Hur länge ska vi ha kung i Sverige?

                                                            

År 1920 ritade tecknaren Jac av tenniskungen Gustav V i DN. Med en dam som sa: – Att Ers Majestät vågar resa hemifrån i så här oroliga tider? Och kungen svarade: – Åh, det har ingen fara. När jag hade en högerregering, var jag nog lite orolig ibland, men sedan jag skaffat mig en socialistisk ministär, kan jag vara absolut säker för alla revolutioner.

Vi har fortfarande kung i Sverige. Han har nyligen fyllt år och vi har sett i teve hur han uppvaktats av barn med blommor på borggården.  

Kungen ska enligt en lag som antogs 1810 vara ättling till den franske marskalken Jean Bernadotte. Det är Carl Gustaf. Enligt lag ska han vara religiös, mera bestämt av evangelisk-luthersk tro enligt Augsburgska bekännelsen av år 1593.

Där har vi alltså Carl Gustaf. En grabb med fin härkomst och fromt sinnelag. De som vill ha bort honom måste ha onda avsikter.

Sådana avsikter hade vår arbetarrörelse i sin barndom. 26 januari 1889 kunde man läsa i Social-Demokraten om ett möte som "under jubel och hurrarop" antagit en resolution för avskaffandet av monarkin. Där stod att socialdemokrater måste vara svurna fiender till allt vad monarki heter, för att den representerar "det öfverklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på".

1911 skrev sossarna med Branting som ledare in kravet på republik i partiprogrammet. Där har det stått sen dess.

I december 2003 sa Göran Persson i en intervju: Jag är republikan, men allt som står i ett partiprogram får man inte igenom.

Vad säger då dagens sossehöjdare om monarkin? Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul kräver att sossarna tar bort kravet på republik och skriver:

"För oss invandrare är den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet. De feminister som vill avskaffa monarkin gör mig mycket arg. Nu när vi äntligen ska få en kvinnlig regent."

Nej – kungahuset tycks inte ha något att frukta, inte ens om nästa val utfaller lyckligt.