onsdag 8 april 2015

En kvinnlig kollega jag saknar


 Envis hosta hela natten. Jävligt jobbigt. Kvar i sängen i dag. Om jag nånsin stiger upp – det känns inte så. När man fyllt nitti får man ju vara beredd på att den dagen kommer då man blir kvar i sängen eller på golvet.
Jag kände mej tapper när jag mitt i natten släpade mej upp och kokade honungsvatten. Katten tröstade mej med att vänligt stångas och kurra. Jag försökte somna om men hostan fortsatte.
Nu har jag släpat mej fram till datorn för att föröka nå kontakt med dej som brukar läsa mitt morgonbloggande. Då kan jag passa på att bjussa på poeten Ove Klinthälls senaste dikt som är denna:

Vad finns det kvar för oss i väst att värna oss emot
när Sovjet-kommunismen inte längre är nåt hot?
Nu är det inte vätebombsanfall som hotar klotet,
det är vår egen konsumtion som är det stora hotet.
Vi gör miljarder grejer och vi fraktar allting runt,
så luft förgiftas, hav dör ut, ozonskiktet blir tunt.
Nåväl. det finns en del ändå som vi kan kämpa för:
Att hindra primitiva folk att leva som vi gör!

Det står i min almanacka att det i dag – 8 april – är romernas dag. Romer betyder zigenare. Jag minns att jag för länge sedan turnerade i Småland med Katarina Taikon. Det var en författarturné och vi skulle berätta om våra böcker. Katarina berättade om sitt liv, det som hennes böcker handlade om.
Och det var inte hur illa zigenarna blev behandlade i Sverige, utan hur romska barn behandlades av sina egna vuxna. Katarina blev bortgift mot sin vilja med en karl hon inte ville ha, hon tvingades fly från tvångsäktenskapet och hitta ett eget sätt att leva.
Jag hade inte mycket att komma med när jag skulle berätta om mina egna böcker. Katarina fångade publiken med sitt lugna och lågmäld sätt att berätta.
Katarina Taikon dog 30 december 1995. Hon hör till de kolleger jag saknar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar