Byt kommunism mot socialism!

Ur Proletären 28 maj klipper jag en insändare med rubriken Om det farliga ordet kommunism. Den är undertecknad av Christian Widegren som skriver:

"Sven Wolter blir i intervjuer ofta ansatt för att han fortfarande kallar sig kommunist. I en sådan intervju med anledning av hans självbiografi för drygt ett år sedan svarade han något i stil med ´ordet kommunism kommer från latinets communitas, vilket betyder gemenskap´, och satte därmed punkt för den diskussionen.

Detta kan kompletters med betydelsen av ordet privat som också har sitt ursprung i latinet, nämligen i ordet privare, vilket betyder att beröva.

Behöver vi egentligen fler argument? Vill vi ha ett samhälle som bygger på gemenskap, eller ett samhälle som bygger på berövande?"

Bra fråga! Svaret är att vi behöver kommunism. Men borgerliga media har befläckat ordet så att det knappast går att använda. Så det lär väl dröja. Men jag tror på människan, så förr eller senare…

Kanske bör vi byta ut ordet kommunism mot socialism. Då blir det lättare att smälta. Och förr eller senare…!

Detta är Sverige ensamt om

Sedan Chile röstat om att begränsa vinstuttag i privata friskolor är Sverige ensamt kvar om att tillåta ett obegränsat utflöde av skattepengar den vägen.

Och de borgerliga partierna gör allt för att bevara denna ordning. Tillsammans med Sverigedemokraterna vill de stoppa regeringens utredning om vinstuttag och kontroll av offentligt finansierade välfärdsbolag. (Källa: Martin Klepke i Arbetet 29 maj 2015)

För några år sedan visade SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) i en rapport att enda sättet att göra vinst är att skära ner i verksamheten. Sämre skolor = högre vinst, alltså

Sverige är det enda land där privata friskolor är en kanal genom vilken skattepengar kan slussas ner i privata fickor. Ska vi ha det så? Eller tänker S-regeringen göra något åt det?  

Är dagens ungdom lika hjälplös?

Dagens ord är hjälplöshet. I varje fall för denne gamling som knappt kan ta sej från sängen till balkongen utan hjälp av kryckor och rullator. Han har allt vad han behöver – men inte förmågan att glädjas över det!

Han är rent kroppsligt frisk och sover gott om natten. Vaknar om morgonen, sätter fötterna i golvet och undrar vad det är för mening med att stiga upp till ännu en dag av ödslig ensamhet.

Men hur ensam är han? Det tycks i varje fall finnas en som delar hans tankar och erfarenheter och det är poeten Ove Klinthäll som hör av sej med dessa rimmade rader:

På pengar här i världen tycks det inte va nån brist,

det är ju lätt att se ifall man tittar sej omkring.

En del har rent barbariskt mycket, det är sant och visst,

men andra, däremot, har knappast inte någonting.

Nog kan vi väl va ense om att det är något fel att

allt det som finns i världen är så gräsligt felfördelat?

Så – fattigdom och svält och armod, allt ska bort – nu kör vi!

De finns oändligt mycket som ska göras – men hur gör vi?

Frågan hänger i luften – obesvarad. Hjälplöshet är ordet som blir kvar. Vi är hjälplösa. Men hur kan det vara så? Hur fan kan världens folk stå ut med kapitalismen, låta den fortsätta att dominera oss och ruinera oss? Var finns den Che Guevara som får oss på fötter och leder vårt uppror?  

Frågan går till dagens ungdom: Det finns oändligt mycket som ska göras – men hur gör ni?

Barn delar vuxnas bekymmer!

När de ekonomiska klyftorna ökar hamnar allt fler barn och ungdomar i fattigdom. Det är främst i den rika delen av världen som barnfattigdomen skjutit i höjden.

Unicef har publicerat en rapport om hur den ekonomiska krisen påverkat barn och unga i den rika delen av världen. I världens 41 rikaste länder finns det cirka 76,5 miljoner barn som lever i fattigdom. Den största ökningen av barnfattigdom har skett i länder som Grekland, Italien, Kroatien, Baltikum, Island, Irland och Luxemburg. (Källa: Proletären nr 49/2014)

I Sverige finns enligt Rädda Barnen 242000 barn som lever i fattigdom. Barnen är medvetna och delar de vuxnas bekymmer. I en enkät förra året uppgav barn att de oroade sig för att familjens pengar inte ska räcka till. Åtta procent av ungarna uppgav att de inte kunnat delta i en fritidsaktivitet för att det kostat pengar. Fyra procent oroade sig för att bli vräkta.

