det ska kunna ske bör vi känna till den svenska välfärdens historia. Den har jag nu börjat skriva.

Det blir flera avsnitt. Om jag lägger ut ett om dagen på den här platsen så tar det nog en dryg vecka. Men det är en historieskrivning som jag tycker är viktig. Jag hoppas därför att alla ni som brukar läsa mina texter ska ha tålamod och fortsätta med det de närmaste dagarna.

Rubriken blir: Den svenska välfärdens historia – del 1. Och 2 och 3 osv. Hur många avsnitt det blir vet jag ännu inte.

Jag hoppas det ska bli tillräckligt intressant för att hålla er kvar som läsare. Även om det inte blir skoj och roligheter. Jag har svårt för att vara rolig. Ibland är jag förbannad när jag sitter vid datorn. Jag älskar svenska språket, som jag försörjt mej på i sjuttio år. Jag vill ha kvar alla dess egenheter. Till exempel de som vår favoritpoet Ove Klinthäll så fint beskrivit i en dikt:

            Å och ä och ö ska bort.

            Vad sker med språkets grace

            när Hörby blir till Horby,

            Mönsterås blir Monsteras?

            Men värst det blir för detta ord

            som förr betecknat parlek

            emellan man och kvinna

            men som nu får heta karlek!

Så kan det gå. Men inte i någon av mina texter. Där kommer ni att hitta alla bokstäver och allt som jag just nu tycker är viktigt. Temat är Den svenska välfärdens historia. Vi startar i morgon. Välkomna!