Skinnvästen

I min garderob hänger en gammal skinnväst. Svart med rött foder. Den påminner mej om tre lärorika månader i mitt liv. Den tid då jag var förman.

Året var 1964. Jag var maskinsättare på en tidning i Stockholms Klarakvarter. Vid maskinen intill satt Stickan. Sätterijobbet var intressant och rätt bra avlönat. Vi visste alla vad vi skulle göra. Ändå hade vi förmän, som skulle leda ett arbete som inte behövde ledas.

Förmännen var utvalda bland personalen och testade hos några psykologer. Jag vet inte vad som flög i oss. Kanske var vi nyfikna på det där testet. Eller också ville vi bara visa att här kan ju vilken fårskalle som helst bli förman. I alla fall så anmälde vi oss, Stickan och jag.

Vi klarade alla prov och blev befordrade på stubben. Lönen rundades av till tre tusen i månaden och sen började det hända saker.

Vi skickades på kurs till Arbetsledarinstitutet på Lidingö, där undervisningen bestod av lustigheter om underordnade. Arbetarföraktet stod som spön i backen men maten var god och sängarna bekväma.

När vi kom tillbaka till tidningshuset la avlöningskassörskan bort titlarna med mej. Hon som i alla år sett ut som om hon betalat våra löner ur egen ficka sa:
– Ja, faktor Wernström, nu kan vi väl säga du åt varann, eller hur?

Så var min upphöjelse bekräftad. Jag var förman, sätterifaktor, en faktor att räkna med. Jag behövde inte byta till arbetskläder utan kunde ha ren skjorta. Då köpte jag skinnvästen. Inte för att markera någon särställning (naturligtvis) utan för att den hade en ficka som passade måttbandet man mätte annonser med.

Sedan satt jag där i glasburen och skulle tala om för mina forna arbetskamrater om de kunde få en timme ledigt för att gå till tandläkarn och såna saker.

Ganska snart började jag känna mej löjlig.

Själv hade jag fått en ny frihet. Nu kunde jag säga till Stickan:
– Du, jag går ut på stan ett tag, det tar väl nån timme.
Och han sa bara:
– Gör det du, det här fixar jag.

Jag hade tagit det minsta lilla kliv som finns att ta på samhällsstegen. Jag var inte längre arbetare utan tjänsteman. Jag var inte längre övervakad. Varför? Jo, därför att jag inte längre producerade något som ägare kunde berika sej på.

I tre månader stod jag ut med mina forna kamraters roade förakt. Sen slutade jag för att dra mej fram på skrivande och hitta ord för det jag upptäckt om arbetarklassens avgörande roll och föra det vidare till så många som möjligt.

Skinnvästen har jag kvar. Den får hänga där för att erinra om mina tre månader i förnedringen.

Limerick 7

En skidåkare ifrån Dalom
kunde ingenting utom slalom.
På sin hemkörda sprit
slank han hit, slank han dit,
så nåt Vasalopp blev aldrig tal om.