För barnen liksom för de vuxna finns det bara en lösning på problemet med fattigdom: rättvis fördelning av världens tillgångar, dvs socialism!

Socialism måste förr eller senare bli räddningen för världen.

Hur mycket längre får vi vänta, kamrater? 

Antalet superrika ökar

En god människa gläder sej inte bara åt egna utan även åt andras framgångar. I Flamman kunde man för en tid sedan läsa att antalet superrika ökar. Världens rikaste individer har fördubblat sina tillgångar under de senaste fem åren. Det är nu över 2000 personer som äger mer än en miljard dollar var.

USA leder miljardärligan följt av Kina, Tyskland, Storbritannien och Ryssland.

Nej, vad ser jag – klippet ur Flamman är från november 2013, ett och ett halvt år gammalt. Det var då antalet superrika ökade. Hur är det i dag?

För att få veta det bör man gå till rapporten The Wealth X and UBS Billionary Census.

Och var får man tag i den då?

Jag känner att mänskligheten delas upp på nytt. Först i rika och fattiga. Nu i dom som vet hur man får kunskap och vi andra som är och förblir okunniga.

Jag googlar det där Billionary Census och får en massa text på engelska som jag inte begriper. Ja, jag gick i skolan 1939 och fick då läsa tyska som man trodde skulle bli ledande världsspråk på den tiden. Engelska har jag lärt mej på schlagertexter och på bio där det sällan handlar om Billionary Census.

Antalet superrika ökar. Jag hör inte till dem. Men som god människa får jag glädja mej åt andras framgångar.

Grattis alltså! Till er superrika. 

Jag samlar på onyttigt vetande

Dagens namn är Vilma. Jag känner ingen som heter så och slipper alltså uppvakta. Jag minns att mamman i Familjen Flinta hette Vilma. Och dottern i TV-serien Skärgårdsdoktorn.

Om man googlar namnet Vilma får man veta att det i slutet av år 2005 fanns 9328 kvinnor i Sverige mednamnet Vilma och ingen man som hette så. Man får också veta att Vilma är en förkortning av Vilhelmina som betyder "den som tillhör Vilhelm".

Vad man nu ska veta det för.  

Tankar vid annandag pingst

I dag är det annandag pingst. Pingst är den högtid då troende förväntas kunna "tala i tungor", dvs prata med Gud på ett språk som de bär nånstans i sitt innersta, alltså babbla utan att bli förstådda.

Men är det så ovanligt och är det något typiskt för pingsten? Jag tycker mej höra tungomålstalande, dvs obegripligt babbel, lite varstans.

Från präster – alltid. Från politiker alltför ofta.

Vad jag menar med ett gott liv

Vår vän poeten Ove Klinthäll beklagar mej som en gång var tämligen berömd men nu blivit "en i dödens väntrum sittande ålderman" och ber mej betänka följande:

Man blir aldrig berömd,

det står alldeles klart,

man blir däremot glömd

ganska omedelbart.

van Gogh blev berömd

men han levde ett rått liv,

så… hellre bli glömd

och få leva ett gott liv!

Han är klok och jag håller med. Klockan är nio på morgonen och jag går att käka frukost. Flingor och mjölk och ett par mackor med smör och leverpastej. Det är vad jag menar med ett gott liv! 

Sluta att se upp till USA!

Mänskliga rättigheter släpar efter i USA, läser jag i Flamman 21 maj. I USA lever 66 miljoner människor under fattigdomsstrecket och 51 procent av elever i offentliga skolor är fattiga. Över 50 miljoner människor har ingen sjukförsäkring och lika många en otillräcklig.

Det är särskilt illa för de fattiga. Afroamerikaner och andra marginaliserade grupper har liten tillgång till läkarvård. Kvinnorna har i snitt 22 procent lägre löner än män för samma jobb.  

I USA drivs fängelser som privat företagsamhet. De gynnas ju fler fångarna blir. USA lär ha 2,3 miljoner frihetsberövade, världens högsta fångtal.

I USA tvingas omkring hundratusen invandrarbarn och afroamerikanska barn att arbeta utan något samhälleligt skydd. I jordbruket arbetar de tio eller fler timmar om dagen och förgiftas av bekämpningsmedel och blir sjuka av värme och skador, blir handikappade eller dör.

Det behövs en internationell rörelse i solidaritet med den folkliga kampen i USA, för att bryta mediernas tystnad och fördöma landets systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.