Censurerade allsånger

När jag var 13 år blev jag förvånad över att en flickas bröst försvunnit ur en sångtext i Allsång på Skansen.
Det gällde Gabriel Jönssons dikt Vid vakten, mera känd som Flicka från Backafall. I sångboken stod: Känn att inkräktaren bara vill veta om dina bröst bli som malvornas blom. I Skansens allsångshäfte stod: Känn att inkräktaren bara vill veta om den slår ut såsom rosor i blom.
Vem "den" skulle vara framgick inte. I texten förekom en yr ollonborre som letade sej ner under bluslivets linning, men den kunde väl knappast slå ut som rosor i blom.
Vem som tagit bort flickans bröst stod däremot klart. Det måste ha varit vår populära sånglärare i Högalidsskolan på Söder i Stockholm, musikdirektören Sven Lilja, han som ledde Allsång på Skansen från början. Han var också kantor, och att låta folk sjunga om en flickas bröst kändes kanske lite äventyrligt för honom.
Att jag själv intresserade mej för Allsång på Skansen berodde på att min far hade en låt med i ett av Skansens tidiga allsångshäften, vandringssången När solen lyser klart på himlen blå fallera. I den fanns dock inga oanständigheter att ta bort.
Jag har sen dess varit förvånad över hur snälla folkuppfostrare kan ge sej på poeters texter utan att möta motstånd. Och vad är de för ena?
Bellman censurerades redan under sin livstid. När Fredmans epistlar gavs ut 1790 var det i en "bearbetad" version. Man skulle bra gärna vilja veta hur texterna såg ut före bearbetningen. Bellman var mycket förtjust i pruttande och fisande och omkullagda fruntimmer. Något som antagligen gjorde sej bra i hans direktkontakt med publiken.
Numera kan man bara spåra enstaka rader som ändrats. Tredje versens näst sista rad i epistel nr 48, Solen glimmar, lyder numera Tuppen gol så sträv och hes. Bellman lär ha skrivit: Tuppen gol och Kerstin fes. Vem har ändrat?
I epistel 48, vers 17, möter man så den glada pigan: Med sitt klappträ ner vid strand pigan står så kåter. Alltså glader. Båda orden betyder ju samma sak. Jag är så gla i dej! Men vers 17 var länge försvunnen i allsångshäftena.
Att mycket brukar vara struket i Solen glimmar beror annars på att texten är för lång. Med sina 21 verser skulle den ta nästan en kvart att sjunga.
Att frisera sångtexter av moraliska skäl har varit rätt vanligt. På 1880-talet gällde det folkvisan Domaredansen. Har du sovit med kärestan i natt blev Har du drömt om din käresta i natt. Vad kunde man från början ha sjungit i stället för "sovit", tro?
Ibland ropar versen själv ut att den är censurerad. Som i Waxholm ettan. Fridolf Rhudin hade seglat i alla hamnar och tjusat flickor i hundratal, som tagit emot honom med öppna armar. Men armar rimmar inte på hamnar. Det måste ha varit öppna famnar! Som kanske lät oanständigt när Sigurd Wallén gjorde filmen Pojkarna på Storholmen 1932.
Man kan också ana att författaren censurerat sej själv. Som Evert Taube i Tatuerarvalsen. Han dansar med en flicka och sjunger: Vilken arm! Är ni varm? Men inte ser han den arm han har om sin nacke – nej, han kollar rakt ner i urringningen och sjunger om det han ser: Vilken barm, naturligtvis!
Evert Taube, vår mest älskade allsångspoet, kan vi inte sjunga i dag om vi ska följa språkets modeväxlingar. Tatuerarvalsen igen: Borta i Bahia, Hej! Sjung Faderia! Va de bara negrer och skräll och skrik.
Ordet neger har kommit ur modet.
Vi måste väl skära i Karlfeldts Svarta Rudolf som böjer krullig hjässa en afton i negerbyn. Och Taube igen: Jag är fri, jag ha sonat mitt gräsliga brott, som i dråp av en neger bestod. Och förstås i Martin Nilssons Från Frisco till Kap som slutar: Vartenda niggerfjås blir alltid pigg gunås, så fort hon vädrar en swedish matrås.
När det gäller Dan Anderssons kan man gå till Myggan Ericsons Nöjeslexikon, som vet att Jungman Jansson inte alls satt på nån farm när han blev gammal utan i stället ägde en negress i Alabama. Och inte glömde sin Stina för en sup utan för ett fnask i Yokohama.
Nu ska inte bara sånger utan också dikter för barn censureras. Einar Nerman gav 1931 ut Gubbar med rim, med bland annat: Negern är en lustig kurre, svart som själva sotarmurre. Den tar nu Svenska Barnboksinstitutet bort när de ger ut Gubbar med rim, läser jag i Svensk Bokhandel. Det gör de kanske rätt i, där går inget av värde förlorat.
Men, som en klok tonåring i min närhet säger, neger kan väl få heta neger på svenska. Man ändrar väl ingenting med att bara byta ord. Som att kalla zigenare för rom. Då låter det som om något förändrats och så slipper man förbättra för dom det gäller, va?
Kanske det. Och våra stora poeter och folkkära låtskrivare – bör de kanske lämnas orörda och skyddas från moralens och språkets modeväxlingar?

Limerick 6

En julrimmare från Julitta
satt och sökte ett rimord på Britta.
Men det ville ej gå
för det DU tänker på
var det endaste rimord ha hitta.

För Folkbladet 6 okt:

När det här skrivs vet vi inte vem som får årets Nobelpris i litteratur. När det här läses har vi kanske fått reda på det. Själv kommer jag väl, om jag uppfattar namnet, att som vanligt fråga:
– Vem fan är det?
Det har väl ni också undrat. För inbilla mej inte att ni hade läst Gabriela Mistral, Le Clézio, Elfriede Jelinek eller ens Herta Müller innan de fick priset.
Eftersom jag är författare tror kulturredaktören att jag kan skriva något om tänkbara nobelpristagare. Det kan jag inte. Jag är skrivare, inte läsare.
Den enda nobelpristagare jag är säker på att jag har läst är Selma Lagerlöf. Hennes Nils Holgersson lusläste jag när jag skrev en nutida motsvarighet med titeln "Den underbara resan". Selma hade fått ihop 750 sidor om lille Nils, jag skrev 1500 sidor om norrköpingspojken Nicke Svensson, som inte flyger med vildgäss utan med helikopter när han kollar in vårt land från ovan. Tre volymer blev det. Nu vet ni det så ni inte missar dom.
Jag kan inte gissa vilket namn Peter Englund ska ropa ut när han kliver fram vid akademins port kockan 13 i dag. Möjligen skulle jag kunna tänka mej Tomas Tranströmer. Honom har jag inte läst, men jag vet att folk som förstår sej på lyrik sätter stort värde på hans författarskap.
När det gäller lyrik har jag inte kommit längre än till de begripliga, såna som Stig Dagerman och Alf Henrikson. När det gäller prosaister har jag inte ens orkat med Millenniumtrilogin eller Harry Potter.
Vilken författare skulle jag själv välja om jag fick utse nobelpristagare? Om jag fick välja en som är död (och det får man visst numera) skulle det bli B Traven för "Sierra Madres skatt" och "De hängdas revolution".
Men nu skulle jag väl välja nån som lever och som jag verkligen kan nånting om. Eftersom jag inte läser skönlitteratur blir det väl en fackförfattare. Se där – nu kommer jag med ett häftigt förslag: Strunta i att ge pris till lyriker som ingen läser! Ge Nobelpriset till en fackförfattare som alla bör läsa!
Jag väljer en svensk: Göran Hägg!
Hans bok "Välfärdsåren" (2005) är det märkligaste jag läst. Den handlar om hur den svenska välfärden byggdes upp och åter rivs ner. Göran Hägg tycks veta allting. Litteratur, radio, teve, press, konst, mode, film, musik, allt betar han av på sin vandring genom de svenska årtiondena.
Han beskriver förändringen. Socialdemokraterna låter sina gamla kämpar diskret försvinna och glömmas. Wigforss, Möller, Undén, Ulla Lindström… få skolbarn vet i dag vilka de var och vilket unikt välfärdssamhälle de byggde upp.
Att beskriva det så bra som Göran Hägg gjort är värt priset. Men troligen kommer han inte att få det.
Det enda jag med säkerhet kan säga om årets nobelpris är att jag själv inte heller kommer att få det. Tro inte att jag sörjer däröver. Jag är ju i gott sällskap. Vi är några stycken, ja ni vet: August Strindberg, Astrid Lindgren, Gustaf Fröding, Evert Taube, Graham Greene, Sven Wernström och några till.
Jag knäpper på teven klockan 13. Och säger troligen: – Vem fan är det?