Men vi får ju så mycket gott från USA? Jazzmusik och annan kultur! Hur ska vi kunna klandra ett land som…

Jo, tänk klassmässigt! USA är, som andra länder, ett klassamhälle. Den kultur vi sätter värde på och importerar är den amerikanska underklassens kultur. Jazzen föddes på gatan hos arbetare eller bostadslösa. Sen har den tagits upp och exploaterats av kommersiella krafter, men ursprunget är proletärt.

USA har en skicklig överklass som kan ta åt sej allt som går att tjäna pengar på.  

Om dessa pengar fick gå till att göra tillvaron dräglig för landets fattiga, skulle allt vara ok.

Men så är det sannerligen inte!

En gång stod arbetarna för kulturen

Borgarklassen har alltid tagit för givet att det är den som står för kulturen i samhället. Men vad har den haft att komma med? Det frågade pensionären Karin Dalstrand i Proletären 26 februari i år. Och fortsatte:

Det var tex arbetarrörelsen som på 30-talet startade och gav ut veckotidningen "Folket i Bild" med en upplaga på 200000 exemplar. Det var noveller av alla de stora arbetarförfattarna och det var de bästa konstnärerna som illustrerade.

Senare i början på 40-talet kom Folket i Bilds folkböcker ut. Det var också arbetarförfattarnas böcker med omslag av Albert Amelin och andra konstnärer.

De kom ut under 20 år i stora upplagor och såldes av ombud på arbetsplatserna. De var kultur i den bästa bemärkelsen, en litteraturhistoria som nu nästan är bortglömd.

Medan Vecko-Journalen med kungareportagen låg på salongsborden, låg tummade FiB med sitt kvalitetsinnehåll på köksborden.

FiB hade också en lyrikklubb med tidningen "Lyrikvännen" och med utgivning av lyrik. Senare kom Litteraturfrämjandet med "En bok för alla" med statligt stöd. Bra och billiga böcker. Numera har det stödet dragits in.

1960 öppnades ABF-huset på Sveavägen i Stockholm med folkbildning , debatt och kultur. Vid entrén låg Bokkonsum, en välsorterad bokhandel. En trappa upp låg "Gyllene Cirkeln" där de bästa jazzbanden spelade. I källaren låg "Sveagalleriet", Stockholms största konstgalleri.

Nu är alla de här verksamheterna borta sedan länge.

Det blåser allt kallare vindar, skriver pensionären Karin Dahlstrand i Proletären.

Javisst. Och snart är vi pensionärer borta. Och med oss minnet av den tid då arbetarklassen stod för kulturen i det svenska samhället.

Vi lever i barnens århundrade

När jag inte har något viktigt att säga knycker jag en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll. Jag vill ju gärna blogga för att visa omvärlden att jag ännu är vid liv, jag som fyllt nitti och är närmare döden än de flesta. Se här:

När jag var barn för länge sen,

då var det inte lätt:

om man försökte hjälpa till

så blev det sällan rätt.

Man gick och höll sej undan mest,

men jag, för egen del,

fick veta: om man inget gjorde

var det också fel.

I dag är det bakfram precis,

det kan man se och höra:

nu är det vuxet folk som inte

vet hur man ska göra.

Vi lever i barnets århundrade. Ungarna blir allt uppkäftigare. Det finns länder där man ser upp till de gamla och värdesätter deras erfarenheter och kunskaper. Så gör vi inte här. Här importerar ungarna åsikter och värderingar från USA. Vi gamlingar som inte hänger med på det, vi betraktas som efterblivna.

Det där är vad jag känner när jag försöker analysera min situation och hitta min roll i samhället.

Jag var vaccinerad, även mot religion

Poeten Ove Klinthäll har träffat en religiös dumskalle och fått inspiration till dessa rimmade rader:

När Sverige var ett fattigt land

och det var brist på nästan allt,

när man var mätt nån gång ibland

och det var slitigt, skumt och kallt

och det var svårt att vara svensk

och livet fylldes av förbud

– då skulle man va fosterländsk

och god och glad och tacka gud!

Nu undrar han om inte jag skulle få det lättare i livet om jag blev religiös och började hallejujéra. Men jag är vaccinerad mot sånt av kloka föräldrar ur den stockholmska arbetarklassen. Många försökte fördunkla mitt omdöme – från småskollärarinnan till konfirmationsprästen och diverse andra förkunnare – men de lyckades aldrig.

Så medeltida vidskepelse är ingenting för mej. Den borde vi alla vara befriade från.

Nu finns det folk som inte vill att man ska avsluta skolornas terminer i kyrkan. Inte för att slippa vidskepelse, utan för att vi numera har fått in andra vidskepelser i landet, såna som inte trivs i kristna kyrkor!

När ska människan bli förnuftig?

Vals, hambo, schottis, polka!

I natt låg jag och sjöng för mej själv. Skrämde nästan slag på katten som inte trodde jag var riktigt klok. Jag försökte komma ihåg så många som möjligt av de låtar min far gjort. Pappa Gunnar gjorde massor av låtar. Han skrev inte noter utan arkiverade sina texter och melodier i huvet på mej och min bror Tor. Det blev såkallad gammal dansmusik, vals, hambo, schottis och polka. Så här kunde det låta i till exempel Farfars vals:

Fast farfar är gammal och silvergrå

han dansar gärna vals ändå,

han tycker att foxtrot och jazz och swing

mot valsen är ingenting.

Han svävar med farmor så lätt i dans

med säkerhet, takt och elegans.

Och fast dom hels nyss har fyllt sexti år

så lätt dom i valsen går…

Den musik som ungdomen spelar i dag begriper jag mej inte på. Men Vals, hambo, schottis och polka, det är lättbegriplig musik. Den är dessutom svensk, sprungen ur vår egen kulturmiljö.

Jag tror att en orkester av ungdomar som tog upp denna tradition skulle få verklig framgång. Inte verka tuff och importera amerikansk kultur. Ta vara på det som är vårt eget!

Finns det nåt gäng som vågar försöka?

När natten kommer får jag se

I natt jagades jag av polisen. Ja, det är ju på nätterna jag lever, som jag tidigare sagt. På dagarna sitter jag bara i min ryggvänliga gungstol och väntar på döden. Jag jagades alltså av polisen och måste hitta gömställen.

Först blev de hos en grannfru som jag flirtat lite med. Sen blev det i en stuga i Tantolunden där jag brutit mej in med gänget i min ungdom. Sen i kojan jag byggde i Årstaskogen i min barndom. Sen vid olika lekplatser på Söder i Stockholm där jag växte upp.

Det var mycket intressant att vara jagad av polisen. Jag återsåg platser som jag hunnit glömma bort och träffade polare som jag umgåtts med i min tidigare tillvaro.

På nätterna har jag fantasi. Men den räcker inte hur långt som helst. Jag fick till exempel inte veta varför polisen jagade mej, vad det var för brott jag hade begått.

När natten kommer får jag kanske se.

Här får du ett tal att hålla!

I dag är det Norges nationaldag. Trots mitt usla minne minns jag att jag och hustru Inga en gång för länge sedan var i Norge denna dag och upplevde ett firande som inte var av denna världen. Norrmännen är stolta över sitt land, mycket stoltare än vi är över vårt. Vad kan det bero på?

Kanske känner de att de har kämpat för sitt land, tagit det tillbaka från de tyska nazisterna, gjort sig förtjänta av att äga det.

Kanske borde vi vara lika stolta över den välfärd vi skapat i Sverige. Den är unik i världen, men kan naturligtvis förbättras. Låt oss lyssna till vad poeten Ove Klinthäll har att säga om den saken:

Den som gör en prestation som inte är till nytta,

som klättra på Mount Everest, som göra VM-mål,

beundras nåt så imbecillt så folk blir som förbytta,

får guld och glans och ära och oändligt jubelskrål.

Men den som högpresterar varje dag i åldringsvården

med tunga lyft och långa pass och jämt är i aktion,

får den medaljer och beröm? Nej, slitna axlar får den

och usel lön, förstås, och dålig förtida pension. 

Så är det. Och när nu denna sanning är formulerad på vers kan den läsas upp. Klipp ur den och stoppa den i fickan! Ta fram den och läs upp den på nästa tillställning där du förväntas hålla tal! Då ger du lyssnarna en tankeställare samtidigt som du besparar dej besväret att skriva ihop nåt att säga!

Så set det ut i världens affärer

När jag själv inte har något klokt att framföra brukar jag ge plats åt andra stora tänkare. Så får det bli även denna dag. Jag upplåter plats åt poeten Ove Klinthäll som i dag diktar sålunda:

Man kan undra hur fan det är ställt här…

I en värld där miljoner barn svälter

spelar Stones in ett antal miljoner

för ett visst antal tusen personer.

Ett par timmar, och showen är över…

De pengar de svältande barnen behöver

har hamnat hos rockvärldens mångmiljonärer.

Men… så se det ut i all världens affärer.

Javisst. Och hur det ser ut i mina affärer ska vi inte orda om. Men så länge jag har råd till mat åt mej och Katten Katt ska jag inte klaga. Jag har alltid undrat vad de rika gör med sina pengar. Det de inte använder till konsumtion måste de väl spekulera med. För att bli ännu rikare. Tar det aldrig slut?