Limerick 5

En ung kommunist från Karlskoga
skrev plakat, demonstrera och knoga.
Men hon tröttna på de´
och politiker ble´,
så nu är klasskampen inte så noga.


Kära vänner! Antingen är det comhem eller laptopens fel (Macintosh), men jag kommer inte ut på Facebook. Om ni vill mej något så mejla på sven.wernstrom@comhem.se!

Tusen år efteråt

Det är en absurd tid vi lever i. Jag har ofta undrat hur den ska skildras. Tidigare har jag låtit en utomjording se på oss med förvåning.
Nu har jag skrivit en liten roman "Tusen år efteråt" där jag låter folk om tusen år se tillbaka på oss och förundras. Jordens städer ligger i ruiner efter atombomberna. Vi i Mördarnas århundrade har grävt ner atomsopor i behållare som skulle hålla i hundratusen år men som nu – efter bara tusen år – börjar läcka ut dödlig strålning. De som drabbas måste fly. De flyr till städernas ruiner, där de kan vara säkra på att inga atomsopor är nergrävda.
Deras historiker undersöker Mördarnas århundrade som kallade sig Nittonhundratalet. Då vetenskap och teknik blommade upp men då vidskepelse ännu ställde till elände.
Man hittar ett krucifix bland ruinerna och en historiker försöker förklara. Det antogs att jorden och människorna hade tillverkats av någon. Man hade uppfunnit ett högre väsen en gud, tyvärr snarstucken, egoistisk och hämndlysten, en sexbesatt tyrann.
Mannen på krucifixet skulle vara hans son som skulle ta på sig straffet för människornas synder. Det åter konstigt, säger historikern, men det är ju en sjuk tankevärld vi talar om.
Korset var ett tortyrredskap vid Medelhavet för tretusen år sen. Där kunde stå rader av kors med ruttnande lik, nerkletade av kiss och bajs, lik som fått ansiktena sönderhackade av kråkor och armar och ben bortslitna av hundar och vilda djur. (Läs Jonas Gardell "Om Jesus"!)
Så skulle också mannen på krucifixet ha sett ut om man inte förskönat honom som symbol för en viss religion.
Religioner var stickspår på den mänskliga tankens väg mot vetenskap och kunskap. De användes för att förtrycka och fördumma folk. Och deras sjukliga sexmoral förstörde livet för flickor som blev med barn.
Det var länge förbjudet att få barn om man inte fått tillstånd att knulla av någon representant för en religion. Att få sådant tillstånd kallades för att ingå äktenskap. Den flicka som inte hade fått det och ändå blev med barn måste föda sin unge i hemlighet och kanske ta livet av den. (Läs Lena Kallenberg "Apelsinflickan"!)
Mördarnas århundrade rymde många egendomligheter, t ex äganderätt. Man kunde avgränsa en bit mark och säga "den är min", sen kunde ingen annan bygga eller odla där. Man kunde säga om en skog att "den är min", sen kunde ingen annan ta virke där.
Snart var hela världen uppstyckad i olika stora bitar så det inte fanns mer att ta. De flesta blev utan. Människorna blev uppdelade i ägare och egendomslösa, rika och fattiga!
Man får ett annat perspektiv när man ser på oss och vår tid utifrån. Ser vad vi ställt till med och hur det kan påverka framtiden.
Min bok blir utgiven på det lilla förlaget Murbruk, ett progressivt förlag som säger sig ge ut "garanterat olönsamma böcker". Olönsamt men viktigt!