Förmodligen inte. Det blir en tävlan i rikedom. Idiotiskt! Min lösning på problemet är: Skatta bort all rikedom!

Vad blir resultatet? Socialism!

Den borde vi ha infört för länge sen. Vem vill göra det i dag? Inte Stefan Löfven. Knappt ens Jonas Sjöstedt.

Vem i hela världen kan man lita på? 

Jag bor ihop med Katten Katt

Ju äldre man blir desto ensammare blir man. Man överlever sina vänner tills det inte finns några vänner kvar. Då kan man vara glad åt att ha en katt.

Jag bor ihop med en katt. Besökare från hemtjänsten brukar fråga vad katten heter. Katter ska tydligen ha namn. Jag vet inte om min katts förra ägare satte något namn på den. Jag kallar den bara för Katten Katt.

Den är lika gammal och tandlös som jag. Vi trivs bra ihop. Den ställer sej vid dörren och jamar när den vill gå ut. Jag öppnar dörren och Katten Katt slinker iväg. Ibland till min södra granne där hon inte är välkommen. Ibland till min norra granne som gillar katter och släpper in den och bjuder den på något gott.

Varje kväll tittar vi på TV tillsammans. Katten Katt vill titta på Djursjukhuset, där olika djur yttrar sej på olika språk som hon förstår. Själv föredrar jag att se på nån mordhistoria. Vi kompromissar så att var och en får sitt.

När man har katt är man aldrig riktigt rnsam.

Vetande gör tillvaron fattig!

I dag är det Kristi flygaredan. Jesus ska tas upp till sin fader i himmelen. Min vän poeten Ove Klinthäll, som tidigare varit lärare, diktar denna dag så här:

Jag kom från en fattig och enkel miljö

och fick jobb i offentliga sektorn.

Jag trivdes i stort med kolleger och barn,

med föräldrar och t o m rektorn.

Nu har jag gjort mitt, nu får andra ta vid,

för min levnads väg går i nedan,

och nu väntar jag spänt på min hädanfärd

för att se vad som händer mej sedan.

Lärare har jag inte varit, jag har inte varit nånting egentligen. Och nån tro har jag haft, nån tro på att nånting ska hända mej efter min hädanfärd. Men andra hälften av Klinthälls vers känns ändå som något jag kan ta till mej.

Ibland önskar jag att jag hade en tro. Det måste ha varit närande för fantasin att inte veta nånting om rymden, att kunna titta upp på moln och måne och föreställa sej Guds rike med gator av guld och kringflygande änglar.

Nu är jag nittio år gammal. Jag väntar spänt på min hädanfärd, för att se vad som händer mej sedan. Eller borde vänta. Tyvärr vet jag att ingenting händer mej efter min bortgång.

Vetande borde göra livet rikare. Men det blir tvärtom. Vetandet gör tillvaron fattig och hindrar fantasin från att blomma och berika.    

Ja, må du leva uti hundrade år!

God morgon! Ja, det är morgon. Klockan närmar sej tio. Dags att äta frukost. Men vad ska man äta? Det finns att välja på. En genomsnittlig svensk äter under sin livstid 669 kycklingar, 4 kor, 2 får, 30 grisar och tusentals fiskar, påstår Karl Olov Arnstberg i boken Svenska tabun.

Men det finns inte bara fysisk kost, det finns även andlig. Till den andliga födan får man väl räkna lyriken, till exempel följande vers av versmakaren Ove Klinthäll som når mej denna morgon:

Moder Vår, som är på jorden,

tack för dina ljusa dagar!

Alla, tror jag, som bebor den,

gläds i både själ och magar.

Ljuset, vinden, solen, värmen,

kryp och växter, blom och blad,

allt det skakar du ur ärmen

och gör undertecknad glad!

Och elakingen Klinthäll bifogar några rader, riktade till mej, och skriver: "Det är ju synd att du inte ska uppleva den glädje man kan åtnjuta när man befinner sej uti den orörda Guds fria naturlighet."

Ja, det är ju synd. Men när man börjar närma sej hundra och sitter ensam i dödens väntrum, då springer man inte ut i skogen för att glädjas åt solen, värmen, blom och blad.

Nej, på sin höjd stapplar man över till damen som är närmsta granne och bjuder på kaffe. Där sitter man och svär i tysthet över prostatacancern som berövat en både lust och förmåga.

Nu har jag tämligen öppenhjärtigt berättat om hur det är att bli gammal. Det är lika bra att du är förberedd. Om du får leva uti hundrade år, som dina vänner kommer att sjunga om och önska dej.